Har jag fått en psykos?

Hejsan! Jag fick en väldigt obehaglig upplevelse på cannabis i torsdags, sedan dess har jag känt mig frånvarande från verkligheten. Jag har haft en del längre depressioner, panikattacker och ångestperioder i mitt tidigare liv och känslan jag upplever påminner mycket om dem. Jag kan t.e.x. se på gatan utanför mitt fönster, det är samma gata som för en vecka sen innan tillfället men det känns som att JAG har förändrats.

Jag har vad jag antar är en existentiell kris eller något, jag reflekterar över mitt liv och på mina minnen från då jag var barn och ställer mig själv frågan ''vem är jag? är bilden i spegeln mig?'' och det gör mig illa till mods, jag känner mig osäker i min egna kropp och allt känns frånvarande eller vad man ska säga.

Jag har inga vanföreställningar TROR jag, jag ser på mina nära och kära på samma sätt det är mer som att det bara är jag som har förändrats. Jag har även läst igenom några trådar och sidor om psykoser då jag är lite hypokondrisk av mig och vid tidigare panikattacker och perioder av psykisk oro har jag mest varit rädd för något konkret medans nu är jag rädd att jag aldrig ska bli normal igen, att jag alltid kommer vara kvar i det här stadiet. Jag vill bara må som jag gjorde innan snetrippen typ men det känns som att mitt psyke hindrar mig från det, jag kan inte släppa det och gå vidare för att det var en sådan hemsk upplevelse.

Jag får ibland stunder då allt känns normalt igen men då ibland så kommer min hjärna och sätter stopp för det, tankar som ''Vem är du? Vad är ditt sinne? Vilka är dina föräldrar egentligen?'' kommer fram, jag reflekterar på min tillvaro från ett väldigt läskigt (enligt mig) perspektiv för det får allt att kännas farligt och läskigt, overkligt. Jag kan inte blicka tillbaka på minnen för det ger mig en sån fruktansvärd käftsmäll över vem jag är och det gör mig rädd. Men när jag funderade på vem jag var för 2 veckor sedan var allt lugnt.

Jag funderar på att dra till sjukhuset imorgon. Jag har bestämt mig för att aldrig mer röka eller bruka några droger då det inte är värt det för mig. Jag bor fortfarande hemma. Om jag berättar allt för den person jag får prata med, kommer då soc, polis och föräldrar dras in? Jag tänker aldrig mer bruka cannabis och är definitivt avskräckt för livet men jag vet inte om sjukhuset delar den synvinkeln.


Vad tror ni, har jag fått en psykos eller är det bara ett ''Cannabisutlöst förvirringstillstånd''?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation ?

Efter en stunds funderande kom jag på att jag känner igen mig i det du säger. Cannabis får en att grubbla och se på saker från andra synvinklar. Detta kan självklart leda till div insikter och att saker man ifrågasätter saker man tidigare sett som självklara och naturliga, typ frågor som "vem är jag?". Det låter främst som du drabbas av en grav existensiell ångest. Skippa CBn om du inte mår bra av den. Antagligen har du inte drabbats av en psykos men man kan aldrig veta.

Nä jag tror inte du har fått psykos. Svara på frågorna du ställer till dig själv.. sök svaren i livet utan droger ett tag.

Det stämde in väldigt bra.

Jag har väl egentligen bara brukat cannabis för att det gav mig en umgängeskrets, den skiter jag totalt i nu efter det som hände men jag har inte upplevt något beroende till cannabis, istället har jag varit lite tveksam och nervös inför varje intagning. Rätt dumt att bruka då, jag vet, men det är lätt att vara efterklok också.

Jag ska ta tag i mitt liv nu, det första steget var att göra mig av med alla droger. Jag vill verkligen ta tag i mitt liv men det är som en överhängande rädsla att jag inte kommer bli normal igen. Det kanske bara är en reaktion på ''snetrippen''?

Jag tänker inte sitta och söka svaren här, jag tänker ta mig till vårdcentral imorgon men jag tycker att det kan vara skönt att försöka komma fram till något och få synpunkter av andra innan.

Jag förstår att en del som fått psykoser blivit totalt psykiskt förstörda och fick även till svar när jag ringde 1177 i fredags att det inte verkade röra sig om någon psykos. Men det som gör mig orolig är att jag inte mår ''bra'' än.

Jag är orolig för att jag inte mår bra och jag kan inte må bra för att jag är orolig för att jag inte mår bra om det låter logiskt?

Jepp, jag tror det är närmare detta än psykos

Den du pratar med har tystnadsplikt, så nej.

En traumatisk upplevelse av cannabis antar jag

Hej

Ja, var ska jag börja... Har själv haft två psykoser, ångestproblematik, depression, återkommande självmordstankar osv. Dock ej drogrelaterat.

Haft liknande existensiella funderingar som ökade i intensitet för c:a 13 år sen men som lagt sig nu för ja c:a 1-6 månader sedan. Eller nåt. Det är ju så gradvis, svårt att sätta en tidsstämpel på när det slutat.

Det som verkligen fick saker att spinna för mig var att jag började meditera och fick någon form av uppvaknande. Och jag antar att cannabis ger dig något liknande men snabbare (?). För att lösa mina problem har jag valt att pressa igenom alla dessa frågor, stanna kvar vid dom fast det känns som man slits i två delar mentalt. Det var den vägen jag valde, för efter att jag började krypa fram från under min sten så fanns det ingen sann ro förrän jag fått mina svar. Min gamla identitet var det inget fel på men det var alltid något som låg och gnagde i mig. Och när jag öppnade pandoras ask var det bara att åka med. Jag stretade emot som fan och ville tillbaka under min sten men det gick fan inte. Jag hade sett och förstått för mycket. Börjat ifrågasätta.. allt.

Jag tror inte det finns något rätt svar. Vet att det är cheesy men för att citera Morpheus: "Do you want to take the blue or the red pill?"

Jag har haft sånna tankar med tidigare men trodde jag kommit till ro med dom. Det är inte riktigt det att jag tror att jag lever i en falsk verklighet eller något sådant utan det är mer att mitt perspektiv är förändrat, jag kan bara se saker ur ett ångestfullt, verklighetsfrånvarande och läskigt perspektiv. Som sagt ibland får jag en liten inblick och tänker ''Det är lugnt det går över, det är bara en reaktion på cannabisen'' och jag känner mig som vanligt igen och allt är lugnt men då så vänder det lika snabbt och jag är rädd för mig själv igen.

Men jag får små episoder av lugn är väl ett bra tecken?

Känslan är så otroligt lik tidigare panikattacker och ångestperioder att jag kan hantera den mycket bättre än innan, men det som sker är att jag är rädd att jag ska fastna i en ångest-loop på 8månader eller något sånt för det är alltid det som hänt när jag har mått såhär tidigare. Det är det som sker i min verklighetsuppfattning också, det är som att man skulle ha tagit min hjärna från en tidigare ångestperiod och stoppat in den i mitt huvud nu, tankesättet är exakt likadant som vid tidigare perioder men samtidigt har jag mer i bagaget för att kunna handskas med händelsen, dock så känns det som att mitt ''bra''s inne och mitt ''ångestsinne'' slåss i huvudet om vem som ska vinna.

Jag är en väldigt orolig person och blir lätt ångestfull och får hypokondritankar osv men tror ni att en eventuell medicinering kan hjälpa? Jag vill inte bli någon jävla grönsak men jag vill heller inte ha den här röran i mitt huvud flera gånger per år.

Shit, verkar vara en del som råkat ut för derealisation. Märkte detta tillstånd för ett tag sen och tror att det var det jag upplevde. Hur känns det när du får dessa tankar? Är det liksom kortslutning i hjärnan och du stannar liksom till i världen eller är det mer utav en tankeprocess som gör att du tänker på "kostiga" saker? För att bara tänka på konstiga saker är normalt bara att du kanske uppmärksammar dom mer och matar dom med rädsla.

Det är som att tankarna och känslorna alltid finns med mig i bakhuvudet och ibland börjar jag tänka så mycket på dem att jag blir illamående för att jag blir så rädd.

Det är ca 74h sedan intaget så jag är kanske i något chocktillstånd. Blir så rädd för verkligheten vissa stunder att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dock vet jag inte om det är den verkliga verkligheten jag är rädd för eller den jag ser igenom mina paranojja-hypokondri-glasögon och att jag inbillar mig att det värsta är sant...

Det är väldigt svårt att avgöra själv, låt det vara ett tag och se hur det går, blir det för jobbigt får du helt enkelt gå till läkaren. Det kan ju vara skönt att få ord och beskrivning på vad man faktiskt känner!

Det låter dock väldigt mycket som derealisation, att du fick detta efter att rökt CB tyder också på det, det är vanligt bland CB-användare.

Jag har också befunnit mig i ett någotsånär liknande tillstånd men har i princip kommit bort från det, endast genom att inse att allting sitter i huvudet. Livet känns konstigt och overkligt ibland, so what? Ifall du ständigt går runt och funderar på att du har en psykos kommer det också att kännas som att du har det... Att få slut på de här tankarna är dock lättare sagt än gjort, men bl. a. ordentliga rutiner har jag märkt att hjälper, (är själv i militären för tillfället) sluta röka (har för mig att nikotin ska öka känslan av derealisation) samt meditation. Det finns en hel del olika meditationer som har för avsikt att "tysta ner hjärnan" och få slut på de här tankarna som ständigt maler på. T ex https://www.youtube.com/watch?v=Y1RdEVXWXbU eller https://www.youtube.com/watch?v=NMldMnEfxX8

Gå inte tilll någon doktor som skriver ut piller åt dig för tidigt, troligtvis löser det sig av sig själv efter någon månad om du låter bli att röra cannabis och att tänka så mycket på de här känslorna. Det värsta du kan göra är att lyssna på andra som menar att du är sjuk i huvudet och försöker ställa någon diagnos på dig, du avgör själv om du är frisk eller inte. Om det inte släpper en månad kan du överväga att gå till en psykolog. Eller egentligen vore det kanske en riktigt bra ide att gå till en psykolog; bara att släppa ut allt vad du tänker på kan hjälpa en hel del.

En annan teori som jag har är att man under ett cannabisrus kan bli medveten om att livet inte behöver se ut som det alltid har gjort, det finns olika verkligheter från den man är van vid. Det här kan komma som någon chock för hjärnan till en början men släpper i.o.m. att man börjar acceptera det, jag menar du kan väl ändå inte göra något åt saken?