Asperger syndrom - en ursäkt eller faktiskt kämpigt?

Jag tror jag skrev lite fel. Jag menade inte att boken hette så, utan det var författaren som hade skrivit så i boken. Jag håller med om att det skulle ha varit en bra boktitel, dock.

Och ja, autistiska personer talar sanning på grund av två saker tror jag. Första, de vet inte hur man ljuger. Andra, de har ingen anledning till att ljuga.

Jag säger autistiska personer och menar då på personer med AS/ASD (Autism Spectrum Disorder) eller Autism. Om man har AS/ASD (högfungerande autism) eller Autism, så säger jag att man är autistisk.

Jag vill inte ursäkta mig direkt, men här är likväl några bokstäver:


Nja. Din första anledning vill jag kommentera en del.
Enligt min mening är detta närmast en sorts klassisk myt (vilken på ett olyckligt sätt förmedlats) och som egentligt, sakligt sett är en ren missuppfattning.

Det handlar nog i själva verket om att aspergares verbala direkthet/rakhet, i många fall, lätt förväxlas med att desamma inte kan ljuga. Många AS-personer säger helt enkelt som det är mer eller mindre rakt av - på ett för andra (inte helt sällan) alltför direkt, okonstlat och rättframt sätt. Detta tas som regel - har man inte kunnat undgå att höra och se - såsom att aspergare säger sanningen i och med att de inte kan ljuga. Det finns ett antal aspergare som vittnat om det jag är inne på i bloggar och på forum på nätet under åren och säkerligen finns det likaså utvecklat i någon litteratur av t.ex. aspergerkännare som Tony Attwood eller dylik.

I stort sett skriver jag under på det du beskriver.

Personligen väljer jag dock numera att skriva i termer av AS och AST* (AutismSpektrumTillstånd), som t.ex. Autism.se här (Habilitering & Hälsa) och här (allmän info utifrån begreppet) använder. ASD-förkortningen, den engelskspråkliga motsvarigheten till svenska AST, är för mig mer applicerbart i en internationell kontext, även om den används väldigt ofta i Sverige också.


* Därtill har vi alltså autismspektrumsyndrom-benämningen (en sorts översättning av engelskans Autism Spectrum Disorder du nämner), det som Läkartidningen använde i veckan i sin stora artikel, vilket således skulle kunna bli ASS om så. Dock är jag rätt osäker på om ASS-förkortningen kommer kunna etableras någon gång framöver. Jag tror inte det.
(Sedan säger vissa också autismspektrumstörning, vilket använts rätt länge också som begrepp, men det låter för språkligt otillständigt egentligen för min bokstavliga smak. Också en översättning av engelskans Autism Spectrum Disorder.)

Det är väl mer en generalisering, klart aspergare kan ljuga.


ASD är ju som du säger mer eller mindre AST på engelska. Visste inte om den svenska förkortningen.

Jag skulle vilja uttrycka det hela så här också:

Kämpigt är det definitivt, rätt ofta.

Inte minst när man under någon av de svårigheter som sker dagligen vill lämna en liten upplysning om varför ett missförstånd har inträffat, berätta något om att ens kommunikativa betingelser är lite annorlunda - helt enkelt nämna att man har AS - då bemötas av:

Varför använder du AS som ursäkt?!

Givetvis är detta mest en sorts ointelligent och oinsatt (och som regel neurotypisk) tankegång man då har att göra med (där personen inte vet eller förstår att tänka bättre än så just då, och där man själv ju vet att det inte är fråga om att man primärt ursäktar sig).

Samtidigt är det lätt att avfärda sådant NT-trams som det enfaldiga nonsens det är.

Men det tär en del på ens vardagskrafter emellanåt att i någon mening behöva bli en del av dylikt.

Jag känner igen detta även om jag inte har AS. Jag vet exakt hur kvävande det kan kännas att man inte kunde "försvara" sig emot nedsättande as och sedan veta att de berättar historier om hur "välj själv ett skällsord" man skulle vara till andra och att nästan alla köper det rakt av. Givtevis "ska man inte bry sig" men vad fasen gör man ibland? Det kan gå till en gräns att man slutar fungera och faller in i en depression. Givetvis vill man tycka bra och diplomatiskt om människor men svårt ibland att förlåta "assholes"

Jo, som sagt. Man vet (i teorin, av erfarenhet osv.) att man inte bör bry sig om dylika dumheter, som exemplet "Varför använder du AS som ursäkt?!".

Det intressanta är också att t.o.m. professionella människor som har anknytning till AS, dvs. sådana som arbetar i kontakt med aspergare - i en eller annan form - att de ibland använder sig av utsagor liknande den jag nämnde. Har själv den erfarenheten via en närstående. I det aktuella fallet var det alltså en anställd (som arbetade med autismspektrum-personer) som svängde sig flera gånger med ovan begrepp, som ett slags invektiv egentligen.

Själv har jag mer personlig erfarenhet av fenomenet i den vanliga vardagsverkligheten.

Nedsättande bemötanden är ett ständigt problem. Mer eller mindre.
Man vänjer sig vid mycket i livet; man vänjer sig vid det mesta.
Att bemötas nedsättande (och ibland kombinerat med ett slags fördömande) kan vara rätt kämpigt.

Framför allt är det motigt och kämpigt, upplever jag emellanåt, i vissa sitautioner när man (har varit där själv, känner andra och läst om otaliga) är "i händerna på" folk från samhället, som alltså vet om att de har att göra med en aspergare/AST-person framför sig - t.ex. myndigheter, sjukvård e.d. - och den yrkespersonen/de personerna som har som arbetsområde (att just i professionen hantera aspergare, i vissa fall) - på ren svenska - fan inte fattar eller förstår hur autismspektrumtillstånds-personer basalt, i förstone bör förstås, bemötas, interageras och förfaras med – och sedan, delvis beroende på att desamma inte kan hantera/förstå autismspektrumpersoners kommunikation/interaktion, då inte klarar att förstå och lyssna till vad aspergaren de facto efterfrågar för stöd och/eller service från samhället (för att klara den dagliga livföringen) inom ramen för rättighetslagen LSS.

Torde vara allmänt känt vid det här laget, kan tyckas, att tjänstgörande människor som är i befattning av att handlägga/utreda AS-personer, och i andra fall är ansvariga för dylik sjukvård personen är i behov av, just borde känna till, vara (ansvarsfullt) medveten om aspergare(n)s grundbetingelser i form av begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion, social förmåga och (i sammanhanget nödvändig) föreställningsförmåga – och att man tar detta i beaktande (centralt) vid själva kommunikationen, dialogen som sådan – så att ärendet i fråga har förutsättningar att kunna hanteras professionellt och på "rätt" sätt. Men inte; det brister i alltför många fall/ärenden anno 2014. Samhället har på den punkten inte gått fram mycket under 2000-talet, vill jag bestämt påstå.

Det har snackats om utbildningar och kurser hit och dit för folk som ska (kunna) vara i arbetskontakt med AS/AST-personer i en professionell mening, men lik förbannat ser det likadant ut år efter år. Det har det gjort de senaste 10–20 åren.
Vad har LSS-lagen – som, som det heter, "ska tillförsäkra personer med stora och varaktiga funktionshinder stöd och service för att undanröja deras betydande svårigheter i den dagliga livsföringen" – egentligen, i praktiken – tillfört aspergarna? I det stora hela?
Jag tycker mig ständigt höra (både i privata sammanhang) och vid läsande på nätet att det är påtagliga problem, försummelse och missgrepp i utredningar och en genomsyrande brist i hantering, handläggning, bemötande etcetera av aspergare.


Sedan tillkommer det upprepande vardagliga svåra med sociala interaktioner som sådana ute bland folk ..


En överhängande litotes att säga att Aspergers syndrom är kämpigt att leva med i dagens verklighet.