Uppsats: Empirismens två dogmer - Willard van Orman Quine

Vad tycker ni personligen om den texten? Av alla filosofiska texter jag läst tycker jag tveklöst att den känns mest rörig och otydlig. Kan någon förklara storheten med den texten?

Storheten är att den helt enkelt visar på två brister i empirismen och att det ledde till ytterligare en spik i kistan för den logiska positivismen.

Om man suddar uddar syntetisk apriori o analytisk a priori då hehe då kollapser logiska possisivitismen hehe och Quine ge argument mot distinktionen genom gränsfall som itne e ena eller andra ehhe men searle tillbakavisa det då identifikation av sånt forutssaatter begreppen hehe så att quine bara tillbakavisad kriterium inte sak hehe vi bara elta vidare fatta du`

Hoppas flashbackare nu lättare förstår ideerna i Quines text.

Alltså måste du skriva så flummigt och namedroppa lite namn och citat lite här och var, kan du inte beskriva det du tänker på ett mer relevant sätt?

Jag skämtade. Men Quines poäng är att visa på att begreppet om analytiska sanningar, så som det förutsätts i empiristiska teorier som Carnaps och Ayers, förutsätter ett begrepp om synonymitet. Men detta begrepp, för att det ska kunna klara den uppgift, som krävs, förutsätter analyticitet. Så det kan inte ges en icke-cirkulär definition av analyticitet - och därmed inte heller av synteticitet. Alltså är en av den logiska empiricismens grundteser ett ogrundad dogma.

Sen har Quine kritiserats, bl.a. av Searle, som påpekar att Quine avvisar vissa definitionsförsök utifrån att dessa inte distingverar mellan de rätta satser. Med andra ord känner Quine igen analytiska satser, t.ex. "Bachelors are unmarried" osv. innan en definition har getts. Poängen är, att om vi ska ge ett kriterium för något, måste vi redan ha en förteoretisk tillgång till det. Hur kan vi annars avvisa en beskrivning som inadekvat? I förlängning är alltså distinktionen meningsfull, och Quines kritik grundar sig på det felaktiga påståendet, att en terms meningsfullhet förutsätter att termen kan ges en icke-cirkulär definition.

Edit: Sen ger han också fall som är svåra att bedöma - t.ex. "everything green is extended" - som han inte vet om egentligen är analytisk eller inte. Men just detta, att vi kan hitta klara fall och oklara fall, är det som redan är givet. En adekvat "definition" av analycitet avvisas om den bryter mot vår förväntning. Quine fattar redan begreppet. Vad han dock visar är inte att begreppet är meningslöst, men att det inte är så skarpt ett verktyg som innan antagit.

Ja, jag med... jag citerade bara vad fröken Engelska skrev till mig i en annan tråd borta i det som kallas 'akademisk filosofi' (ja, jag försökte mig på det underforumet ett tag men mina inlägg tas bort där, här är det allmänhetens åkning antar jag? till en viss gräns förstås, givetvis, moderatorerna är vaksamma som hökar här också antar jag)... men nu blev det ju ett riktigt seriöst inlägg av dig!

Friskade upp minnet lite genom att läsa artikeln lite översiktligt.
https://webfiles.uci.edu/rsmead/PHIL...Empiricism.pdf
Det du skriver ovan tar fram en aspekt av Quines kritik av den ena av dogmerna.

Om det tillåts kan jag beröra något om vad Quine säger om den andra dogmen, vilken i stort sett består i att varje sats kan översättas (i något tänkt språk, Carnap gjorde väl det mest utvecklade försöket pace Wittgenstein) till en sats vars sanning direkt beror vad som kan läsas av genom direkt observation, erfarenhet.
Sen övergav Carnap detta vilket Quine också är medveten om och nämner.
Vad som, enligt Quine, emellertid återstår av denna reduktionism är en slags atomism, varje sats kan avgöras för sig: "The dogma of reductionism survives in the supposition that each statement, taken in isolation from its fellows, can admit of confirmation or infirmation at all."

Detta tycker inte Quine stämmer med har det hela fungerar och han vill ersätta denna vad vi kunde kalla "lokalitetsprincip" med en mer "holistisk" variant: att satser om den empiriska världen avgörs inte en och en utan genom att ett helt system av satser ställs mot sinnesvärlden.
Eller i Quines eleganta formulering:

"My countersuggestion, [...] is that our
statements about the external world face the tribunal of sense experi-
ence not individually but only as a corporate body."

Den här idén, liksom som för övrigt mycket annat som Quine tar upp, fanns redan hos Wittgenstein, men i då opublicerade manuskript. Wittgenstein gick igenom Tractatus och en av de saker han upptäckte (typ runt 1930) var just att inte sats för sats (i Tractatus språk), utan hela system av satser läggs emot verkligheten. Sen har detta tema varit en av de dominerande trenderna inte minst inom s.k. vetenskapsteori.

Han är någon slags lustigkurre, som inte tar ämnet på allvar. Så då ska man inte ta honom ( Quine ) på allvar.

"The myth of physical objects is epistemologically superior to most in that it has proved more efficacious than other myths as a device for working a manageable structure into the flux of experience. "

En ren charlatan förstås, vad är sånt där snack jämfört med Einsteins resultat?

Ansträngd text! Man riktigt känner hur svetten rinner på honom: "Jag måste få ur mig nåt, inte för bra som retar härskarna, inte för dåligt, jag väljer att tramsa om analytiska satser och min slutsats blir lite löst att satserna hör samman logiskt, det gillar Wittgenstein (jude), och att den vetenskapliga ansamlingen av propositioner hör samman, det gillar Kuhn ( jude ). Som tack får jag behålla professuren och titeln."

En av dogmerna är väl i själva namnet VETenSKAP.
Vetenskapen i sig är en metod, och inte vetande.

Dogm n.02 kanske vara att inte ifrågasätta metoden,
kanske kan det vara så att man inte ifrågasätta själva metoden, utan tro att den är sann.

D.v.s, vad vet vi och hur är metoden?

Bra.