Är obehagliga känslor värda att uppleva?

Hejhopp

Om man erfarar en känslomässigt jobbig period i livet (ångest, depp, etc) så känner man kanske att livet börjar kännas meningslöst när man mår så. Är man riktigt deprimerad tar man till sist livet av sig för att det känns så otroligt hopplöst. Är man bara tillräckligt deprimerad så tror jag fan inte det spelar nån roll om ens liv egentligen är en dans på rosor, för man själv ser bara det dåliga och det färglösa i vardagen.

Klarar man sig genom dåliga tider, vilket de flesta med stor sannolikhet gör, så kommer man i efterhand ändå vara ganska glad över att man faktiskt gått genom den perioden i livet. Jag är också nästan 100% övertygad om att man blir en mer förstående & klok person efteråt.


Är obehagliga upplevelser/känslor värda att uppleva?, eller vore det i vissa fall verkligen bättre utan? (you name it; jag menar här alltså alla de känslor man inte uppskattar under tiden man upplever dem.. Jag tror att det händer en hela tiden utan att man lägger tankarna på det).

Talat utifrån egna erfarenheter, har inte haft några större livskriser under mitt korta liv hittils, men..

Om man bara ser på den sak som drabbar nästan alla, olycklig kärlek, att man blir obekräftad som person. Om man i stort sett är en lycklig person med goda förutsättningar här i livet, så kan det ju självklart slå hårt. Även om det låter dumt så har ju olika ting här i livet väldigt olika värde beroende på vilken situation man befinner sig i, och vilka förutsättningar och vad man gått igenom.

Så sådant kan slå hårt.. Nu till poängen, jag har alltid varit sårbar just när det gäller det där, varit väldigt öppen på något vis, så det har slagit lite hårdare än vad det borde. Men eftersom känner jag.. en avtrubbning nästan, jag är väl visserligen glad att jag inte "bryr" mig så mycket längre, men det i sin tur är ju mitt ego som gör det för att inte riskera att bli sårad..

Men en del inom mig önskar ju fortfarande att man kunde bry sig mer än vad man gör, känna mer medkänsla för sina kära medmänniskor.. Men jag har lärt mig att kärleken inte behöver vara besvarad för att vara fin.

Men det har gett visdom, ja. Eftersom man tänker så mycket kring det och inser livets andra värden och det ledde i mitt fall till ett förringande av de behoven som jag uttryckt och velat ha fått besvarade just med kärlekslivet, bra eller dåligt kan man resonera, jag blev ju förstås glad när jag fick den tjejen jag ville ha, men när det blev en självklar del av vardagen så gick sinnesstämningen till normal.

ja saker som man inte har uppskattar man ju mer när man väl får dom än om man har haft dom igenom hela livet.

kort & gott, för att kunna känna kärlek måste kunna känna hat, samma med lycka och sorg.

Svåra upplevelser gör oftast att man får ett mervärde under den tid man har det bra. Men jag tycker nog att man kan dela in obehagliga känslor i två fack. Sådana som medvetet orsakas dig av andra och sen livets motgångar som ingen rör över utan som bara blir av olika orsaker. T.ex. Pelle mobbar dig under hela din skolgång, det är ju något han gör medvetet. Men Lisa som du är olyckligt kär i under ett år, orsakar ju inte din smärta för skojs skull.

Den första kategorin är förvisso något man lär sig av och härdas av men inget jag vill att någon ska behöva gå igenom bara för sakens skull. Men sen över till kategori två så är det ju bara så att livet har olika perioder och man måste leva igenom de svåra för att kunna uppleva de goda och samtidigt uppskatta det goda i livet.

Jag tror att man aldrig kan undvika "obehagliga" känslor, allt är ju baserat på en viss referensram. Saker som vissa anser vara obehagligt kan andra ta med en klackspark.

Med andra ord, fastän du skulle ha allt i världen och det perfekta livet så skulle kanske de små motgångarna som ändå kommer att kännas obehagliga.

Frågan man borde ställa sig är med andra ord om det är möjligt att ens i teorin undvika dessa känslor?

Sen är det ju också så, skulle man inte uppleva sämre stunder, så skulle man inte heller uppskatta de bättre.

Ett liv utan upp- och nedgångar skulle antagligen kännas rätt så trist i slutändan.

det som inte dödar stärker dig

Behöver dock inte betyda att det höjer ens livskvalité.

det var bara en tidsfråga innan någon kom med en sådan floskel. Hur tror du självmördare känner sig? starka?

Det som inte dödar dig kan i många fall försvaga, jag vet min morfar, han hade en firma som gick i Konken, efter det var han sig aldrig lik (nej, han vart inte starkare, snarare deprimerad och uppgiven resten av livet)

Jo
Det finns de som hävdar att obehagliga känslor uppstår som pekpinnar på något inom oss som vi behöver uppmärksamma. När de uppstår så är meningen att vi ska söka efter ursprunget till smärtan, sorgen, hatet eller vad det nu är vi känner. Enligt denna åsikt härstammar alltså alla våra känslor inifrån oss själva ... Oavsett om Vi tycker att de beror på vad andra människor gjort mot oss. Det är inte helt lätt att ta till sig ... men personligen tycker jag att det ligger mycket i det. Det är ju Vi själva som individer som Väljer hur vi ska reagera på det människor gör (Liksom Sartre hävdade att människan alltid har valet att känna sig fri, att VARA fri, även om hon t ex är fängslad).

Och om vi ständigt råkar ut för händelser som leder fram till samma typ av negativa känslor ... då finns där Definitivt något att lära av det hela. Jag tror personligen att vi aldrig lär oss så mycket som vi gör under en emotionell kris (om oss själva alltså!).
mvh
Terrieterrie

Whatever doesn't kill you makes you weaker and weaker until you end up drowning in a puddle of your own filth.

Allting är relativt. Någon som aldrig upplevt äkta olycka kan ej heller riktigt uppskatta och förstå vidden av glädje. Det man inte vet har man dock ej ont av och ifall man aldrig erfarit lycka mår man troligtvis ej heller särskilt dåligt av att leva i vad andra skulle se som dåliga förhållanden. Att leva är att åka berg-och-dal-bana, och det är fantastiskt. Alla de känslor som vi upplever vid toppar och dalar bidrar till en djupare förståelse för det egna jaget; ens aktioner, tankar och känslor kan analyseras då vi erfar nya saker och låter oss själva reagera. Det finns få tillfällen då man kan lära sig så mycket om sig själv som då man är helt ensam och förlorad. Vi lär oss lita på oss själva, och därmed också på andra, genom att låta oss bli både älskade och sårade. Visst vore det bekvämt att slippa våndas över att någon inte gör det eller detta; att slippa alla tårar och all depression som förlust, förräderi och förälskelse medför. Men alla de här känslorna innebär också någonting positivt: förlusten innebär att man faktiskt haft någonting värt att sörja, förräderiet innebär att man varit del av någonting betydelsefullt - om än bara för en själv - och förälskelse för med sig känslor som är fantastiska. Ibland har jag själv svårt att förstå hur andra människor - sådana som varit med om mindre än jag - skulle kunna uppskatta livet i dess fulla glans.
Själv uppskattar jag en lugn dag eller en tidig sängdags på en fredagkväll just av den anledningen att jag stressat mig till migrän och lidit av sömnlöshet. Man lär sig helt enkelt att uppskatta småsaker genom att genomlida obehag.

Men visst gör det ont när knoppar brister.

"vad som inte dödar dig, stärker dig" är ju ur Nietszches fatabur, lite för tungt för att kallas floskel.

men visst är ditt exempel ett bra motexempel.

Skulle DU ens tittat in på filosofi-forumet om du hade dansat hela livet?