De utsätter oss för psykiskt tortyr

Jag begripliger, annars skulle jag fråga


Ibland kan man känna så mer eller mindre, exempelvis vid PMDD. Men det krävs nog, noggrann undersökning. Eftersom det kan lika gärna vara tillfälliga symtom.


Precis, jag kommer nog att försöka hålla taggarna inåt, lyssna på deras frågor och svara lugnt på frågorna. Jag kommer alltså att försöka hålla känslorna under kontroll.


Precis, men det kan man kontrollera och påverka när man är mogen för det. Allt som har hänt, påverkar inte mig just nu. Men tilliten och trygghets känsla, är nog skadade för livet. PMDD påverkar också mitt humör fruktanstvärt. Den gör mig lätt irriterad och djup ledsen. Jag ska nog söka hjälp för den. Jag försöker inte skylla ifrån mig, men det är så det ligger till. PMDD går inte att kontrollera. Den är värre än PMS.


Precis, d.v.s. när man är erfaren och vis, om sina känslor blir det lättare att välja sin formgivning. Men det är inte alltid, man kan skydda sig själv från allt. Men man kan bara försöka…


Men man kan inte ro över att man får ett skal, efter att man har blivit besviken. Men visst, det känns bättre när man kan vara helt sig själv med en annan människa. Men samtidigt, riskabelt om det är fel person. Men skalet är bara tillfälligt, tills man har känt den andra personen.…

Jo precis, det ska jag träna på....

Jo, det är just det vad jag tänker göra, även om de skulle säga något svårt.

Låtsas att vi pratar om en annan mamma.

Den här mamman har PMDD:
Vad vem vi om sjukdomen? Jo, symtomen varar mellan 10-14 dagar varje månad. Sjukdomen kan vara mycket handikappande för de kvinnor som drabbas och innebär ofta att både familjeliv och jobb blir lidande. Livskvaliteten blir allvarligt sänkt och många har så svåra PMDD-besvär före mens att de umgås med självmordstankar.

Vanliga PMDD-symtom är:
Att vara intensivt olycklig, svårighet att se framtiden som ljus, värdelöshetskänslor, överkänslighet om man blir avvisad eller kritiserad, sorgsenhet eller gråt utan uppenbar anledning, ängslighet eller spänningar , varaktig och påtaglig ilska, irritation eller ökade konflikter med andra människor, svårighet att umgås med andra människor, intresseförlust för vardagliga aktiviteter, koncentrationssvårigheter, känsla av vanmakt eller kontrollöshet.

Hur mår den här mamman? Antagligen inte alls bra, speciellt inte om hon inte alla dagar kan vara den mamma som alltid tar bäst hand om sitt barn. Kan deras situation bli bättre med någon form av stöd? Ja, kanske. Att få avlastning just när livet känns som jävligast är antagligen underbart, både för mamman och barnet. Barnet får ju glädjen i att ha och se en glad mamma som är bäst
och slipper den arga, ledsna, oroliga.


Om du ser på dig själv med de ögonen, kan du då förstå att om det är så soc upplever dig så kanske de försöker fatta varför du är som du är, att de försöker förstå vad som händer och att de/ skolan etc håller ett vakande öga på dig och pojken för er bådas skull?

Du känner att de angriper er, men tänk om de egentligen bara är oroliga för hur ni mår?

Jag hoppas att det finns medicin mot PMDD. Jo det stämmer, att den är väldigt jobbigt och handikappande. Just, under den här perioden är det svårt att hålla känslorna i styr. Då blir det oftast, att man reagerar som man känner. Då brukar jag säga till min son med flera, att jag har PMDD just nu och att det är lika bra att lämna mig ifred, d.v.s. inte göra mig, mer irriterad…

Jag är ledsen då och vill inte bli störd. Det går att prata med mig, bara man inte gör mig mer irriterad. Annars blir jag utåtagerande och känslig för minsta ord. Jag ska söka hjälp för det här...

När PMDD brukar gå över, då brukar jag faktiskt skämmas över att jag har varit så lättirriterad och till och med arg. Men då hade jag inte så mycket kontroll. Men jag försökte hålla mig, för mig själv då och var jätte ledsen, ibland utan anledning.

När jag skrev första inlägget här, då hade jag PMDD. Man märker liksom hur mycket det kokade inom mig, så mycket starka känslor och irritation.

Jag håller med om att, socialens jobb är hjälpa till. Men soc. är också människor, de tänker inte lika. Visst känner jag lite oro, över hur det ska bli... Vilken utredare jag ska få och hur det kommer att sluta…
Men jag ska försöka att inte visa det utåt... Hålla lugnet och ge de en chans...
Jag hoppas verkligen, att jag inte kommer att bli besviken…

Med rätt medicinering tror jag att du kan börja fungera mer "normalt" vilket vore bra både för dig och grabben, och antagligen skulle soc bli lugnare när de ser att du fungerar som mamma hela tiden.

Din självinsikt är inte den bästa. Du har åkomman PMDD som tydligen leder till att den drabbade är nära ett nervsammanbrott och psykiskt fullständigt icke-fungerande månadens halva dagar. Och du har inte ens reflekterat över att det skulle kunna vara en starkt bidragande orsak till att din son eventuellt beter sig olämpligt och att socialtjänsten undrar vad som försiggår..

Jag hoppas den här tråden kan vara till åtminstone viss hjälp för dig att se klarare

Jag tänker absolut lyssna och inte bli vansinnig på socialen, men däremot tänker jag inte hålla med om, saker som inte stämmer. Jag tänker alltså svara på frågorna och prata på ett vanligt sätt. Ifall jag tycker, att de är orättvisa och håller bara med en part, då kommer jag nog att säga till. Jag tänker vara trevlig, men inte rädd.

Socialtjänstlagen borde definiera ordet ”God miljö” och allt som inte främjar barnets bästa. Det blir svårt att avgöra ”God miljö ” annars. Då kanske vissa börjar, reagera på minsta grej istället.

Det bästa är nog, att bo kvar med sina föräldrar, eftersom barnet känner mest närhet till dem. Men i värsta fall. Inte.

Jag tror inte på att man kan få den sanna kärleken av ett familjehem eller fosterfamilj, inte på samma sätt.

Var går gränsen för ”Barnets bästa” och normalt och onormalt i en familj?

Kan man verkligen leva med en annan människa, utan konflikter? Är det hundra procent, alla gånger?

Exempel 1:
Säg att en 12 åring, vill sova kl. 22.00 istället för 21.00. Han vill inte äta frukost och säger fula ord och sparkar på en dörr ibland. Han vill inte göra läxorna idag och vill istället spela dataspel. Ibland är han hur underbar som helst, ibland gapig och ibland elak. Livet med den här ungen är både skratt och grått. Betyder det då, att han inte lever i ”God miljö”. Men jag kan tänka mig, att han kommer att fortsatta vara så, även om han hamnar på familjehem och till och med bli värre där. Därför att, han kommer att sakna sina föräldrar m.m.

Jag tror inte på, att barn är perfekta. Det ska vara okej att de reagerar på olika sätt, enorm rimliga gränser. Jag tror inte heller på, att man kan uppfostra de till 100 % som man vill. De har också sin egen vilja.

Exempel 2:
Mamman lagar inte mat varje dag. Men då beställer de mat eller så har de matrester. Barnet går aldrig hungrigt. Ibland hjälper ungen till med städningen och att diska. Ibland är de inte överens och det blir muntliga konflikter. Ibland gör de något ihop, spelar spel, tittar på tv eller gör något ute. Men ibland gör han något själv, som att ringa en kompis, chatta och läsa böcker. Han kan vara själv i sitt rum i ca två timmar och pyssla, frivilligt. Ibland på helgerna, har han inte lust att gå, utanför dörren. Han vill vara hemma.

De bråkar ibland och blir sams igen. De löser sina konflikter själva. De är för det mesta överens… Men var går gränsen då för ”God miljö”. Är de inte en normal familj då? Är de ett socialt fall…

Lagen om ”God miljö” borde förtydligas, annars blir det missförstånd och massa spekulationer om vad som är okej och inte. Fortsätter lagen att vara otydlig, finns det risk att vissa felaktigheter tillämpas och att man blir anmäld för mista grej (som kan vara typiska för en vanlig familj. )

Socialen ska göra sitt bästa för att hjälpa hela familjen, att vara tillsammans och förändras till det bättre. Bara i extrema fall och när all hjälp är tömd, ska man satsa på annan hjälp.

Det går nästan aldrig att garantera att ett barn, ska växa upp i en trygg miljö, även när soc. ingrepper och ordnar en annan familj. Det är ett dilemma…

Det är klart, man ska vara lugn under mötet, men de ska också vara tydliga. Varför inte ge föräldrarna trygghet… Varför kan de inte lugnt säga, du behöver inte oroa dig… Deras sätt att bemötta föräldrarna och barn, skrämmer …

Precis

Jag lovade mig själv att hålla mig borta från tråden eftersom jag blir så fruktansvärt irriterad.

En fråga till er som skrivit i slutet av tråden. Har ni läst hela tråden?

TS har under de senaste sidorna, självdiagnostiserat sig med PMDD, från att ha hävdad PMS-besvär har hon tydligen googlat och hittat en bättre "orsak" till sitt beteende. Och ÄNTLIGEN har hon efter 30 sidor hittat någon som är följsam och går med i spelet.

Förutom att söka hjälp för sitt beteende borde TS även söka hjälp för sömnproblem. Humöret kanske blir bättre, och även föräldrarfömågan om du faktiskt sover på nätterna.

Det finns medicin för PMDD, samma som jag tidigare skrivit i tråden. Hjälper inte den kan man testa SSRI-preparat eller P-piller, stav, p-spruta.

Jag har faktiskt en gång i tiden blivit diagnostiserad med PMDD och jag fick paroxetin vilket var effektivt. Sen blev jag äldre och lärde mig min menscykel vilket innebar att jag var beredd och kunde hantera mina besvär. Idag har jag enbart normala PMS-symtom. Så man kan få hjälp och det går att hantera.

Sluta prata om en diagnos utan att ta tag i problemet. Du är kvinna och borde ha koll på din menscykel, med andra ord inte specielle svårt att faktiskt göra något åt problemet nu när du tror dig veta vad allt beror på.

Så nu ska jag krypa in i min grotta och inte återvända till denna frustrerande tråden.

Kan tillägga att en självdiagnos inte är det samma som en korrekt diagnos.

PMDD kan säkert stämma i ts fall. Men med tanke på hennes uppenbart bristande självinsikt kan det lika gärna vara något annat också.

Jag har gjort IQ test förut och det visade sig då, att jag har en normal intelligens. Alltså inte mer eller mindre. Jag är inte korkad, bara utsliten och utbränd. Jag känner mig riktigt väll och kan säga att det som jag lider av, är värre än PMS. Den är mer lik PMDD. Den gör mig värre och styr mitt humör. Jag kommer att söka hjälp och medicin för den.

I första mötet befann jag mig i ett chocktillstånd, det var jobbigt att höra på vad man blev anklagad för. Särskilt när man inte håller med om allt. Men den här gången, har jag bestämt mig för att ta det lugnt.

Jag kanske blir arg, eftersom jag har fått nog… Men jag försöker just nu, att inte bli arg och istället ta det hela med nypa salt. Men att jag blir lättirriterad, har också med att det är stor press på mig. Ibland vill jag bara lämna allt och dra… Ibland vill jag också försvinna… Men då tänker jag, att jag måste kämpa. Det är inte enkelt att kämpa, men det måste jag gå igenom…

Jag tänker absolut kämpa och göra allt för att min son ska må bra. Jag ska gå på möten och lyssna på vad de har att säga. Men innerstinne känner jag en viss oro. Min oro är för vad, de ska komma fram till.

Visst vill jag ha min sons bästa, men jag kan inte hålla med något som jag inte vet. Jag kan inte kan säga hur det är i skolan. Bara hur det är hemma. Jag kan inte heller låtsas som om att det inte är mitt problem. Det är mitt problem och det handlar om min son.