Vad är så eftersträvansvärt med ett "jämställt" förhållande?

Ofta hör man idag vikten av att ett förhållande ska vara jämställt. Det är tydligen obestridligt, och för dessa par som kommer till tals är det världens mest självklara sak. Frågan jag då ställer mig som singel, vad är det som är så fantastiskt med ett sådant förhållande som gör det extremt mycket bättre än singellivet? Det låter för mig som om vikten av att ha ett förhållande idag inte handlar om passion överhuvudtaget, utan att ta på sig ett extra heltidsarbete med att hålla reda på vem som diskat, tvättat, hämtat och lämnat barn, tagit ut mest föräldraledighet osv.

Så där är det när man gift sig och bor ett svenssonliv. Kärleken är ju mycket mer passionerad när man fortfarande faktiskt är kära i varandra.

Hatar det där.

Alla förhållanden jag har varit i har jag skämt bort min flickvän och i gengäld brukar de frivilligt skämma bort en tillbaka, och det är väldigt mycket trevligare än att det ska bli en principdiskussion varenda gång det är dags att kavla upp ärmarna.

Har en känsla av att den kategorin människor som till varje pris måste dela saker lika, är personer jag inte kommer särskilt bra överens med - snåla, gnälliga, anala typer.

För att det är jobbigt när en person i förhållandet får jobba på ett eller annat sätt all vaken tid medan den andra har massvis med fritid. Brukar inte bli så bra förhållande då.

Vad vill du ha sagt med denna extrema överdrift (jobba all vaken tid, massvis med fritid)

Ett "jämställt förhållande" är i PRAKTIKEN ett förhållande där killen är undergiven tjejen och tjejen bestämmer allt/bossar över killen. Det är alltså inte jämställt på riktigt utan ett sätt för tjejer att få precis som de vill

Ja, om båda arbetar heltid men kvinnan sköter hemmet, matlagningen, tvätten och barnen så är det väl rätt uppenbart att mannen har 8 timmars arbetsdag och kvinnan 18 timmars arbetsdag?

Finns inga traditionella nödvändiga hemsysslor som är manligt kodade som tar mer än några timmar i veckan om man ska vara pedant med dem.

Hade jag velat diskutera traditionella manliga och kvinnliga sysslor, rättvisa och så vidare och så vidare så hade jag lagt tråden i feminism o jämställdhet. Jag undrar varför folk går in i relationer när det mesta bara handlar om att pedantiskt dela lika på precis allting, vari glädjen/nöjet ligger i detta och varför det skulle vara ett bättre liv än singellivet.

Nå, i så fall handlar det om ju om att om man älskar en person vill man ofta vara nära den mycket, man uppskattar gemenskapen och att ha någon att komma hem till, det är ekonomiskt fördelaktigt och sen är det ju många som vill ha barn/familj.

Målet borde väl ändå vara att ha en partner som respekterar en och ser en som likvärdig, och inte bara som älskare, utan också närmaste vän. I en sådan relation så brukar omtanken, sunt förnuft och respekten för den andra göra att man per automatik delar lika, hjälps åt och samarbetar. Det är vad jag föreställer mig vara ett jämställt förhållande. Millimeterrättvisa är dock bara infantilt, en symptom på en dålig relation, endast nödvändigt när man har en partner som väljer att låta en dra det tyngre lasset i vardagen - och vad är det då för en sorts relation, tänker jag.

Eh, hur tänkte du nu? Ett jämställt förhållande bygger, åtminstone för mig, på ömsesidighet. Inte att den ena gör si eller så eller att båda/alla gör lika mycket, utan att det känns bra för alla inblandade att ha det som de har det. Om nu någon trivs med att enbart tillfredsställa andra får ju den uppenbarligen ut något av det och även där blir det då winwin.

Förstår inte vad som inte vore eftersträvansvärt i det.