Personlig fråga till "revisionister"!

Som vi alla vet så är det ju en sak att få ut sina tvivelaktiga åsikter genom att sitta hemma och författa milslånga inlägg på Internetforum, och en helt annan att faktiskt även öppet förespråka och stå för dessa ståndpunkter ute i det verkliga livet - inför familj, vänner och bekanta.

Så det jag undrar är naturligtvis till vilken grad förintelseförnekarna på Flashback egentligen står för sina revisionistiska åsikter. Diskuterar ni dem öppet dagligen eller sitter ni och biter tungan blodig och väser okvädingsord och förbannelser för er själva om någon i eran bekantskapskrets skulle få den osmakliga idéen att beklaga sig över de stackars gaskammarmänniskornas öde? Och om ni är öppna med det, vad tycker era nära och kära om era subversiva små förehavanden?

"Suberversiva små förehavanden" "tvivelaktiga åsikter" "gaskammarmänniskorna"

Jag tycker att du härmed har besvarat ditt eget inlägg. Inlägget är därmed retoriskt menat?
Med tanke på att det i de flesta Europeiska länder är belagt med straff att ifrågasätta förintelsen, och att vi vanliga dödliga gojim översköljs med holo-propaganda. Så är det inte så hälsosamt för ens karriär att hävda dessa åsikter. Men det är inget större problem om man kan hålla käft, och det kan man ju om man är intelligent.
Men om vi i framtiden skulle få yttrande-frihet vad gäller dessa frågor så skulle jag gärna "komma ut".
Men det är tyvärr inte möjligt nu. Men vem vet yttrande frihetens fana kanske än en gång kommer att vaja i vinden.
Tills dess så föredradr jag att behålla men anonymitet.

Det beror på hur man ser det. Jag kunde enkelt gissa mig till att få dylika svar. Poängen är mer att det är svårt att föreställa sig hur man verkligen kan stå för en åsikt om man inte ens vill anförtro den till sin familj och sina närmsta vänner.

Det är ett väldigt känsligt ämne för många.

Folk har sedan barnsben fått lära sig förintelsen är det värsta som har hänt i mänsklighetens historia, 6 miljoner judar dog, och alla som förnekar detta är nazister. Grundinställningen är minst sagt väldigt skev. Kan jämföras med att diskutera droger med en person som endast kommit i kontakt med droger under anti-drogföreläsningar i skolan.

Jag har inget emot att framföra obekväma åsikter som kan skada min relation till andra människor, men det är inget jag direkt propagerar öppet. Men glider man in på ämnet och är det en person som jag tror kan tänka objektivt om en så värdeladdad sak så tar jag ibland upp det.

Några skrattade åt det och kunde inte för en stund tro på att det är förbjudet att forska fritt om förintelsen i flera länder. (Diskuterade av någon anledning yttrandefrihet med några klasskompisar och gled in på Tysklands roliga lagar om förintelsen).

En blev förbannad och sa mer eller mindre upp bekantskapen. (Väldigt PK i alla avseenden, fördömmer rasistskämt tex)

Vissa är väldigt skeptiska till att beröra ämnet, ser ut att tycka det är obehagligt av att dömma från deras ansiktsutryck.

Sen finns det en skara öppensinniga människor jag stött på som man faktiskt kan föra en intressant debatt med.

Totalt sätt kanske jag vädrat åsikter i ämnet med kanske 10-15 pers i olika nivåer, så det är absolut inget jag gör ofta.

Tyvärr ett skitinlägg av dig, Gibbles, skärp dig för helvete, ditt sura ressentiment stinker ju upp till Himmlerriket, där Härskarornas Herre Jahve vräker sig på en tron av guld och exkrementer insvept i smutsiga sjukhuslakan...Du kan ställa frågor, vara av annan uppfattning än dem du frågar, och ändå visa lite elementär hyfs. Men av principskäl ska jag svara, det är nämligen en av många skillnader mellan gaskammartvivlare och gaskammartroende i dessa trådar: tvivlarna undviker inte att svara på frågor.

Mina vänner, familj och bekanta känner till min uppfattning om de enorma propagandistiska överdrifterna och rena lögnerna om Shoahfetischen, om dessa individer har något historiskt intresse kan det hända att vi ibland samtalar lite även om detta ämne. Den som inte accepterar min rätt att tänka kritiskt och hysa "kätterska" åsikter kan inte heller gärna vara min vän.

Nu är jag varken troende eller kättare, utan snarare bekvämt uppflugen på den berömda gärdsgården, men jag har inga problem att öppet betvivla historiska skeden och den forskning som bedrivs kring speciellt intressanta, omfattande och världspolitiskt viktiga sådana - som t.ex. den kring koncentrationslägrena. Jag har haft öppna, givande diskussioner med båda mina föräldrar och några nära vänner kring t.ex. staten Israels intresse av att bevara ett levande minne av ett eventuellt folkmord, och även satt Tredje Rikets förbrytelser i relation till sovjetadministrationens liknande brott mot sina invånare. Ett öppet sinne gör en inte till en rabiat antisemit eller nazist.

Däremot tycker jag inte sällan att tongångarna kring judar i allmänhet på revisionismforumet brukar kännas medvetet provokativa och onödigt konspiratoriska, gränsande på rasmetafysik och annat jag inte själv ger mycket för.

Visst har det varit hårda ord ibland här, samt taktlösa skämt och giftiga sarkasmer - men det har funnits orsaker till den upptrappningen, särskilt de intoleranta, moraliserande, illvilliga personangrepp och misstänkliggöranden från några av ärkesionisterna som de vant sig vid att använda mot varje individ som dristar sig till att ställa elementära frågor om bevisläget för denna påstådda "Förintelse". Men min förhoppning är att den värsta tiden av
denna "demonisera Förnekare"-och "reta juden "-cirkus ska vara förbi på forumet. Ett par av dem som inte kunde sköta sig, och inte med argument och fakta hävda sig, har lämnat diskussionerna, och flera intressanta debattörer har tillkommit, så Flashback fyller i mina ögon en viktig principiell yttrandefrihetsfunktion vad gäller detta bisarrt inflammerade och tabuiserade ämne.

Ja, jag tror också på FB som ett, för yttrandefriheten, positivt forum. Frågan är hur länge det får hållas?

Och visst har debattklimatet varit stundtals hårt med diverse sarkasmer mellan raderna men det blir nog oundvikligt när man diskuterar ett så tabubelagt ämne som Holocaust och judeosuprematistiskt inflytande, men från min egen sida är det naturligtvis inte så allvarligt menat eftersom jag knappast kan hata någon, på ett debattforum(!) som har annorlunda åsikter än mina. Men visst blir man understundom förbannad när man länkar till hur mycket information som helst och diskussionen man färväntar sig om detta material negligeras av gaskramarfalangen.

Som jag berättat tidigare i någon tråd så blev min mor synnerligen upprörd när jag berättade om dessa diskussioner men mest blev hon skrämd. Något man känner igen från "Expo-liknande organisationer" och deras rashetsande antipropaganda som gärna vidarebefodrar skrämselteknink. Men annars så har jag en handfull vänner som lyssnar och - förhoppningsvis - försöker tillgodogöra sig mer faktabaserad historia, men större delen av dem återkommer sällan till ämnet.

Men jag vill bara leva mitt (stillsamma) liv och tillåta alla andra renhåriga människor samma sak, är det kanske för mycker begärt?

Människorna i min absoluta närhet, det vill säga familjen och vännerna, känner till min ståndpunkt. De vet vad jag tycker, men även varför jag tycker som jag gör.

Från början tog samtliga, både av familj och vänner, totalt avstånd från mina idéer, men flera har under årens lopp tagit till sig mina teser och ändrat uppfattning helt eller delvis.

Anledningen till att jag inte ställer mig med en megafon utanför systembolaget en fredag eftermiddag, och upplyser kunderna om att jag "förnekar förintelsen", är ganska enkel. Jag skulle helt enkelt bannlysas av omvärlden, och detta på grund av etablissemangets generella uppfattning om oss. En uppfattning som David Matas (som innehar en ledande befattning inom B'nai B'rith) beskrev väldigt väl när han sa:
"Förintelsen innebar mord på sex miljoner judar, av dessa var två miljoner barn. Att förneka Förintelsen är detsamma som att mörda dessa igen. Först utplånades deras liv, sedan deras död. En person som förnekar Förintelsen blir en del av det brott som Förintelsen var." (Globe and Mail, Toronto, 22/1-92)

Jag är aktiv i flera föreningar, både som ledare och styrelsemedlem, samt har en förhållandevis välbetald arbetsledande befattning på min arbetsplats. Priset för att "go public" med mina åsikter är helt enkelt för högt.

Gibbles:

Avvikarens dilemma – anonymitetens fega frihet eller självhävdelsens sturska provokation, och dess konsekvenser?

Det måste vara vinsten som avgör, här som i alla andra alternativa investeringar. Varför inte gå i kyrkan och knäppa händerna som alla andra? Det ger väl avkastning nog?

Hatten av för flaggan? Gör du det frivilligt, eller kastar nån annan av den?

Som ni märker av de nämnda exemplen (kyrkan och fosterlandet) är det historiskt och geografiskt betingat vad som räknas som ”tvivelaktiga åsikter” och kontroversiella ståndpunkter ”i det verkliga livet”. Statskyrkan är avskaffad hos oss, och antiklerikalism är knappast farligt radikalt längre, som det är i Iran, t.ex.

Att ta av sig hatten för svenska flaggan är snarast att räkna som rasism och främlingsfientlighet i våra dagar , en signal om högerextrema värderingar.

Men har det alltid varit så?


Hur hanterar avvikaren sin avvikelse?

Ett socialt självmord, ”om ni är öppna med det”?


Eller det sista på ståkkhålmska:(samma länk)

http://hem.passagen.se/oldgold/Monolog.htm


Vad vore den slutliga vinsten, om tanken får handling? Kommer Fortinbras att ta över ”in the end”?



http://ise.uvic.ca/Library/SLT/plays/fortinbras.html

Hatten av för ett belysande inlägg!

Och sen ”whink”…så det kanske var ett obskyrt inlägg?

Nåväl, inläggets mening var att belysa att inget är nytt under solen.

(Hagbergs översättning).

Jämför detta med Gibbles kungliga misstänksamhet:


De stackars gaskammarmänniskornas öde är förmodligen lika självklart för bekantskapskretsen som att solen lyser på himlen, om den inte är molnig.


Den nye kungen räknade dock inte med offrets vålnad:

http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/her.htm

Om revisionens vålnad uppträder på kvällar och nätter i Internets skepnad för dess eventuella söner och arvtagare, och om dessa vill testa vålnadens avsikter och dess utsagor, var ska dom lämpligen ta vägen?

Fråga kungen rakt av om han är skyldig tlll giftmordet? Tänk om han dryper gift i örona på dom också?

Arrangera en föreställning på ett Flashback-forum är kanske lämpligare än att fråga mor och far?


Kan det gå till så som vålnaden berättat?