Mytomani eller fantasi?

Jag har en bekant som pratar allt mer med mig på fejjan efter att han fick reda på att vi jobbar inom samma bransch. Vi träffades på en fest för typ tio år sedan och har sen dess stött ihop en-två gånger per år på samma sätt. Han är kompis till en av mina vänner men det är bara det senaste året vi jobbat inom samma bransch och då har hans kontaktförsök ökat.

Hur som helst. Han säger en del saker som uppenbart är lögner. När jag konfronterat honom med hans detta så har han skrattat bort det, typ bara svarat med smileys. Jag vet också att han fått vård för depression. Det är därför jag nu börjar undra vad han lider av.

Jag har tidigare träffat på mytomaner. Men deras lögner är ofta väldigt sofistikerade, inte alltid men ofta. Men den här killens lögner har jag liksom genomskådat väldigt enkelt. Bland annat att han tror att han är ihop med en känd person (inte jättekänd men ändå en offentlig person). Vilket jag efter lite googlande kunde avfärda.

När jag tidigare konfronterat mytomaner också har de blivit jävligt arga och sagt att "jag missuppfattat dom". Men här är det liksom något annat, han skrattar bort det med smileys, men ibland med ledsna smileys och därför läser jag mellan raderna (på ett jävla chatfönster men ändå) att han blir inte arg, utan faktiskt ledsen när han "utsätts" för sanningen.

Det känns alltså som att han snarare lever ett fantasiliv än är mytoman. Att fantasin får honom att bli blir en person han blir glad/stolt av. Min bild är att mytomaner ljuger för att bli intressant för andra, men han ljuger för att bli intressant för sig själv.

Flera av våra gemensamma bekanta gör samma analys. Alltså att han är inte mytoman utan lever i en fantasivärld, och inte är en klockren mytoman utan har drag av det. De säger också att eftersom han mår bra av det och inte skadar någon annan (förutom att han kan vara en pain in the ass på fejjanchatten med sitt jobbsnack, där en del är sant och del inte) så tycker de att han ska få fortsätta leva där i fantasin.

Själv är jag ju orolig att han ska utveckla nån slags förföljesemani och börja förfölja den kändis som han tror han är ihop med. Alternativt att någon ska ta honom ur fantasin och att han då blir så depressiv att han blir sucidal.

Är han myttare eller vad fan är han?

Bipolär, schizofren. dunno.

På vilket sätt skulle bipoläritet ge symptomen fantasi/mytomani?
Visserligen kan bipolära få vanföreställningar om de är i manisk fas, men det finns inget som tyder på att han skulle vara det.

Tilläggas bör att han bor, trots sin ålder på 31 fortfarande hos sina päron.

Jag skulle med gissat på scizzofreni, fast tror de mer skulle hålla fast vid lögnen.
Något kraftigt fel är det på människan iaf.
Kanske hans föräldrar vet var det är?
Kanske någon form av autism, därför han bor hemma?
Jag hade en kompis som ljög som fan och orkade inte umgås med människan, det var med önsketänkande ljugande.

Ja börjar oxå fundera på schizofreni utan eller med små kognitiva och negativa symptom. Om sånna symptom finns så kan ju det vara ett skäl till att han bor hemma. Han håller ju delvis fast vid sina lögner och försöker som sagt skratta bort kritik. Har för mycket hjärta för att konfrontera honom om hans påstådda tjej.

Iofs så bodde han själv tidigare, i en annan stad, när han tog sin master. Men visst det kan ju varit då det bröt ut, även om han vad jag vet, faktiskt klarade sin master.

Har liten erfarenhet av högfungerande autism. Men kanske? Tips på saker att kolla på/testa?

Har ingen större lust att kontakta hans päron just nu. Har ju diskuterat honom med gemensamma bekanta. Men blir han mer depressiv eller farlig så får jag väl ringa dom. Men vi har som sagt ingen större kontakt med varandra IRL

Autister brukar ha en speciell gångstil men inte alltid.
Om du säger t.ex vad kvavt det är här inne, så kommer autisten säga ja tex, istället för att erbjuda sig att öppna fönstret om du är hemma hos den.
Många har lärt sig vid den åldern han är, vanligt är annars att de inte har ögonkontakt när de talar, men han har säkert lärt in det, du behöver en situation han inte lärt in.
Kan tänka mej att du kanske inte är hemma hos honom iom hans föräldrar.
Jag tycker det bästa är att du helt enkelt frågar honom, har du autism?
Han kommer såklart svara ja om han har det, svarar han nej, så frågar du bara om han har någon annan diagnos eller sjukdom.

Förstår egentligen inte vitsen med att försöka sätta diagnoser på bekanta på det sättet (?), men det kanske blir nödvändigt om man ska hjälpa personen i fråga som sagt.

Oftast är det ju inget större problem med såna som fantiserar eller är mytomaner tycker jag. T.ex är det inte helt ovanligt att folk säger att de äger en ny Ferrari när det i själva verket är en gammal trampcykel , eller s.k. fiskehistorier. Men ibland kan det bli problem om det spårar ur.

Har träffat på folk som har denna typ av personlighet kombinerat med andra intressanta egenskaper såsom allvarlig kleptomani och missbruksproblem. Jag har personligen svårt att hantera såna, vet inte hur man ska agera. Stor risk att man blir bestulen på sina ägodelar eller får sitt liv delvis förstört om man har närmare umgänge med såna. Tragiska individer tycker jag att det är på sätt och vis, och så kan jag samtidigt hata dem när de schabblar till det med saker. Man borde kanske försöka hjälpa dessa oftare.

(Jag ligger kanske också i riskzonen för att betraktas som mytoman, bl.a på grund av ironiska kommentarer som troligen ej betraktas som ironi av andra. T.ex så kallade jag nyligen min katt för "sambo"... )