Hur skulle du känna om din barndomsvän blev extremt framgångsrik?

Blev inspirerad av Zlatan/Tony Flygare historien. De båda har växt upp på samma ställe, hade samma drömmar, den ena hade mer talang(Tony) än den andra och den andra(Zlatan) hade högre arbetsmoral och var mer fokuserad än den andra. Zlatan är idag en av världens bästa fotbollsspelare och Tony lever kvar i ungdomskvarteren och är nu resurslärare. De har inte haft kontakt på 13 år! Det är som det kan bli mellan barndomsvänner när de blir vuxna. De lever i olika världar.

Tony måste vara riktigt bitter och deppig. Jag är glad att jag inte är i hans skor och känner Zlatan.


Vad skulle du känna om din barndomsvän blev extremt framgångsrik musiker/fotbollsspelare/geni/företagsman?

Glad för kompisen men samtidigt lite avundsjuk självklart, jag hade tänkt "men varför tog inte jag den vägen" osv och bara tänkt massa ego tankar men utåt hade jag tagit fram mina goda tankar och gratulerat polaren.

Hade förmodligen svidit rett rejält...

Vad menar du med " tänkt massa ego tankar"?

Om det är en vän så blir man glad om det inte är någon man umgås med skiter man i vilket. Var och en ansvarar för sitt eget liv. Avundsjuka är en svaghet.

Avundsjukan är nog svår att ta bort helt men det är ju 1000gr bättre att en gammal barndomsvän lyckas än den där elaka grabben som hällde trälim i håret på dig under träslöjden. Lite glad borde man ju ändå bli om det var en vän.

Om det hade varit en bekant från barndomen då(klasskamrat till exempel)?

Jag har en del barndomsvänner som lyckats rätt bra. Ingen Zlatan-nivå, såklart. Jag gillar det!

Hur hade det känts om det vore tvärtom? Om kompisen kvävts av sina egna spyor i nån källare, hade det varit vinsten? Nä, all lycka till alla jag någonsin känt.

Med reservation för vissa regelrätta fittor, såklart.

Säkert att du inte skulle känna lite avundsjuka?

Stundtals, när nån är dryg eller skrytig så kan jag känna lite avsmak. Men vad är alternativet? Jag hade mått bra mkt sämre om mina vänner hade det svårt och oroligt i sina liv.

Det är skönt när det går bra för folk jag gillar, då slipper jag oroa mig.

Bli en medelmåtta som inte har behov av att varken sticka ut eller vara särskilt märkvärdig så slipper man denna avundsjuka.

Så länge jag kommer ha pengar att kunna leva ett drägligt liv, ha tid att idka mina intressen och få den sociala stimulansen jag behöver kommer jag bara glädjas åt när det går bra för andra.

Självklart vill ingen att ens vänner ska ha svårt och oroligt i sina liv, men jag tror att det är väldigt få som kan GENUINT vara glada för sina vänners framgång utan att känna avundsjuka.