Hans Villius
Man måste säga att Villiuscitatet ovan är väldigt intressant. I synnerhet därför att det är så ärligt. Han är en av få gestalter i dagens mediaklimat som det vanligtvis är värt att lyssna till, någon som unikt nog besitter både bildning och en originell, fängslande berättarkonst.
Med samma allvar som vanligt radar han så upp en samling uttalanden om Auschwitz som skulle få vilken nutida expert på förintelsen som helst att hoppa baklänges, men rår han egentligen för det? Knappast. Inte med en så motsägelsefull och föränderlig verklighetsbild som specifikt råder på detta avsnitt av andra världskrigets histora. Inte desto mindre får man väl anta att ovanstående alltjämt skulle anses duga som ”upplysning” åt folket.
Denna korta text inbjuder till analyser från ett antal infallsvinklar. Vi skall dock begränsa oss. För det första, som den berättas här är den klassiska inramningen av likvideringsprocessen som kamouflerad till en fråga om fysisk hygien viktig. Den som är förtrogen med Auschwitzlägren vet naturligtvis att nyanlända som skrevs in i Birkenau (revisionister hävdar även dem som passerade genom lägret) utsattes för ett standardförfarande som inkluderade beslagtagande av egendom, tvagning, desinfektion och hårklippning. (Inskrivna försågs dessutom med nummertatuering.) Det var en praktisk fråga om att minimera riskerna för smittspridning och försiggick i den s.k ”saunan” på den västra bortsidan av lägret. För att komma hit måste man intressant nog också på nära håll passera krematorium II och III, utpekade för att härbärgera de mest notoriskt nyttjade gaskamrarna.
Villius påstår att gasen ”strömmade in genom duschar och ventiler”. Istället för med vatten sprayades de intet ont anande offren med dödlig blåsyra. Ingen med djupare kunskaper om förintelsen skulle dock påstå något sådant och redan Nürnbergrättegången fastslog att Zyklon B-kristallerna släpptes in i kammaren genom förslutbara öppningar betongtaket. Öppningar som idag inte kan observeras och i själva verket aldrig kan ha funnits där eftersom gjutningen undertill är intakt. Gaskammaren som sådan anses bara ha varit försedd med ”falska” duschhuvuden.
Inte desto mindre har föreställningen om gas som ”strömmar” ut genom duschar alltid existerat parallellt med ”skorstenshistorien” och på den saken är Villius uttalanden ett bevis. En logisk sammanblandning utgående från det vedertagna dusch-gasning-kremeringsschemat kan tänka. Faktum är att både duschar och ventiler hos Villius dessutom kan spåras till tidiga vittnesmål. En viss Lelenko som i och för sig skall ha varit vakt i Treblinka, uppger t.ex inför sovjetiska myndigheter i början av 1945 att gasen (ospecifierad, vedertaget är dieselavgaser) kom ur gaskamrarnas duschar och enligt den i december 1943 genomförda Kharkovrättegången vittnar en f.d distriktsledare i Melitopol, Heinisch, att han fått höra av en SS-ledare i Breslau att mordprocessen i Auschwitz innebar att gas leddes in i ett duschrum genom ventiler i väggarna. Den senare berättelsen är förhållandevis detaljerad och är intressant givet att man tar saunans funktion och placering i beaktande. Enligt Heinisch skulle offren först ha förts till ett rum märkt ”disinfektion”. Här hade man varit tvungen att klä av sig. Därefter anlände man till ett utrymme märkt ”bad” och bäst som fångarna rent konkret stod och tvättade sig öppnades plötsligt gasventilerna varvid alla dödades.
Nu bevisar självfallet inte Villius ’missuppfattning’ om ’gasduschar’ att gaskammare inte kan ha existerat i Auschwitz, men däremot att hans utsaga i TV-programmet är gravt felaktig. Med sin självsäkra röst åskådliggör han alltså klart och tydligt att han inte vet vad han pratar om. Detta gäller också fortsättningen.
T.ex hävdar han att liken som drogs ut ur gaskammaren staplades tio och tio, att håret rakades av, guldtänder drogs ut med mera. Frågan är bara hur allt detta var möjligt när vi talar om hundratals eller tusentals lik. Betraktas planlösningen av Krematorium II är det första som slår en att de utskjutande källarutrymmena som identifierats som dels avklädningsrummet, dels gaskammaren (på byggnadsplanerna förekommer båda endast som ”Leichenkammer” – bårhus helt enkelt) är de enskilt största i hela krematoriebyggnaden. Genomgången mellan ’avklädningsrummet’ och ’gaskammaren’ är en relativt trång hall som dessutom nyttjas för att föra ut liken ur den senare innan de placeras i varuhiss på kanske 2 x 3 m och skickas upp till krematoriehallen för förbränning. Var någonstans förvarades då liken (alternativt arbetades på) i väntan på kremering? I synnerhet, var gömdes de undan så att nästa klunga gasningsoffer säkert kunde föras från avklädningsrummet till gaskammaren i den industriella löpandebandsmening som samtliga mainstreamskildringar räknar med? Förvisso finns det en mängd mindre utrymmen i källaren men det resulterar bara i att vi är tvungna att räkna med en verkligt makaber sängkammarfars där ett uttryck som ”lik i garderoben”, tusentals, antar en helt ny innebörd. Allt i en byggnad inte större än en vanlig svensk lada.
I krematoriehallen i markplanet finns 15 vanliga kokseldade ugnar. Mainstreamteoretikerna räknar med en förbränningstid på runt 15-20 minuter per ugn (i verkligheten ca 1 h). Förbränningen från en enda gasning skulle mao minst ta en till flera dagar i anspråk. Eftersom det enda praktiska sättet att förvara kropparna under tiden vore att låta dem ligga kvar i ”likkammaren” – uppenbart också vad den är byggd för (alternativet är som sagt en grotesk korsningstrafik i hallen, från ’gaskammaren’ till eventuella förvaringsutrymmen, sedan tillbaka igen till hissen o.s.v, alltmedan nya människomassor tränger på mot ’gaskammaren’ som i sig måste ventileras och rengöras från blod, träck m.m) – så gör det på egen hand skildringarna om en rad snabba gasningar i följd, låt oss säga 1-4 per gasakammare per dygn à tusentals offer, totalt orimliga. Vi behöver alltså inte ens nämna att innandömet av ”likkammare I” saknar varje spår av missfärgning som en följd av regelbunden exponering av Zyklon B (vilket däremot förekommer rikligt i disenficieringskubiklarna för fångkläder) eller att taket saknar öppningar. Det kan, helt enkelt bara på grundval av planlösningen, inte ha skett som det berättas.
Det scenario som återstår är således att ett utrymme, i alla aspekter identiskt med en plats för förvaring av ’naturligen’ döda i lägret, stundom använts för att gasa ijhäl fångar, följaktligen på ett högst improviserat och irreguljärt sätt som knappast ger utrymme för någon som helst planering eller medveten strategi att utrota det judiska folket. Dessutom genom metoder som inte går ihop med någon vittnesskildring.
Men vad hävdar då Villius? Jo, att liken ”kastades” i ugnarna. Det framkallar snarast bilder av gigantiska mekaniska skovlar och något som tycks likna en stor masugn – ett brinnande inferno! Omöjligt förstås eftersom ugnarna ligger en våning upp och det knappast går att ”kasta” någon in i trånga förbränningskammare avsedda för ett lik i taget. Han säger också att Auschwitz som utrotningsläger ”var mycket rationellt organiserat” vilket med hänvisning till ovanstående kan avfärdas som en total lögn; vidare att det ”som mest kunde döda 34 000 människor om dagen”, med ett totalt antal gasade som uppgår till ”2,5 miljoner”. Hujedamej!
Låt oss förresten som avslutning räkna lite ytligt på dessa 34.000 om dagen. Närmare bestämt i fråga om förbränningskapacitet. Som mest fanns det i Auschwitz (ett komplex med omkring 40 läger) vid något tillfälle 52 krematorieugnar. Denna period inskränker sig dock bara till ett par månader på våren 1943 eftersom de sex ugnarna i Krematorium I, Auschwitz Stammlager, slutgiltigt togs ur bruk någon gång på försommaren. Egentligen uppgick antalet ugnar alltså till 46, alla belägna i Birkenaus fyra nya krematorier (II-V) av vilka de första gick i tjänst i mars 1943. I realiteten återspeglar detta antal i sig en överkapacitet, vilket visar sig i att under det följande året i regel bara 23 ugnar var operativa (15 + 8, motsvarande två betjänade krematorier) och det totala antalet aldrig var i bruk. Delvis berodde detta på reparationer men också på att minst ett krematorium ständigt låg i träda under 1943 (återges i detalj t.o.m på Nizkor.org). Att 1944 skulle uppvisa en avvikande helhetsbild finns ingen anledning att anta. Inte desto mindre, låt oss utgå från en teoretisk kapacitet på 52 ugnar. Som sagt, 34.000 offer, det betyder att varje enskild ugn måste processera 666 kroppar om dygnet. Utslaget på 24h, förutsatt att ugnen gick non-stop, vilket i sig är en omöjlighet, hamnar vi på 23 kroppar i timman, eller ungefär ett lik var tredje minut. jag behöver knappast argumentera vidare om att detta är en fysisk omöjlighet. Nu hävdar i och för sig förintelseteoretikerna att lägerförvaltningen använde öppna kremeringsbål, s.k ”bränngropar”, för att gottgöra krematoriernas otillräcklighet, men om detta skall ha skett regelbundet blir ju frågan varför redan befintliga krematorier stod stilla!
Om 2,5 miljoner gasade, en av Villius uppenbarligen helt godtyckligt framförd siffra, skall inte ordas mycket. Bara att den totala dödssiffran, vilket redan andra nämnt, i Nürnberg fastställdes till ca 4,3 miljoner. En del expertlitteratur (Reitlinger, Hilberg) kom emellertid att under efterkrigstiden skriva ner den till omkring 1 miljon. Trots detta har den tidigare siffran fortsatt att förekomma lite spritt i handböcker och uppslagsvek och det tog till 1989 innan Auschwitzmuséet självt erkände 1,1 miljoner totalt. Numera lär dessutom en viss godkänd expert på gaskamrarna modulera med siffror runt 500.000, ett enastående exempel på stretchvänlig analysförmåga. Varför jag nämner detta är inte för att ’få ner siffrorna’ utan för att visa på den omfattande förvirring som trots allt råder på området för ”historiens bäst dokumenterade folkmord”, för att inte tala om vilka halsbrytande revisioner som faktiskt får utföras bara vederbörande håller fast vid idén om gasugnarna. I Nürnberg hängdes samtidigt människor för anklagelser (4,3 miljoner) som idag bevisligen är falska.
Självklart beror förvirringen om antalet offer delvis på att att de aldrig kunnat lokaliseras – ingen från formellt håll har ens försökt. Offren antas, med ett för sammanhanget dåligt skämt, helt enkelt ha gått upp i rök, vilket med förlov sagt inte är vad som sker vid kremering, för att inte tala om slarvigt utförda massförbränningar.
Det som saknas i Auschwitz är alltså inte bara ett dokumenterat motiv och ett fungerande mordvapen, det är också själva mordoffret.
Det enda vi har är faktiskt en skandalöst oinformerad Villius som med mästerligt vibrato redogör för en tilldragelse han lika gärna kunde ha placerat på Mars. Idag skulle han säkert ha formulerat sig annorlunda, varför man kan ställa frågan om det egentligen inte är så att historierevisionismen ändå får ett visst genomslag, om än indirekt. Tänk vad saker kan förändras på tio år!
Uppgifterna om Lelenko och Heinisch är hämtade ur Samuel Crowell, "The Gas Chamber of Sherlock Holmes", kan inte publiceringsdata utantill. Finns dock on-line på codoh.com