När jag tänker på socialen mår jag riktigt illa. Jag kan inte tycka om dem, och jag har lust att spotta dem rakt i ansiktet. De har varit på mig sen min son föddes, 2003, till 2014. Varför vet jag inte.
De har plågat och hånat oss. Jag och mitt barn har inte kunnat leva ett liv i lugn och ro. Vi har alltid känt oss oroliga och missförstådda av dem. De vill inte att vi ska njuta av den tid vi har tillsammans, trots att de vet att den tiden inte varar för evigt.
På grund av dem har jag slutat plugga, träna och jobba. All min tid och energi går till att överklaga och protestera. Jag har inget liv mer. Jag har inte ens orkat träffa en ny man. Och sex har jag inte haft på evigheter. Jag har ingen sexlust. Det är så frustrerande.
Jag lever under ständig oro och det gör mig spänd. Att utsättas för utredningar och förhör, bli ifrågasatt och att människor skickar in en massa falska anmälningar. Det är så fruktansvärt att jag ibland önskar att jag aldrig blev mamma. För de gör ens liv till ett helvete.
Även när de försöker hjälpa blir det ändå jobbigt. Och även när deras utredningar är över minns man det som en jobbig upplevelse. De har satt mig i skuldfällan också, och låst mig på alla möjliga sätt. Nu lever jag för mitt barn, aldrig för mig.
Varför de straffar mig vet jag inte, men jag tror att det har att göra med att jag är ensamstående förälder med ett fysiskt handikapp och att jag har vissa fiender som hämnas, genom Soc. Mitt fysiska handikapp har inte påverkat mig på något sätt. Men de har utrett oss och skickat oss hit och dit. De skickade oss till Oasen i sex månader och sedan till ett annat ställe i två år. Om jag inte samarbetar blir det LVU. Jag levde under denna tid, i skräck eftersom jag inte visste vad de skulle besluta. Både jag och barnet mådde dåligt pga. dem
Jag tycker inte att de bryr sig om barnet, för i så fall skulle de lyssna på barnet. De lyssnar mer på dem som anmäler, på skola och dagis. Men föräldrar eller barnet bryr de sig inte om. De utsätter familjer för psykisk tortyr och förstör barnets liv. Oavsett vad de gör är det sällan de gör något nytta.
Jag känner inte ett enda barn eller ungdom som fått hjälp genom LVU som mår bra. De är besvikna på socialen eller så har de begått självmord. När jag var på Oasen och på familjeenheten såg jag inte en enda glad förälder. De flesta där var rädda och vill bara slippa Soc. Till och med barnen som var där utan sina föräldrar kände samma sak.
Det värsta är nog, när personalen håller koll på oss hela tiden, och skriver massa saker om mig och mitt barn som inte stämmer. De bara inbillar sig och tror saker som inte stämmer. Det var en dålig erfarenhet att vara där.
Det finns ingen värre myndighet än Socialstyrelsen. Jag har haft kontakt med alla, och alla försöker samarbeta på något sätt. De kan vara jobbiga, men ingenting jämfört med socialen. Socialen, som handlägger barnärenden, kan vara väldigt hårda mot både barn och föräldrar, och förstöra livet för dessa.
Jag vill inte gå miste om att vara mamma. Jag vill att mitt barn ska minnas mig när han blir vuxen, att jag har tagit hand om honom och varit mycket kärleksfull. Samtidigt vill inte mitt barn vara ifrån mig och bo hos människor som han inte känner.
På min tid var socialen inte så hemska, då ställde de inte till med väsen för minsta grej. Jag saknar den gamla tiden, för runt tjugo år sen. Då var de mycket bättre och vill hjälpa barnet och föräldrarna - inte splittra dem.
Lagen måste ändras. Det är inte okej att de prioriterar att öppna nya familjehem, fosterhem m.m. De ska hjälpa familjen, och se till att göra sitt bästa för att inte splittra den. Och det ska finnas väldigt, väldigt starka skäl för att besluta om LVU. Det ska inte räcka med att man har fått en falsk anmälan och inte vill gå till Oasen. Det är skumt - skärp er socialen.
Socialen: Ni är hemska! Jag hatar er, ni har förspillt mitt och mitt barns liv. Ni har gjort våra liv till ett helvete. Vad vill ni egentligen? Hur orkar ni med ett sådant jobb och hur orkar ni fatta sådana beslut? Får ni inte dåligt samvete och mår ni inte illa? Jag skulle aldrig kunna bli socialsekreterare, för jag skulle aldrig kunna tänka mig förstöra andras liv genom mina felaktiga beslut. Och jag skulle aldrig kunna dela på en familj som vill vara tillsammans.
Ni är omänskliga och inhumana. Ni begår ett omänskligt brott. Ett barn har rätt till sina föräldrar, och ska inte bara ha främlingar runt sig. Man lever bara en gång och det är synd att föräldrar och barn inte kan njuta av den tid de har tillsammans. Det är synd att ni skrämmer föräldrar och barn på det sättet. Det är synd, att man aldrig kan lita på er. Det är synd att ni inte är som ni var för tjugo år sen.
Ni som anmäler, tänk er för tusen gånger innan ni anmäler. Anmäl aldrig om ni inte är säkra. Jag tycker personligen inte om att anmäla, för jag tycker inte om att utsätta andra för psykisk tortyr. Och för er som inte förstår och aldrig har varit med om en utredning, ge mig inte er åsikt. Ni vet inte hur det känns...
Läste ingen första inlägget och skummade sedan igenom några sidor och ja, den beskrivningen stämmer bra. Men det blir nästan en goo tortyr, speciellt med alla "komma" tecken som gör att texterna TS skriver blir som poesi, hackande poesi...
