Citat:
Ursprungligen postat av
DN
Denna tråd avser bemöta alla de individer som dragit slutsatsen att Heideggers filosofi inte är gångbar med anledning av dennes nazistiska anteckningsböcker. Jag framför två argument i samband med detta. Det första går ut på det verkligt uppenbara (som ändå verkar vara så svårt för så många att förstå; även för 'professorer' på Södertörns Högskola): 1. Det är en
non-sequitur att utgå ifrån faktumet att någon publicerat någonting nazistiskt till att dra slutsatsen att
allt vederbörande publicerat är nazistiskt. Det andra argumentet är: 2. Det kan ges exempel på att det filosofiska etablissemanget i andra fall är och har varit fullt medvetet om att argument 1. är sant, varpå analoga kontroverser fullständigt ignorerats. Av argument 1. och 2. följer att Heideggers filosofi inte är nazistisk trots dennes anteckningsböcker, samt att Heideggers fall särbehandlats på ett synnerligen ohederligt sätt av det filosofiska etablissemanget. Vad gäller det sistnämnda spekulerar jag i att anledningen varför just Heideggers fall särbehandlats till stor del beror på att han haft oturen att ha akademiska kommentatorer som av olika skäl haft ett stort behov av att profilera sig politiskt och offentligt, vilket inte varit fallet i andra likvärdiga skandaler.
1. Felslutet i Hans Ruins artikel är följande:
Citat:
Ursprungligen postat av Hans Ruin
Att tolka ett filosofiskt verk på tiotusentals sidor utifrån några anteckningar i en dagbok är kanske förhastat. Men genom publiceringen är de nu delar av verket, och som sådana gör de anspråk på en plats i dess förståelse.
Det krävs relativt lite tankeverksamhet för att inse att detta argument, som underbygger hela Hans Ruins argumentation och även andra 'debattörers' slutsatser i samma ämne (dvs. att Heideggers filosofi måste förstås i ljuset av dennes nazistiska anteckningsböcker nu när de publicerats), är ofantligt korkat. För att demonstrera varför, anta att jag publicerar böcker i perceptionsfilosofi och politisk filosofi. Anta vidare att jag publicerar en bok i perceptionsfilosofi som förespråkar en typ av 'disjunctivism' gällande vår perception. Anta slutligen att jag publicerar en bok där jag försvarar politisk liberalism. De båda böckerna kommer således att utgöra delar av mitt filosofiska
corpus. Det är inte sant därmed, att den 'disjunctivism' jag beskriver i min bok om perceptionsfilosofi (tillika all litteratur som kan komma att bli del av mitt filosofiska
corpus), är
politiskt liberal. Detta är ett praktexempel på en s.k. '
Fallacy of Composition', dvs. sådana påståenden som säger att vad som överensstämmer med
en del av helheten också måste gälla
hela helheten. Bara för att
en del av mitt filosofiska
corpus är politiskt liberalt betyder inte att allt jag skrivit, inklusive mina metafysiska texter, därför också måste vara det. Såvida vederbörande inte är någon form av militant anarkist eller feminist som anser att all metafysik ger uttryck för en inneboende fascism eller patriarkal struktur, är detta även att betrakta som en typ av '
Category Mistake'. Politisk filosofi och perceptionsfilosofi är separata kategorier, varför det är ett ontologiskt felslut att beskriva det ena som om det vore det andra. Allt detta gäller även Heideggers anteckningsböcker och dennes filosofiska verk. Exempelvis är hans bok
Being and Time en hermeneutisk fenomenologisk ontologi, varpå dess
enda syfte är att diskutera existens. Boken förvandlas inte till en bok fylld av nazistisk ideologi bara för att Heideggers nazistiska dagböcker publicerats postumt och därefter börjat utgöra en del av Heideggers filosofiska
corpus (vilket är exakt vad Hans Ruin antyder i det ovanstående citatet).
Förutom de uppenbara logiska felsluten som beskrivs ovan kan ytterligare ett argument användas för att bemöta Hans Ruin och alla andra som anser att allt filosofiskt som Heidegger publicerat ska ses i ljuset av nazism i egenskap av publikationen av dennes anteckningsböcker. Det är nämligen så att denna typ av generalisering leder till motsägelser som visar att den inte håller som granskningsverktyg. Anta att jag, efter publikationen av min bok som försvarar politisk liberalism, helt plötsligt genomgår en politisk konvertering och publicerar en bok som försvarar revolutionär socialism. Enligt den typ av generalisering som Hans Ruin och andra ägnar sig åt skulle detta innebära att jag är
både politiskt liberal och revolutionärt socialistisk på samma gång, då publicerade böcker av dessa två motsatta karaktärer ingår i mitt filosofiska
corpus. Men detta är omöjligt, varpå deras generaliserade metod är dysfunktionell. Det enda sättet att lösa detta problem vore att säga att dessa två skilda politiska perspektiv utgör
enskilda delar av mitt
corpus, men detta underminerar generaliseringen i fråga då den inte längre gör anspråk på helheten utan en del av den, vilket inte är 'fallacious'.
2. Det filosofiska etablissemanget är i andra analoga fall fullt medvetet om att det inte är logiskt att ägna sig åt den typen av generalisering som beskrivs i 1. . Det första exemplet på det är förmodligen Aristoteles, vars banbrytande bidrag till metafysik, ontologi, etik och språkfilosofi inte på något sätt påverkats av dennes påtagligt sexistiska, racistiska och nedlåtande beskrivningar av kvinnor, andra etniciteter och slavar. Senare exempel inkluderar John Locke, den berömde liberalen som både försvarade och profiterade stort på slavhandel och kolonial exploatering av Nordamerika vid sidan av sin revolutionerande empirisk-filosofiska analys av 'human understanding'. Trots detta är nog det allra bästa och mest påtagliga exemplet på det jag här talar om en ännu senare figur som var samtida med Heidegger och som haft en mycket snarlik roll i sitt ämnes utveckling, fast i den så kallade 'analytiska' traditionen. Det var nämligen så att en av den analytiska filosofins grundare, Gottlob Frege, var inbiten antisemit och fascist. Här följer Michael Dummetts beskrivning av Freges egen antisemitiska dagbok:
Citat:
Ursprungligen postat av Michael Dummett
"There is some irony for me in the fact that the man about whose philosophical views I have devoted, over years, a great deal of time to thinking, was, at least at the end of his life, a virulent racist, specifically an anti-semite. This fact is revealed by a fragment of a diary which survives among Frege's Nachlass, but which was not published with the rest by Professor Hans Hermes in Freges nachgelassene Schriften. The diary shows Frege to have been a man of extreme right-wing political opinions, bitterly opposed to the parliamentary system, democrats, liberals, Catholics, the French and, above all, Jews, who he thought ought to be deprived of political rights and, preferably, expelled from Germany. When I first read the diary, many years ago, I was deeply shocked, because I had revered Frege as an absolutely rational man, if, perhaps, not a very likeable one. I regret that the editors of Frege's Nachlass chose to suppress that particular item. From it I learned something about human beings which I should be sorry not to know; perhaps something about Europe, also." (Frege: Philosophy of Language, 1973, xii)
Vi kan därför fråga oss varför ingen tyckt det passande att slå upp stora rubriker som förmanar oss att det nu är dags att läsa Freges 'Sense and Reference' i ljuset av antisemitism. Varför ska vi inte sluta använda koncept som 'reference' och 'sense' i dagens språkfilosofi, alternativt tolka dem som fascistiska? Enligt Hans Ruin m.fl. måste detta ändå vara det enda rätta, eftersom Freges anteckningar i dagboken "(...) nu är delar av verket, och som sådana gör de anspråk på en plats i dess förståelse". Freges antisemitiska dagbok utgör ju bevisligen en del av dennes Nachlass, dvs. akademiska
corpus, varpå den med säkerhet också måste räknas som 'en del av verket' i det här sammanhanget. Svaret på dessa frågor ligger med största sannolikhet i att informationen i dagboken anses irrelevant i förhållande till den logik och språkfilosofi som Frege ägnade sig åt och är känd för. Även om det med säkerhet var fel att inte publicera Freges anteckningar i det första skedet kan vi i ljuset av detta slutligen fråga oss varför inte samma bedömning görs av Heideggers studier i fenomenologisk ontologi. De behandlar inte heller fascism eller antisemitism, så varifrån kommer detta patetiska behov av att tolka dem i anknytning till dessa termer?
Jag tror att behovet som finns i det ena fallet men inte i det andra reflekterar en intressant sanning rörande dem som skrivit om Frege och Heidegger. Den franska filosofiska eliten tolkade från början Heideggers filosofi som existentialistiskt politisk, vilket han uttryckligen avvisade i sitt kända 'Letter on Humanism'. Trots detta har fransmännens projekt bestått, vari kontroverser av denna typ bevarats med den. I kontrast har det Anglo-Amerikanska etablissemanget begränsat sina tolkningar av Frege och andra på ett sätt som, så passande i dess fall, helt enkelt är logiskt. Ända sedan Bertrand Russells socialistiska aktivism har de alltid gjort skillnad på sin filosofi och politik, vilket de fortfarande gör idag. Fransmännen separerar däremot inte dessa, vilket det finns åtskilliga exempel på inom modernismen och postmodernismen. Det går inte att undvika observationen att alla kända franska filosofer från 1900-talet var lika mycket politiska aktivister som de var filosofer. Man kan därför tänka sig att alla som haft för avsikt att sälla sig till denna skara helt enkelt haft ett behov av att granska sin akademiska litteratur politiskt, varpå Heidegger drabbats på följande sätt.
