Rädd för att misslyckas

Jag är en 20-årig kille vars hela liv har präglats av rädslan för att misslyckas. Jag är så rädd för att misslyckas att jag många gånger blivit frågad ifall jag är autistisk eller har någon annan slags störning då jag i sociala sammanhang alltid väger upp vinst/förlust i huvudet när jag ska prata, alltså t.ex "Kommer de att skratta/värdesätta/tycka vad jag har att säga?" i nästan alla fall så säger min hjärna nej, jag har inget att komma med och att de förmodligen skulle hata mig ifall jag öppnade käften och sen så har dem tyckt illa om mig eller trott jag var störd för att jag inte sade något. Samma sak när jag gick i skolan och skulle lämna in läxan, när jag skulle spela fotboll osv osv.

Jag studerar nu på distans och jag har extremt svårt för det med, jag sätter mig ner och skriver vad jag ska, 800 ord på pränt in slår tanken mig att "nä, detta kommer de aldrig godkänna" och så börjar jag om, x antal ord in igen och samma mönster upprepar sig. Bara dessa få rader är jag extremt missnöjd med och är nästintill livrädd att folk ska köra över mig för stavfel eller meningsfel, för att jag är vek och skum, för att jag registrerade mig i maj, ja för nästan allt i hela vida världen.

Kan ju tillägga att jag (tror iallafall) är relativt intelligent, hade kunnat bli en ganska duktig fotbollsspelare och att jag egentligen inte har några problem med folk utan att det helt enkelt är för att misslyckandet är långt värre än att inte försöka alls.

Så vad tycker ni flashbackare man ska göra? Är det psyket nästa eller?

Kontakta psykiatrin. Jag tycker att det låter som tvångssyndrom eller något åt det hållet.

Vad du bör göra är att du helt enkelt ringer till psykiatrin i din kommun och berättar om dina problem. Säg att du vill få kontakt med en terapeut som du kan öppna dig för så kommer det att lösa sig ska du se.

Även om dessa ord inte väger tungt så vill jag ändå säga att du ska kämpa på. Ge inte upp!

Prestationsångest och lågt självförtroende kan vara några envisa jäklar.

Kontakta en kurator som kan hjälpa dig att se saker mer objektivt. Eller så kan du göra som jag. Vid tentor/inlämningar läs INTE igenom dina skrivelser, skriv klart och skicka bara det. S brukar jag göra och det går alltid bra. Så hanterar jag iaf min prestationsångest. Lycka till!

Tack för era svar

Det blev ett samtal till lokalvården och tid till en kurator så jag hoppas detta äntligen är början på slutet.

Önskar dig ALL lycka till! Desto snabbare man tar tag i sådant desto bättre blir det.

Det är ju inget fel att tänka sej för eller låta bli att göra vissa saker tycker jag i.o.f.s om man bedömer att det är stor sannolikhet att det ska gå åt pipsvängen. Till exempel om man baserar det på tidigare erfarenheter...., eller om misslyckanden kan leda till katastrofer både för en själv och andra mm, sunt förnuft. Men det är bra att söka hjälp om man inte ens får saker gjorda som man innerst inne vet att man är bra på. Eller om det handlar om situationer där man hindras från att göra något kul trots att misslyckandet spelar mindre roll. Självhjälp i form av mental träning kan vara bra också.

Känner igen mig väldigt mycket. Men för mig är det inte rädsla, utan skam. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag misslyckades.

Jag lider utav detta varje dag. Det är bara skit, varje dag som jag måste plöja igenom. Det har förstört mitt liv, men jag kämpar på i spillrorna för jag vet att jag är bättre än såhär.

Du är inte ensam om dessa känslor iaf, skall du veta.

Du vet vad du ska göra. Sluta bry dig och gör galna saker. Testa dig fram, folk bryr sig inte. Inget säger hur du ska få bete dig. Det bästa du kan är allt du kan göra.