Paulina Neuding publicerade i dagarna en krönika i Neo (tidigare publicerad i danska-weekendavisen). Den berör det svenska det slutna och intoleranta debattklimat som uppstått och tar bland annat händelsen i Röda Korset som exempel (artikeln är mycket läsvärd i sin helhet).
Citat:
En äldre kvinnas val av personligt pronomen under vad hon trodde var ett samtal på tu man hand räckte alltså för att hon skulle hängas ut som rasist och främlingsfientlig i den svenska pressen.
Citat:
Någon debatt om fallet blev det inte, i alla fall inte i de etablerade medierna. Men med de snäva ramar som gäller i den svenska offentligheten pyser missnöjet ut i andra fora. På nätet kokade ilskan, särskilt på sajter som högerextrema Fria Tider och SD-knutna Avpixlat. Historien är med andra ord inte bara illustrativ för de snäva åsiktsramar som svenskar har att förhålla sig till, utan också för hur detta göder alternativa, ofta djupt obehagliga, gemenskaper.
http://magasinetneo.se/blogg/i-dansk...genom-sverige/
Det hedrar Paulina Neuding att hon tar upp ämnet och att hon i klara ordalag beskriver händelseförloppet och den efterföljande hetsjakten. Det ska också nämnas att hon redan när det begav sig uppmärksammade detta som en "bedrövlig historia" (syftandes på behandlingen av den äldre kvinnan). Men varför skrev hon inte detta då?
Vart var alla sansade röster när detta inträffade. Vart var de offentliga röster som redan DÅ borde stått upp och sagt "vänta nu!"?
I det klingar det så att tala om obehagliga gemenskaper. Vi som VAR arga hade inga talesmän, inga forum att vända sig till. Vi uttryckte vår vrede där vi kunde.
I det är det faktiskt Neuding som tillhör den obehagliga gemenskapen - de som hade en position att tala ifrån, men som i allt väsentligt teg.