Asperger syndrom - en ursäkt eller faktiskt kämpigt?

Efter att ha surfat runt på http://www.aspergerforum.se/ så är jag kluven till hurvida jag kan ta aspergers syndrom seriöst eller ej. På forumet diskuteras det mycket mellan AS personer om deras problem i det vardagliga livet. Många av dessa problem kopplar de direkt till sin diagnos och att det är mycket värre för dom själva att lösa dessa problem än det är för en NT(neurotypisk person, majoriteten av alla människor). Problemen kan vara allt mellan himmel och jord t.ex städa lägenheten, gå upp på morgonen, hålla jämna dygnsrytm, jobba, borsta tänder osv. Väldigt vardagliga saker så att säga.

Sen verkar väldigt många AS ha problem med den sociala biten. Men det hela verkar inte så annorlunda jämfört mot mig själv eller andra vänner till mig som inte har AS. T.ex att gå och handla kan vara en stor sak för en person med AS. Hur man ska bete sig till vilken produkt man ska lägga i korgen först. Allt detta har jag också i tankarna när jag går och gör något. Bara för att jag är NT så betyder det inte att jag automatisk har alla situationer och uppkommande händelser förberedda i huvudet och tankarna utan jag måste också tänka mig för.

Även jag har haft problem med den sociala biten. Jag har lidit av ångest och depression, gått och psyolog mellan jag var 17 - 19 (är 23 nu), ätit antidepressiva mediciner. I nuläget är jag om vem som helst. Jag bröt mina ovanor och började träna upp mina skills i diverse saker som jag helt hade missat för att jag bara hade suttit vid datorn och spelat 24/7 under flera år (inget fel på datorspelade, spelar själv mycket fortfarande, men det är inte hälsosamt att vakna 1 på dagen och lägga sig 4 och rinse repeat.)

Så vad är det egentligen personer med AS att vi NT ska förstå? Jag menar alla dessa symptom som dom direkt härleder till AS har alla människor. Alla människor måste träna upp förmågan i alla områden, det är inget som man bara får för att man är NT.

Kan det vara så att dom skyller ifrån sig att dom inte kan vara sociala, jobba eller gå till affären för att det är mer bekvämt att bara strunta i det och sitta och spela gitarr hela dagarna utan att lyfta ett finger för någon annan? Eller är det verkligen mycket svårare för en person med AS att genomföra vanliga saker, varför i så fall?

Vill klargöra att jag inte har något emot människor med psykiska åkommor. Det är när dessa bygger upp en mur av ursäkter som jag börjar undra varför dom faktiskt inte börjar träna på sina svårigheter och istället skyller på deras diagnos.

Symptomen en NT-person och en autistisk kan uppleva kan naturligtvis vara "samma". Skillnaden ligger i vad som orsakat symptomen. Hos en neurotypisk är det ju omständigheterna/miljön/vanorna/erfarenheter osv som orsakat symptomen, medan hos en autistisk person skapas symptomen på grund av hur hjärnan fungerar.

Det beror väl på hur grov Asperger man har... jag har Asperger och har vissa svårigheter som kan vara jobbiga, men det stör mig inte så mycket. Jag är alltså normal för det mesta och "lider" inte av det.
Har dock behövt extrahjälp i skolan och om jag inte haft det så skulle det väl kanske blivit jobbigare.

Men fungerar hjärnan på ett helt annat sätt rent fundamentalt hos en AS jämför med NT? Och om så är fallet, hur?

Hej.

Vill du beskriva lite mer vad det är för saker du har svårt för och hur du gör för att inte få ångest av det när du väl måste göra det?

Tacksam för svar

Jag har asperger och tro mig när jag säger att det inte är enkelt att leva med. Det är dock en hel del som "ger upp" inför diagnosen och låter den bli en självuppfyllande profetia. Om man hela tiden tänker att man är på ett särskilt vis för att man har asperger så slutar det ofta i att man låter diagnosen kontrollera sitt liv.

Jag valde att i stort sett leva som att jag aldrig fått diagnosen vilket gjorde att jag nu nästan "växt ifrån den". Jag undvek inte sociala situationer och annat som var knepigt och nu har jag inga problem att göra sånt som jag enligt läkare ska ha svårt för.

Sen finns det ju olika spektrum av asperger och jag har nog alltid lutat mer åt det lindrigare hållet. Många har förmodligen mycket större svårigheter.

AS är ofta ett ganska allvarligt handikapp, och allt syns inte för en utomstående. Problemen med det sociala beror på att de missar en massa signaler som är självklara för oss andra, och de behöver andra, mer tankekrävande strategier för att klara av människor.

De flesta har också ett helt annat sätt att bearbeta sinnesintryck, de brukar inte ha någon filter och ser och hör alla detaljer, så det blir helt enkelt för mycket intryck, som de heller inte kan sortera i, de brukar ha svårt att skilja mellan vad som är viktigt och inte, och tror de måste bry sig om allt. Det finns t.ex. de som hela tiden känner sömmarna i skjortan, inte bara när de sätter på sig den utan hela tiden.

Därtill kommer svårigheter att hantera förändringar och bryta rutiner och kanske annorlunda tidsuppfattning.

Vardagen brukar de leva på en så mycket högre stressnivå, även om tillvaron är anpassad efter handikappet, så även smågrejer kan göra att det blir för mycket. Så om du känner någon med AS som du har sett klara av t.ex. en arbetsuppgift ena dagen, är det inte säkert att han klarar den nästa dag, ifall han redan blivit störd av något annat, som du inte ens uppfattar att det kan vara störande.

Men så finns det hela skalan från kompetenta yrkesmänniskor som funkar bara de slipper kallprata på kafferasten, till förtidspensionärer som måste ha hjälp för att klara sitt eget boende.

Men man ska inte få en sådan här diagnos om man inte är handikappad av den.

Ibland kan det vara svårt för en utomstående att förstå just omfattningen av tex de problem du tar upp, hur mycket värre de faktiskt kan vara för någon med diagnos.

Sen finns det en hel del överdiagnosticering (tyvärr) samt personer som fick diagnos som yngre men som nu egentligen inte uppfyller diagnoskriterierna då de "funkar för bra". De problem dessa människor har är ofta problem som KAN ses vid autismspektrumdiagnoser, men som även ses vid ett halvdussin andra, lika vanliga diagnoser.

Det är även ofta vanligt med tilläggsproblematik, multidiagnoser osv. Så det kan vara en hel del med Asperger som upplever en viss typ av problem (tex ångest, koncentrationssvårigheter) utan att detta egenligen hör till just Aspergern.

Men när man träffat några personer som verkligen har den här diagnosen så inser man att problemen är reella. Och ibland så stora att de är nästan oöverstigliga. Det är inget som går att fixa med terapi eller tabletter, det är helt enkelt så att dessa människor fungerar annorlunda och klarar vissa saker sämre eller inte alls. Jag förstår att surfande på vissa forum kan ge en annorlunda bild, men tro mig - när man jobbat med det ett tag så inser man skillanden mellan "vanliga" svårigheter som vem som helst kan ha och de som gäller vid autismspektrumproblematik.

Det du säger om att låta diagnosen bli en självuppfyllande profetia är intressant då jag sett det förut hos personer i min omgivning som blivit diagnostiserade med någon bokstavskombination eller AS. Det börjar med att de är ointresserad av t.ex ett skolämne i låg ålder till att självmedicinerna med alkohol eller andra typer av droger i vuxenlivet. Dessa personer har fått höra under hela sitt liv att de är annorlunda och begränsade och har därför aldrig vågat ta steget ut från sin komfortzon(utan droger) och därav aldrig lärt sig av misstag.

Det är intressat när du säger att du blåste bort diagnosen från dig själv inte lät dig hindras av andras prat om att du är eller borde vara begränsad. Det känns för mig som att det är en bättre lösning än att sätta in olika former av mediciner och istället arbeta med t.ex regelbunden OCH medveten träning fysiskt/psykist i riktning mot självutvecklande och självuppfyllande.

Tack för svaret!

Ursäkta om jag låter oförstående men detta låter som problem som man helt enkelt först måste acceptera och sen göra något åt. Det verkar finnas en ren ovilja bland AS att ta itu med sina problem på riktigt, jag menar på riktigt som att förändra sin livsstil till det bättre(jag vet inte vad som är en bra livsstil, det är upp till varje person att se till att man mår bra).

Vad säger forskningen? Vad är det som gör att vissa har autism? Är det andra strukturer på hjärnan som gör att den inte kan co-op på samma sätt som för en vanlig hjärna?

Problemet ligger inte i att AS inte "gör något åt sina problem" utan att det blir en skillnad mellan vad personerna i fråga klarar av och vad som, av omgivningen, krävs av dem.

På samma sätt som t.ex. blindhet är en funktionsnedsättning som leder till att folk inte kan se, leder autismspektrumstörningar till att andra saker fungerar sämre eller inte alls (samtidigt som annat fungerar bättre).