Dagens Hitler: publiceringar om nazismen i svensk media

Guilt, Resentment, and Post-Holocaust Democracy: The Frankfurt School's Analysis of “Secondary Antisemitism” in the Group Experiment and Beyond

Lars Rensmann

Previous discussions of the Frankfurt School's work on Judeophobia have almost entirely neglected the Critical Theorists' pathbreaking analysis of “secondary antisemitism” after Auschwitz. This new form of Jew-hatred originates in the political and psychological desire to split off, repress, and downplay the memory of the Holocaust because such memory, with which Jews are often identified, evokes unwelcome guilt feelings. As Holocaust memory undermines the uncritical identification with a collective, family, or nation tainted by anti-Jewish mass atrocities, the repression of national guilt may unconsciously motivate the reproduction of resentments that helped cause the Shoah. In this light, the article re-examines the empirical postwar German study Group Experiment and other works of the Frankfurt School. Three specific defensive mechanisms in relation to historical collective guilt feelings are identified that engender a variety of antisemitic projections—from the “Jewish power” to “Jewish money” and other anti-Jewish tropes—after the Holocaust. It is argued that these insights into post-Holocaust secondary antisemitism, empirically analyzed in the German context, can partly be transferred to other contexts in European democracies and beyond. This article demonstrates that an unprocessed history of national guilt can have a negative impact on democracy and the resilience of antisemitism.

I förra veckan levererade Opulens konstkritiker Ida Thunström svidande kritik av det offentliga konstverket ”Way to go” i Malmö. En kritik som Aftonbladet Kulturs Ulrika Stahre gav eldunderstöd på Aftonbladets kultursida, vilken i sin tur citerades av Dagens Nyheters kultursida, och på sociala medier har de negativa rösterna i skrivande stund ännu inte tystnat. Men Malmö Stad, beställaren av konstverket, och Sydsvenska Dagbladet, den dominerande tidningen i Malmö, tiger märkligt nog.

2014 invigdes Åsa Maria Bengtssons konstverk ”Way to go” på Davidshallsbron i Malmö. 19 par avgjutningar av skor från kända malmöitiska nöjesprofiler, vilka sedan kompletterats med fler. Vid ett annat vatten i ungerska huvudstaden Budapest står sedan 2005 det offentliga konstverket ”Skorna vid Donau” av Can Togay och Gyula Pauer. De 60 avgjutningarna där är ett minnesmärke över de tusentals män, kvinnor och barn som av de nazistiska Pilkorsarna beordrades att ta av sig sina skor innan de sköts i ryggen och slängdes i floden.

I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. I en stad som har rykte om sig att inte göra tillräckligt för att stävja antisemitismen. Att kommunen och Tidningen ett halvår innan konferensen ska äga rum då försöker tiga ihjäl en debatt med anknytning till ämnet är ingen bra inledning.

Under ett par månader 1944-45, kallades Donau i Budapest för ”Judiska kyrkogården”. Medan sovjetiska trupper ryckte närmare staden, pågick ett av krigets många systematiska massmord som ett led i Förintelsen. Mitt i staden, på kajen till floden Donau, beordrades män, kvinnor och barn att ta av sig sina skor, för att sedan skjutas i ryggen av pilkorsare, som samarbetade med Nazityskland. De mördades kroppar föll eller kastades i floden. Under dessa två mörka månader i Ungerns historia mördades enligt United States Holocaust Memorial Museum 20 000 människor på det här sättet, flertalet var judar men även romer och politiska motståndare mördades. År 2005 uppfördes ett minnesmärke över händelsen. Verket Shoes on the Danube Promenade (Skorna vid Donau) är utfört av Can Togay och skulptören Gyula Pauer. Det består av 60 par skor i järn, fastcementerade på en plats där massmord en gång begåtts.

Nu är vi i Sverige gudskelov förskonade från just de här formerna av brott i vår egen nära historia. Detta betyder dock inte att vi har rätt att vara naiva och trivialisera andra nationers viktiga och oerhört gripande minnesmärken. Jag blev därför minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar, på Davidshallsbron mitt i Malmö.

Självfallet var det inte Bengtsons intention att plagiera installationen vid Donau eller att på något sätt göra narr av ett begånget massmord. Hon fick snarare, enligt en artikel i Sydsvenskan 2014, ”en kalldusch” då hon fick höra talas om järnskorna vid Donau. Med rätta.

Alla tider och situationer har sina symboler, och just tomma skor tycks vara något som ofta återkommer i situationer som rör just krigsförbrytelser och andra övergrepp. Ändå är det förvånande att den här så pass slående likheten inte registrerats tidigare.

Inga minnesmärkes-skändningar på våra gator, helt enkelt, och jag är säker på att vi malmöbor har en alltför välkalibrerad moralkompass för att kunna acceptera det här. Denna naiva trivialisering av ett begånget brott mot mänskligheten som Way To Go i förlängningen utgör, är en förolämpning mot alla som tror på mänskliga rättigheter.

Det är liksom inte ”bara” att verken liknar varandra och att det glättiga i Malmö hånar sorgen i Budapest. Det är stadens hyllning till sig själv som sticker i ögonen. Det är som om Malmö existerar i ett vakuum där man gör lite som man vill och slår sig för bröstet i ensamhet.

Ingen tycks ha funderat närmare över hur likheten med det rätt så bekanta Skorna vid Donau skulle tas emot. Om man vänder på det har ingen heller funderat över hur Malmös artistelit i stället för att hyllas förknippas med Förintelsen.

I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. Hur det rimmar med den här skandalen kan det vara dags att fundera över. Det går att göra om och göra rätt. Det går att flytta Way to go till en mindre offentlig plats, kanske in i en teaterfoajé.