Jag har gjort en gastric bypass för många år sedan (april -08)... Skillnader på mitt självförtroende har kommit
Jag har märkt att jag har som bäst självförtroende när jag är singel, men i förhållande så sjunker det. Även om min nuvarande är helt fantastisk och underbar, hjälper mig och stöttar mig på alla sätt och vis..
Just nu tänker jag på att han verkligen tänder på överviktiga kvinnor, och jag som fortfarande kämpar för att gå ner i vikt, och vill bli smalare.. Han och jag har pratat om det, och han försäkrar mig verkligen att han älskar mig, och att hans känslor för mig inte kommer att ändras. Det tror jag på, men det känns som att han inte kommer att attraheras av mig om jag går ner för mycket i vikt, att han kommer titta och attraheras av andra kvinnor mer än vad han gör nu, att jag inte kommer kunna tillfredsställa honom. Jag kommer ta upp detta med honom idag, och jag vet redan vad han kommer att säga, att han älskar mig, vill ha mig, vara med mig, oavsett hur jag ser ut. Jag är även rädd för att han ska tycka om mig ännu mer om/när jag blir mindre, att jag då kommer känna att jag inte såg bra ut nu.. Han har aldrig varit med någon normalviktig kvinna tidigare, hans ex vägde 150 kg, och dom var tillsammans i 6 år.
Samtidigt så tänker jag även åt andra hållet, om jag skulle gå ner, bli smalare, väga runt 60 - 65 kg till mina 161 cm, om jag träffade någon och därefter gick upp till mina 90 kg igen. Att min nya då inte längre skulle attraheras av mig.
Finns det någon som har haft liknande tankar? Innan så vägde jag ca 140 kg, och tänkte att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, och då hade personen gjort ett val, och jag inte skulle ändras fysiskt. Nu känner jag mig osäker på alla mina val.. Känner mig rädd för vad jag än gör. Men jag vill och tänker fortfarande gå ner i vikt, det är en sak som är säker.
Jag vet själv att mina tankar inte är logiska, och att jag ska skita i om folk tycker om mig eller inte... Men det är mycket problem sedan barndomen som kommer fram, och som jag ändå går hos psykolog för att bearbeta. Jag antar att det enda jag behöver höra, trots att jag vet om det, är just att jag överanalyseras och kommer fram till scenarion som aldrig kommer inträffa ändå.
Jag har märkt att jag har som bäst självförtroende när jag är singel, men i förhållande så sjunker det. Även om min nuvarande är helt fantastisk och underbar, hjälper mig och stöttar mig på alla sätt och vis..
Just nu tänker jag på att han verkligen tänder på överviktiga kvinnor, och jag som fortfarande kämpar för att gå ner i vikt, och vill bli smalare.. Han och jag har pratat om det, och han försäkrar mig verkligen att han älskar mig, och att hans känslor för mig inte kommer att ändras. Det tror jag på, men det känns som att han inte kommer att attraheras av mig om jag går ner för mycket i vikt, att han kommer titta och attraheras av andra kvinnor mer än vad han gör nu, att jag inte kommer kunna tillfredsställa honom. Jag kommer ta upp detta med honom idag, och jag vet redan vad han kommer att säga, att han älskar mig, vill ha mig, vara med mig, oavsett hur jag ser ut. Jag är även rädd för att han ska tycka om mig ännu mer om/när jag blir mindre, att jag då kommer känna att jag inte såg bra ut nu.. Han har aldrig varit med någon normalviktig kvinna tidigare, hans ex vägde 150 kg, och dom var tillsammans i 6 år.
Samtidigt så tänker jag även åt andra hållet, om jag skulle gå ner, bli smalare, väga runt 60 - 65 kg till mina 161 cm, om jag träffade någon och därefter gick upp till mina 90 kg igen. Att min nya då inte längre skulle attraheras av mig.
Finns det någon som har haft liknande tankar? Innan så vägde jag ca 140 kg, och tänkte att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, och då hade personen gjort ett val, och jag inte skulle ändras fysiskt. Nu känner jag mig osäker på alla mina val.. Känner mig rädd för vad jag än gör. Men jag vill och tänker fortfarande gå ner i vikt, det är en sak som är säker.
Jag vet själv att mina tankar inte är logiska, och att jag ska skita i om folk tycker om mig eller inte... Men det är mycket problem sedan barndomen som kommer fram, och som jag ändå går hos psykolog för att bearbeta. Jag antar att det enda jag behöver höra, trots att jag vet om det, är just att jag överanalyseras och kommer fram till scenarion som aldrig kommer inträffa ändå.
