Trippelmorden i Bodom, Finland, 1960

Åklagarna och de anhörigas advokat Heikki Lampela försökte på olika sätt pressa Gustafsson och ifrågasätta hans skador och minnesförlusten. Då skyndade rättens ordförande Heikki Mikkola till Gustafssons hjälp.
- Har ni inte redan begripit att Gustafsson inte minns något från natten, frågade Mikkola då Heikki Lampela försökte fråga varför spår av försvarsstrid saknades på Gustafsson, hur det var möjligt att inget dödligt hugg träffat honom trots att han låg överst i högen av kroppar och hur det var möjligt att Irmeli Björklund, som blivit avklädd av mördaren, låg under Gustafsson.
- Jag måste fråga Gustafsson eftersom jag inte kan fråga Boisman, förklarade Lampela.
- Skarp iakttagelse, kommenterade Heikki Mikkola och förbjöd korsförhör om nattens händelser.
Heikki Lampela fortsatte en stund att ställa sina frågor, men då de gång på gång stoppades gav han upp.
- Det är ingen idé att fortsätta. Det här var enda gången vi fick fråga ut Gustafsson, och kanske sista chansen att få veta sanningen, men ordförande har med sina avbrott förhalat förhöret och gett Gustafsson chansen att få syre och samla tankarna. Därför är ett fortsatt förhör meningslöst, sade Lampela.
Gustafsson svarade ändå självmant på frågan hur han förklarar att bara han överlevde massakern.
- Mördaren trodde väl att jag var död.

Som en absurd fantasi har någon då och då framkastat teorin om att det kanske ändå var den tigande överlevaren som var mördaren. Men tanken har spolats som barock.

Så en dag tog en kriminalare vid polisen i Helsingfors sig för att gå igenom handlingarna i Bodom-ärendet. Genom uteslutningsmetoden kom han fram till att ingen utomstående kan ha befunnit sig på platsen. Förundersökningen öppnades på nytt och nu kunde kriminalteknikerna med hjälp av dna-analys fastställa ett helt annat förlopp på mordplatsen än det som tagits för givet:
Offren har mosats, jagats och dödats av någon som handlat i ursinnigt raseri. Liken har flyttats en bra stund efter döden. Blodspår tyder på att mördaren bar Nils Gustafssons skor. Under alla omständigheter är historien om den förbipasserande dåren som högg på måfå en myt.

Gustafssons lugn förvånar psykologer

En oskyldig som anklagas för ett svårt brott reagerar nästan utan undantag med att bli djupt sårad, till och med aggressiv. Den Bodommisstänkte Nils Gustafsson har inte avslöjat några sådana känslor under processen.

Tingsrätten i Esbo har i en månad övervägt sitt beslut i Bodomrättegången som kungörs i morgon klockan 9. Poliser, psykologer och journalister som följt rättegången har reagerat på Gustafssons upphöjda lugn och ibland nästan nonchalanta uppträdande.
- En oskyldigt misstänkt person reagerar med att vara ytterst sårad över beskyllningarna, till och med mycket aggressivt. Reaktionerna är synnerligen kraftiga, säger centralkriminalens polispsykolog Lasse Nurmi.
- Yrkesförbytare kan i allmänhet spela upp vad som helst, men också de reagerar spontant mycket starkt om de anklagas för ett brott som de inte har begått.
Gustafssons reaktioner är inte typiska för en oskyldig person som blir anklagad för ett svårt brott.
- Hans reaktioner är alldeles för dämpade. Hans kommentarer om att ”visa mordvapnet, då” och and-ra liknande uttalanden visar på en viss nonchalans som rimmar illa med rollen som oskyldig, säger en annan expert med stor erfarenhet av rättspsykologi.
Poliser har också vittnat om Gustafssons överraskande lama reaktioner på deras ingripanden.
”Han blev inte det minsta överraskad av gripandet, trots att det skedde hela 44 år efter trippelmorden. För oss erfarna brottsutredare var det en annan överraskning att han tog anhållandet, häktningstiden och förhören så lugnt och inte bröt samman i något skede”, säger en poliskälla i Hannu Markkulas nyutkomna bok om Bodommorden.
Gustafsson har inte utnyttjat just något tillfälle att i offentligheten försäkra att han är oskyldig. Vid den korta presskonferens som sammankallades under den första rättegångsdagen nöjde han sig med att säga ”Olen syytön ja sillä sipuli” (ung. ”jag är oskyldig, basta”). Inne i rättssalen har Gustafsson utan en min eller ett ord lyssnat på när åklagarna i detalj beskriver hur han krossat sina vänners huvuden med ett trubbigt föremål, hur han gång på gång huggit flickvännen i nacken. Videoupptagningarna från förhören med Gustafsson kunde lika väl handla om en busschaufför som kört för fort. Bara hans nervösa rullande av tummarna avslöjar något slag av nervositet. Den misstänkte använder ett lättsamt bildspråk i förhören, som rimmar illa med ämnet som behandlas: han kan försäkra ”fast han står på tre biblar”, han har inte en ”blekblå aning”, det är ”tyst som på en filtstövelfabrik”, han är ”redo som en scout”.
Gustafsson reagerar lamt också på anhållandet. ”Aj ja, jag är anhållen nu då? För hur lång tid månne?”
Enligt kriminalkonstapel Markku Tuominen utbrister Gustafsson vid återkomsten till polisfängelset efter häktningen i tingsrätten: ”gjort är gjort, det blir femton år”.
Skulle en oskyldig reagera så?
Vittnen från ungdomsåren har i polisförhören sagt att Gustafsson aldrig ville tala om Bodomhändelserna.

Politiska fångar

Inom rättspsykiatrin hittar man även fall då oskyldigt anklagade uppträder till synes likgiltigt och oengagerat.
- Det har närmast gällt politiska fångar, exempelvis i samband med skenrättegångarna i Tjeckoslovakien. Då kan den anklagade vara apatisk eftersom han eller hon räknar med att systemet ändå kör över, säger polispsykolog Lasse Nurmi.

STEFAN LUNDBERG

09-1253 253, stefan.lundberg@hbl.fi