Jag orkar inte öka min vänkrets

Jag är en väldigt trevlig kille, ganska intelligent och självkritisk. Jag har en vacker flickvän och ett jobb som är helt ok, alla tycker om mig väldigt mycket och litar på mig. Jag är en sådan person som du kan prata direkt med som om jag var en gammal vän och anförtro dig åt, jag skvallrar aldrig eller pratar skit bakom någons rygg trots många tillfällen att göra så.

Jag är tolerant och har en rak humor och en stor energi för att hjälpa mina medmänniskor och kollegor.

Nu till problemet, under hela mitt liv så har människor reagerat på ungefär samma sätt mot mig. Jag blir snabbt omtyckt för att sedan bli inbjuden till fester eller att umgås eller för något annat, detta är något jag sällan orkar med då jag i grunden knappt har något meningsfullt utbyte med andra människor. Det är tråkigt att alltid vara den som är mest intelligent och väldigt få saker får mig att skratta ordentligt.

Jag börjar undra om det är en långvarig depression som gör att jag inte vill umgås med andra på min fritid, jag vet ju att det kan vara kul att göra saker men oftast så känner jag att det är ett slöseri med tid. Hursomhelst så slutar det nästan alltid med att människor känner sig förnedrade eller sämre än mig för att jag nekar att träffas så många gånger, så från att ha varit väldigt populär på arbetsplats, skola eller bara random så blir de istället sura och griniga.

Någon som har ett råd för vad man bör göra, jag är verkligen en sådan som behöver extrem geografisk närhet för att umgås med personer. Tar det över 10 minuter är jag väldigt tveksam till att orka göra något alls.

Vad är det du vill lösa? Du vill inte umgås, och det verkar som att du slipper det....?

Säger detsamma.

Brukar för övrigt vara skönt att spendera egentid. Och att skaffa vänner efter en viss ålder kan kännas krävande.

Rent rationellt sett bör jag expandera min vänkrets, inte bara för mitt egna välmående som flockdjur utan även för de utökade möjligheter som kommer av en större vänkrets.

Jag tror din trådstart speglar hela din personlighet. Du börjar med att måla upp dig till en hyvens kille och ger sken av att vara någon man vill vara nära eller spendera tid med.
Sen drygar du ner dig med en överlägsen attityd om att du är mest intelligent och är svår att roa.

Ditt problem är säkert att du är den där dryge skitstöveln alltid, men att nya människor i din omgivning misstar sig initialt på ett trevligt utseende, charm, cool stil eller vad du nu kan besitta. Men sen lyckas du inte hålla uppe din charad mer än 10 minuter och du blir genomskådad, och inte särskilt populär längre.

Om du nu inte orkar göra särskilt mycket alls, så gör inte det då. Håll dig för dig själv och din vackra flickvän.
Eller varför inte söka sig till nåt som intresserar dig på riktigt? Då kanske du får umgås med intelligent jämställda och kanske även blir road.

Fuckdjur! Alla reagerar inte likadant, alla tycker inte likadant och alla har inte samma behov så varför utgå från att alla i en grupp har det bara för att benämningen "flockdjur" existerar? Förstår inte hur vissa människor kan tro att ett generellt begrepp står för den individuella sanningen och lösningen fast man själv egentligen inte har något problem.

Ditt välmående är begränsat till den vänskapskrets du har; allt annat är slöseri med tid och ger dig ingen mening så vad är problemet? Vilka "utökade möjligheter" är du ute efter?

Sanningen är att de flesta känns som mentala barn, kul att prata med 30 min om dagen men knappast något mer. Handlar inte om att bli genomskådad då jag egentligen inte vill umgås med dessa människor, däremot är isolation och saknad av socialt nätverk ett stort hinder i karriären.

Vi har fortfarande behov av att vara med andra, umgås och bli uppskattade. Lite som att skippa solen för resten av livet och tror att det inte kommer ha någon inverkan på din kropp. Möjligheterna är att utnyttja detta nätverk likt hur alla andra gör för att komma längre fram i livet. Jag har valt att stå på sidan länge nog och anser att jag kan gynnas av fler relationer i mitt sociala nätverk. Problemet är som sagt att 99% är sjukt tråkiga och de som är någorlunda intressanta har nästan alla någon sorts störning som gör de självdestruktiva(kanske är jag med vem vet era små hobbypsykologer).

Det är ganska självklart att man inte ska umgås med vilka som helst bara för att umgås.

Självklart, men bör man göra som jag att avstå helt ifrån att socialisera trots att dessa ofta lågintelligenta blir sura och det inte gynnar mig i längden?

Ja det bör du göra.

Det du bör fråga dig är varför du inte träffar några som ligger på samma nivå som du själv?

Så du vill utöka din vänskapskrets för att kunna utnyttja dina nyfunna vänner till att ta dig framåt i karriären och i livet först och främst?

Jag finner det ytterst otroligt att 99% av dina arbetskollegor, skolkamrater och random vänner är sjukt tråkiga och ointressanta samt att nästan alla har en störning och befinner sig mer på ett barnstadium mentalt än ett vuxenstadium...