Metodologisk individualism kontra metodologisk kollektivism

Vilken tycker ni förklarar sociala fenomen bäst; metodologisk individualism eller metodologisk kollektivism?

MI förklarar sociala fenomen ungefär såhär: sociala fenomen är summan av individers handlingar. Exempelvis så är en arbetsplats strukturerade som den är pga att individer valt att inta vissa roller, skrivit på kontrakt att de ska utföra vissa uppgifter etc. MK går åt andra hållet: sociala fenomen är det som skapar individen. Dvs, att det finns strukturer som existerar innan individen och som kommer forma hur denne individ blir, hur den tänker, hur den handlar etc.

Det finns givetvis problem med båda perspektiven. Till MIs nackdel så är språket en struktur som individen inte självmant väljer att ansluta sig till utan något som individen växer in i med sin socialisation. Jag har exempelvis aldrig valt att ha svenska som modersmål, det var ingen handling jag gjorde. Och till MKs nackdel så är det ju uppenbart att strukturerna kan brytas; att individer inte följer de nedärvda "sociala lagarna" som existerat för denne.

Vad tycker ni? Representerar metodologisk individualism verkligheten bättre än metodologisk kollektivism, eller är det tvärtom, eller representerar ingen av dem verkligheten särskilt bra?

Jag själv föredrar Max Webers metodologiska individualism.

Det är väl i slutändan en fråga om smak och vad som passar bäst för att besvara/beskriva frågan man vill åt.

Personligen föredrar jag kollektivismen som du kallar det. Att strukturen formar oss mer än vad vi formar strukturen, dvs rår på den. I psykologin t ex, socialpsykologin är utgångspunkten just individualismen. I alla fall enligt en bok jag läst. Man ansluter sig i första hand till tanken om att individerna utgör summan. Själv har jag svårt att köpa det men kan se poängen med att se världen ur det perspektivet.

Om du då är Weberian är jag Durkheimian.