Bli frimurare

Jag vet egentligen inte vad den här posten kommer leda till, eller om den ens är nödvändig, efterfrågad eller fyller någon funktion. Det kanske bara blir mitt egna lilla tidsdokument över min ev reception, eller så slutar det efter denna post. Eller så kan den kanske växa och blir till någon hjälp för blivande frimurare, eller till er som söker svar på hur det hela går till.

Jag kan reda säga nu, att blir jag medlem kommer jag självklart följa brödraskapets stadgar och regler, och kommer ingenting yppa om det jag inte bör göra. Än så länge är jag dock inte upptagen i brödraskapet.

Lite bakgrundsinformation. Jag är medelålders (vad det betyder är nog olika för olika personer, men 40+ ), bor i en större stad. Vet egentligen inte så mycket mer om frimurarna än vad andra i min ålder vet. Jag följde naturligtvis med spänning alla skriverier om frimurarna i dagspress på 80-90 talet som nyfiken tonåring. Jag har nog alltid haft en fascination för tradition, mysticism, medeltiden, svensk historia, fantasy mm - dock på en helt ordinär nivå. Jag har mig veterligen inte haft några nära vänner som varit frimurare. Frimurarorden har inte varit någonting jag lagt speciellt större tanke på de åtminstone de senaste 15 åren.

Vägen in Vintern 2018 - Första kontakten
Någon gång i början av detta året blev jag kontaktad av en person som jag känner på ett professionellt sätt. (Vi är med i samma helt "vanliga" förening). Den föreningen har vi två tillsammans varit med i ca ett år. I samband med denna förening var vi på en fest tillsammans och han berättade då att han var en frimurare, och varit ett bra tag.

Han är idag (om jag förstått det rätt) riddare av den 8:e graden. Varför han berättade detta var för att han ville veta hur jag ställde mig till frimureriet och att han ansåg att jag nog var en lämplig kandidat för att gå med. Och att han var beredd att gå igod för mig och bli en av mina faddrar.

"Om jag får dricka blod ur en dödskalle" så absolut! Blev mitt spontana svar, varpå han skrattade.

Ett par veckor efter denna händelse kontaktade han mig igen, och sa att hans fråga hade varit seriöst menad. Jag kände mig naturligtvis hedrad och min nyfikenhet började växa allt mer. Vi samtalade ett par gånger över några månaders tid, och till sista sa han att nä, nu kommer jag rekommendera dig!

Han bad mig skriva ett litet enkelt CV, som han skulle bifoga vidare för att se om det finns en broder till som kan tänka sig bli min fadder.
Där är vi nu.

Framtiden
jag väntar med spänning, och hoppas att jag snart blir upptagen i brödraskapet.

Jag har ingen aning om hur lång tid sådant här tar. Jag har sagt att jag egentligen inte heller vill veta. Även om jag pushar på min vän, med nyfikna frågor.

Som jag förstår, är en stor del av frimureriet att gå in med öppet hjärta och sinnelag och ta del av upplevelser som är "okända" och nya.


//Blivande broder ?

Om en av kriterierna är att man håller käften. Tror du inte att du eventuellt bränt några broar nu? *suck*

Att bli frimurare är ju inte särskilt svårt.

Har själv blivit erbjuden inträde via två separata vägar (det krävs att man har två medlemmar av en viss grad som går i god för en, dvs fyra medlemmar av viss grad i mitt fall). Min bild är att det handlar mer om en herrklubb där folk vill komma från frugan för att dricka öl lite då och då.

Överväger dock att gå med då det skulle vara intressant.

Den viktigaste frågan du ska ställa dig själv är ifall du är kristen.
Att vara ateist eller av annan åskådning gör att frimureriet tappar ganska mycket mening.

Helt riktigt! Därför frågar jag alltid de som vill att jag skall vara fadder åt dem om de är troende kristna. Svarar de inte ja på den frågan så blir det inget. Det är en direkt utslagsfråga.

Du är en pajas, och ditt tankesätt är överrepresenterad bland frimurare. Ni känner tillhörighet någonstans och det ger er högmod.
Ni vet inte ett skit om de occulta eller vad ni ens ger er in på.
Ni handlar med den falska guden, som har lurat världen med att vara den rätta.
Den riktiga Lucifer, Enki är människornas frälsare och räddade oss från den stora floden.

När folket kommer att enas under samma flagga kärleken kommer ni att uttplånas, för även för det goda måste de negativa offras.

Rakelun novo Dis'trostos ven palin.

Vem är det som ser bortgjord ut nu? Den som reciterar något den läst på baksidan av en Gröngölingsklubbens cornflakespalet? Bwahaha.

Ämnen sammanfogade.
Länk till startinlägg i infogad tråd: Min väg in i frimureriet.

/Moderator

Får hålla med där. Har bestämt mig för att sluta, då jag tycker det är för mycket religiös prägel på verksamheten.
Frågade rätt ut när jag blev tillfrågad om man inte måste vara troende för att gå med, och fick till svar det behöver man inte.

Men känner nu (även om tillställningarna har en viss charm, och det är supertrevligt sällskap) att jag hamnar i konflikt med min inre övertygelse.

Har visserligen hört personer med grad X säga att de är ateister, och är rätt skeptiskt till hur troende en del övriga medlemmar som jag känner är. Får lite dubbla budskap om hur troende man behöver vara, men som sagt, för mig känns det inte försvarbart.

Är med i en annan orden som har en annan inriktning, och där trivs jag mycket bättre.

Känns väl mest lite pinsamt att hoppa av, då det visade sig att jag känner väldigt många frimurare, några ganska nära arbetskamrater tom.

Går ju alltid att gå med igen om jag skulle ändra mig.

Om du nu är frimurare borde du rätt snabbt blivit varse den tyngd kristendomen har inom orden. Att någon med grad X påstår sog vara ateist är märkligt och för hans del har det hela i sådant fall varit ett enormt slöseri med tid och ett tecken på att han inte tagit till sig minsta lilla av vad orden handlar om.

Har bara varit på 4-5 loger, så ja, insåg det rätt snabbt. Valde att tacka nej till gradering till andra graden som var aktuell nu i höst.

Men samtidigt kunde man läsa i senaste frimuraren en text där författaren diskuterat ev medlemskap med en vän som iof levde efter kristna värderingar, men inte var troende. Han avslutade texten med att han tyckte att även icke-troende kunde ju behöva en lugn stund ifrån vardagens stress...

Vilket jag tolkar som att värdegrunden är viktigare än själva troendet, och har hört liknande diskutioner även på loger jag varit på.

Tror inte det är många av dem jag träffat på loger som går i kyrkan regelbundet, eller är troende om man ska vara helt ärlig.

Men oavsett, för mig känns det inte rätt, så jag avslutar mitt medlemskap vid årskiftet.

Det man ska "hålla käften" om är ritualerna, inte att man är medlem eller funderar på att bli det...