Citat:
Ursprungligen postat av
NSO
Jag kan ha viss förståelse för din argumentation.
Under förutsättning att personalen i samband med badincidenterna hade haft integriteten, auktoriteten och förmågan att begränsa fridstörarna, upprätthålla disciplinen och tryggheten i verksamheten. Uppenbarligen saknade föräldrarna i en av de deltagande klasserna förtroende för att förskolepersonalen skulle gå i land med det.
Jag har en del barn och ungdomar runt omkring mig, en skolledare och lärare i bekantskapskretsen. En sak tycker jag mig ha märkt i svensk skolideologi och det är den stålhårda konsensusideologin om en slags relativistisk-kompensatorisk moral.
Den tycks säga att om du är socioekonomiskt belastad och/eller icke-vit så kommer man inte att ingripa med samma kraft mot normbryteri som om du kommer ur ett mer gynnat samhällsskikt- där ligger tvärtom ribban lägre för överträdelser. Dessutom är skolpersonalen luttrad och bekväm. Eller ska jag säga resurseffektiv? Jag såg det själv som lärarvikarie i en mångkulturskola när jag jobbade extra som universitetsstudent. De visste vilka föräldrar som var helt jävla hopplösa att kommunicera med- eller som inte ens gick att nå. Föga förvånande föräldrarna till de jävligaste barnen. Där ingrep man bara och med viss tvekan när det blivit soc-mässiga problem. Knappt ens då. De välartade barnen (svenska eller ej) fick hemringningar för skitsaker som passerade utan åtgärd när satungarna gjorde samma.
Förskolepersonalen har väl på något sätt fullständigt misslyckats med att förmedla till de föräldrarna att man behärskar situationen och kan stävja fortsatt obehag i gruppen? Med bakgrund i vad jag skrev ovan skulle det inte förvåna mig alls.
I det läget är det inte det minsta konstigt att vissa föräldrar helt sonika kliver av- jag är jävligt misstänksam till den utilitaristiska DDR-mentalitet som ligger bakom att det här integration-genom-simningprojektet. Barn används för att främja någon slags politisk vision. När några sedan råkar illa ut, det saknas förtroende från föräldrarna och folk ändå tycker att det ska fortsätta landar man ju i att barnen ska användas som ren kanonmat i det här integrtionsprojektet. Då har man missat något väsentligt av vad det innebär att vara förälder och människa.
Tack för ett balanserat svar. Du har en mycket god poäng och jag säger inte emot den. Tvärtom finns det stora indikationer på att just vissa barn är jävligt stökiga vilket förstärks när man undviker konfrontationen med såväl skitungen som föräldern. Om skolan ensam är rätt aktör för dessa fall kan diskuteras. Att det leder till samhällsproblem på sikt är tveklöst sant.
Tillbaka till topic.
Nej, man ska inte stå ut med vad som helst i den heliga integrationens namn. Men jag tycker ändå att det här ärendet inte alls är solklart, även om de flesta här inne gör allt i sin makt för att få det att låta som om invandrarbarnens stökande är brottslig gärning eller liknar det vid rena krigszonen. Det är ett utmärkt tillfälle att passa på och göra sig sin poäng om att alla integrationsprojekt misslyckas per se. Framför allt för den som har den agendan. Och har man den, så bör man nog inte uttala sig tvärsäkert om vad som är mänskligt utifrån ett humanperspektiv.
1. Det är fem- sexåringar vi snackar om. Småungar. Småungar bråkar.
2. Det var två grupper där den ene funkade, inte den andre.
3. Bloggen visar bilder på en fullkomligt normal badsituation där det fanns gott om utrymme i poolen. (tidigare länkad)
4. Föräldrarna klagar på utrymmet men inte explicit i badet, utan mer i gemensamhetsutrymmena på skolan.
5. En händelse om bråk i ett kapprum – dock inget om att Sjuntorpsskolans ungar var inblandad i det. Inga detaljer.
6. Ett påstående om ett barn blev bränt i duschen men vattnet i duschrummet KAN inte skålla någon. Det når max 40 grader, dels av energibesparingsskäl men framför allt för att ingen ska göra sig illa.
7. Påståenden om brist på pedagoger och simlärare med uppsikt. Icke simkunniga ungar släpps inte ur sikte, då det kan innebära dödlig utgång
8. Påståenden om dödshot : ”Jag ska döda dig”, har väl varenda grabb någon gång hävt ur sig, även ungar till akademikerbarn. Det är tv-spels- och pinnleksslang, om än inte särskilt vårdat, klart förekommande. Ingen vet vad som egentligen yttrades, och skulle man fråga de båda barnen hade det varit svårt att bringa klarhet i det alla fall – upplevelser, liksom minnen skiljer sig åt. Liksom ärlighet och uppriktighet. Jag tillhör dem som
aldrig köper en utsaga rakt av.
9. Bristen på saklighet gör att jag ser curlande morsor och ett allmänt ogillande bakom. Är man så vansinnigt orolig för sitt barns väl och ve kan det ju vara lämpligt att delta själv.
Med detta sagt är det klart möjligt så att simtillfället inte var det bästa att mötas (om man nu som jag anser att möten i sig har ett värde). Möten kan vara jobbiga, jag minns personligen ett möte med annan klass i femman där alla skulle skicka brev till varandra och umgås klassvis på diverse utflykter. Minns att jag tyckte att det var onödigt och skittråkigt. Vi ville ju hänga med våra polare, inte med andra. Och det handlade inte ens om ett integrationsprojekt. Någon nytta kunde jag inte se då, men i efterhand såg jag någon form av mening. Vi såg hur andra kunde ha det. Utanför vår egen verkstad.
