Nu när livet är enkelriktat, vad gå det nu ut på?

Men du har inte släppt ditt jag ännu. När du gör det och inser din egentliga natur så kommer din fråga om vad livet går ut på att framstå som onödig och meningslös.

Det som finns kvar när jaget är borta vill inte ha någonting. Frågan om vad livet går ut på är en intellektuell lek bara, när du släppt intellektet behöver du varken fråga eller svara.

Om inte livet finns så kommer universum ju att fortsätta utvecklas precis likadant som det gjort hela tiden utan egentlig mening tills det upphör att finnas till slut . Med livet som ingrediens påverkas hela universums struktur så småningom och med förmåga att förändras finns också möjligheten till ett universum och liv som på intet sätt kan betecknas som meningslöst..

Det här har aldrig stört mig. Livet går inte ut på någonting. Vad är det som är så jobbigt med det?
Chilla, njut om du vill. Känn smärta om du vill. Gör vad du vill?

Du kanske är för påverkad av vad andra säger att du ska göra och hur du ska leva?

Nej, och? För det första så vet jag inte hur man släpper sitt jag. Det är ju inte direkt som att somna med en öl i sängen, och när man vaknar så är täcket blött, och burken ligger på golvet. Och två, jag vet inte om jag vill släppa mitt jag, ej heller varför jag skulle, eller ens om detta jag (annat än jag) existerar.


Ja, det är onödigt och meningslöst (inte fullt ut, finns ju väldigt trevliga tankar på vad livets mening o.d. är) att tänka på detta, det har jag alltid tyckt och tycker således även nu. Men det är uppenbart inte det tråden handlar om.


Inte ens mat, sömn, kärlek? Låter inte så lyckat.


Det är jag absolut, utan minsta tvekan. Neuroserna sitter i sedan barndomen, då jag tänkte testa att anpassa mig efter mina mindre stående människor (mina tankar på den tiden) - eftersom att folk då och nu anser att det är bra att anpassa sig/kompromissa. Jag har inte så mycket av denna kunskapen ang. min påverkan, för den ger mig ingen förlösning. Har t.o.m. gått i terapi för det, utan att det har hjälpt eller att ens psykologerna har fattat vad jag talat om. Även fast det jag talar om är så uppenbart och självklart. Tyvärr kan jag inte med säkerhet veta att mina teorier stämmer, vilket gör sugigheten ännu mer stark. Men det är troligast så, att jag blivit delvis förstörd genom att anpassa mig efter mina medmänniskor, och därigenom tappat min skärpa och blivit mer eller mindre dum.

Så dett har bara delvis med denna tråd att göra, då tråden inte handlar om livets mening. (Delvis för att jag så klart tar diverse beslut baserade på min forntid).

Proconsol vill att du ska göra dig av med ditt ego .
Då har du verkligen inget som helst att leva för. Å ena sidan kommer dina nuvarande plågor att upphöra med omedelbar verkan. Inget mer lidande. (Det finns ju ingen som lider när du förintar "dig själv"). Tankarna är inte dina längre.

Å andra sidan går du in i ett grönsakstillstånd där ingenting bekommer dig heller.

Att försöka ta kol på sitt ego är lite som en sista utväg då du ej längre har några alternativ.
I min mening. Iaf om du ska gå hela vägen.

Ja och nej . Plågorna försvinner och inget bekommer en, rätt. Upptäckten av den bakomliggande naturen bakom egot är befriande. Det fina med den insikten är att man kan använda den i vardagen, även när man inte är i grönsakstillståndet. (Dessutom är det inget grönsakstillstånd utan en extremt stark upplevelse av fantastiskhet.)
När det händer något negativt har man två val, tycka synd om sig själv eller släppa det.
All psykisk smärta är självömkan. Och när man en gång avslöjat egot som falskt finns ingen självömkan eftersom, vem är det jag ska tycka synd om?

Efter egots avslöjande blir vardagen och alla dess eventuella vedermödor oerhört mycket lättare, livet blir helt enkelt fantastiskt. Man tar med sig det formlösa tillståndet in i formen så att säga.

Känner du dig aldrig "känslokall" om/när inget bekommer dig? När du rycker på axlarna åt att familjemedlemmar dör eller liknande?

Att få distans till egot är otroligt nyttigt. Att pulvrisera det helt verkar onyttigt. I min värld.
Kanske något jag ger mig på i pensionsåldern eller nått, då "döden" börjar närma sig.

On topic så tror jag att Du TS skulle behöva sluta leva för andra. Våga sluta lev för andra.

Vet ej.

I övrigt håller jag med dig, angående ego-död-debatten. Början bli rätt trött på ego-döds-evangeliet.

Alltså jag känner stark kärlek till hela världen. Kärlek är vårt grundtillstånd. Naturligtvis skulle jag bli förkrossad om någon i familjen dog, MEN, jag skulle vara helt klar över att min sorg var självömkan.
I det läget kan jag ge mig två val, tycka synd om mig själv eller trancendera min smärta.
Smärtan finns, men den är inte min..

Jag förespråkar inte en pulvrisering av egot, jag tror inte det är möjligt utanför meditationen, vad jag pushar för är distans till det. Men. För att få det måste egot avslöjas som falskt, lämnas, för att sedan plockas upp igen för att användas. I detta läget är man inte styrd av egot längre och man är fri.

Meditera.
Ställ dig frågan: Vad är min nästa tanke? Nu blir det en liten paus tills det dyker upp en tanke, helt slumpmässigt. Den lilla pausen mellan tankarna, stanna där, förläng den, kom dit igen och igen och du kommer att upptäcka en helt annan dimension av dig själv.


Nähä? Jag trodde tråden gick ut på livets mening, iaf säger ju rubriken det.


Mat och sömn är kroppsliga behov, jag är inte min kropp. Jag har inget behov av kärlek, jag ÄR kärlek, det är mitt grundtillstånd.

Ok då är jag med på vad du menar och det är samma tillstånd jag strävar mot - Distans och observation av egot.