när vännerna försvunnit

Jag kämpar dagligen, att gå på jobbet och möta folk, visa ett invant leende som folk inte tror på.
Skämtar om saker jag antar folk ser som aktuellt, använder vanligtvis ansiktsutryck eller gestikulerar för att poängtera något.
Jag mår så oerhört dåligt, jag är ett spöke

Kanner samma sak. Prata om saker som jag inte ens bryr mig ett skit om, fejkskratta at saker, for det ar ju "kul", osv osv.

Då får du ta dig själv i kragen och göra någonting åt det.. Har själv varit där, men man mår inte bättre av utav att sitta och tycka synd om sig själv. Vet det låter hårt men det är sanningen. Finns alltid lösningar!

Lycka till!

Jag tycker inte synd om mig själv, I.a.f enligt egen mening.
Jag söker och tangerar en lösning nu, förhoppninsgsvis hjälper det mig styra upp tillvaron, tack för omtanken.

Vad fan ska man säga? att leva för sin omgivning är knappt ens till gagn för människorna man vill hjälpa, vännerna försvinner och kärleken falnar ut, endast tankarna återstår.

Endast omvärlden står mig nära nu, usch vad hemsk och obefintlig jag känner mig.

Grym TS! Fick med mig alla känslor som behövdes den här morgonen.

Tänk inte på andra utan tänk på dig själv om du mår dåligt. Ingen kommer tänka mer på dig själv än vad du gör. De kanske inte "förstår" osv.

Ta en dag i taget, sätt upp långsiktiga mål. Något du vill uppnå. Det är bra att du jobbar för att försöka vara med i sociala sammanhang. Du kommer se att snart blir det bättre. för varje gång du utsätter dig för liknande situationer. Hjärnan lär sig, tar nya steg.

Mår du dåligt idag så är det ok att änka imorgon är en ny dag och jag kommer må bättre.

Du kommer komma tillbaka.

Håller med Kli-Max och vill tillägga:

Du kanske borde utvärdera hur du vill att dina möten med människor ska se ut och vad du vill få ut av människor?


Jag känner väldigt likt om människorna jag träffar och jag har insett att jag helt enkelt inte träffar människor som intresserar mig. Dags att leta nya vänner med saker man har gemensamt med på riktigt.

Det sägs att solen skiner ovan molnen, kan man ta sig igenom den grumliga vardagen och nå en slags gemenskap där uppe...

Druckit lite öl nu så jag är filosofisk och ledsen.

I såna här situationer är det endast du som kan göra något. Försök bara vara dig själv o prata om något roligt eller intressant, visst folk kommer kanske inte alltid va intresserade och vissa kanske tycker du är konstig men man kan inte bli gillad av alla. Folk tycker jag är konstig ibland o vissa älskar mig som vän. Försök bara vissa socialitet och lyssna på andra också.

Jag ville ju bara prata lite eftersom jag mår dåligt, när jag pratar på jobbet så brukar folk lyssna.

Känner igen mig. Jag är också ett "spöke" ibland.

Jag brukar ha en bra förmåga att mjuka upp folk som dig.


Men då är väl allt bra?

Ett tips: Uttryck dig tydligare. Säg rakt ut att ingen tittar dig i ögonen och att folk igonerar dig, precis som om du vore ett spöke. Ingen bryr sig om du är närvarande eller sjukskriven. Bakom din rygg sprider dina kollegor rykten som skulle få dig att att ta fram ett maskingevär om du hörde vad dom sade.

Du säger att folk på jobbet brukar lyssna, men det kan också vara falsk uppmäksamhet. Särskilt om dom säger saker som "jag måste gå nu", två sekunder eter att du sagt något.

Sedan tror jag inte dom är dina vänner, eftersom dom "försvunnit". Spöken har dock fördelen att kunna gå in i ett kassaskåp utan att någon lägger märke till dom. Varför inte sno något och sedan säga upp dig ?