Tjena flashback!
Har nyligen läst om Karl Popper och Thomas Kuhns sätt att betrakta världen och vetenskapen. Som jag nog anser att de flesta måste göra förr eller senare, har jag kommit fram till ungefär samma slutsatser som de ifråga om huruvida man kan veta någonting (vilket de då alltså menar att man inte kan göra).
Vi kan aldrig absolut falsifiera eller bekräfta en hypotes, utan endast "stärka" eller "försvaga" dessa, eftersom att vi aldrig kan utesluta att någonting i undersökningen gick fel, att någon apparat visade en siffra fel, att någon blandade ihop provrören osv. Eller för att ta ett par mer konkreta exempel (lånade från dessa eminenta herrar);
Vi kan observera tusen vita svanar, men fortfarande inte med säkerhet fastslå att vi inte kommer se en svart imorgon. Således är hypotesen "alla svanar är vita" omöjlig att bekräfta, även om vi har goda skäl att för tillfället utgå ifrån att hypotesen är sann (då ingen någonsin observerat en svart svan, eller en svan i nån annan färg heller för den delen). Vill man ändå inte utgå ifrån att tesen är rimlig att tro på, kan man aldrig utföra någon empirisk forskning, och ställs i skepticismens hörn var man aldrig kan veta något över huvud taget, och detta vill vi såklart allihop undvika.
Samma sak med tyngdlagen, släpper jag en sten till marken tusen gånger kan jag inte med 100% säkerhet konstatera att stenar i alla fall faller till marken när jag släpper dem, då jag aldrig kan veta om så har varit, och kommer vara fallet i alla tider såväl i det förflutna som i framtiden.
Med detta sagt, så ligger min undring här inom matematikens och geometrins lagar. Dessa tycks stå utanför möjlighet till empiriska avgörande, och vara sanna oavsett vad vi anser om dem. 2+2 kan inte vara annat än fyra, det är en omöjlighet att få ett annat resultat. Inom empirisk forskning är ju ett av kriterierna för en hypotes att den i princip skall kunna falsifieras (ni som inte läst om detta får helt enkelt anta att detta stämmer just nu, då jag inte orkar förklara hela det fenomenet också). Och då ekvationen 2+2=4 inte tycks kunna falsifieras, men likväl tycks vara en absolut sanning, undrar jag hur dessa två vetenskapsfilosofier skulle ställa sig till denna fråga, eller vad ni som är lite insatta (eller inte så insatta) har för tankar om dettta? Förvånar mig egentligen att man inte tog upp detta problem i boken som jag läste, men men, det är ju därför man har flashback!
Har nyligen läst om Karl Popper och Thomas Kuhns sätt att betrakta världen och vetenskapen. Som jag nog anser att de flesta måste göra förr eller senare, har jag kommit fram till ungefär samma slutsatser som de ifråga om huruvida man kan veta någonting (vilket de då alltså menar att man inte kan göra).
Vi kan aldrig absolut falsifiera eller bekräfta en hypotes, utan endast "stärka" eller "försvaga" dessa, eftersom att vi aldrig kan utesluta att någonting i undersökningen gick fel, att någon apparat visade en siffra fel, att någon blandade ihop provrören osv. Eller för att ta ett par mer konkreta exempel (lånade från dessa eminenta herrar);
Vi kan observera tusen vita svanar, men fortfarande inte med säkerhet fastslå att vi inte kommer se en svart imorgon. Således är hypotesen "alla svanar är vita" omöjlig att bekräfta, även om vi har goda skäl att för tillfället utgå ifrån att hypotesen är sann (då ingen någonsin observerat en svart svan, eller en svan i nån annan färg heller för den delen). Vill man ändå inte utgå ifrån att tesen är rimlig att tro på, kan man aldrig utföra någon empirisk forskning, och ställs i skepticismens hörn var man aldrig kan veta något över huvud taget, och detta vill vi såklart allihop undvika.
Samma sak med tyngdlagen, släpper jag en sten till marken tusen gånger kan jag inte med 100% säkerhet konstatera att stenar i alla fall faller till marken när jag släpper dem, då jag aldrig kan veta om så har varit, och kommer vara fallet i alla tider såväl i det förflutna som i framtiden.
Med detta sagt, så ligger min undring här inom matematikens och geometrins lagar. Dessa tycks stå utanför möjlighet till empiriska avgörande, och vara sanna oavsett vad vi anser om dem. 2+2 kan inte vara annat än fyra, det är en omöjlighet att få ett annat resultat. Inom empirisk forskning är ju ett av kriterierna för en hypotes att den i princip skall kunna falsifieras (ni som inte läst om detta får helt enkelt anta att detta stämmer just nu, då jag inte orkar förklara hela det fenomenet också). Och då ekvationen 2+2=4 inte tycks kunna falsifieras, men likväl tycks vara en absolut sanning, undrar jag hur dessa två vetenskapsfilosofier skulle ställa sig till denna fråga, eller vad ni som är lite insatta (eller inte så insatta) har för tankar om dettta? Förvånar mig egentligen att man inte tog upp detta problem i boken som jag läste, men men, det är ju därför man har flashback!
