Katten måste dö

Du tror visst jag är dum i huvudet.
Ditt argument är verkligen dåligt.

Förtydligande: Man skall inte okritiskt acceptera nått, bara därför en auktoritet med höga meriter säger nått.
Inom folkhälsan finns många vanföreställningar, därför många okritiskt accepterar vantolkningar av vetenskapen, från auktoriteter.
Man skall försöka tänka självständigt och kritiskt studera informationen.

Jag försöker bara förklara att det finns en hel del underligheter i kvantmekaniken. Jag hoppas verkligen det framgår att jag ibland spekulerar, för att belysa problem. Med spekulation menar jag det som inte alls är vetenskapligt verifierat.
Det kan vara intellektuellt stimulerande att spekulera, man skall bara vara medveten om att det är spekulation.

Jag håller med om det mesta två fysiker och en filosof säger om olika konstigheter i kvantmekaniken. T.ex. om Katten är både död och levande.
Jag upprepar:
http://urplay.se/Produkter/181379-UR-Samtiden-Vad-ar-kvantfysik-Varfor-ar-kvantfysiken-sa-konstig?play_category=f%C3%B6rel%C3%A 4sningar+och+debatt

Dessa diskuterar problemet på ett intellektuellt sätt.

Christer

Mina fetmarkeringar.

Jag hoppas att någon som är kunnig om mer moderna experiment kan svara här. Har vi experiment där vi kan tala om en enskild partikel som sönderfaller? Kan vi säga "nu har vi en partikel", och därefter, om samma partikel "nu har den sönderfallit i två partiklar, och nu ska vi mäta dem"?

I Aspects berömda experiment kunde man inte det. Man kunde bara se på korrelationer efter att ha upprepat experimentet ett stort antal gånger.

Den slags 'historier om en partikel' men läser om, inte minst i populärvetenskapen, förutsätter en komplett experimentell situation med ett makroskopiskt mätinstrument, ett noga uppsatt experiment, förkontroller och kallibrering så att experimentet inte är totalt misslyckat osv. Sedan slutligen kan man göra mätningar.

Det är alltså egentligen alls inte en historia om en partikel. Det är en historia om makroskopiska objekt och mätinstrument, och beskrivningen av en partikel som sönderfaller o.s.v är mer som en slags modell, en idealiserad saga.

Har jag fel?

Exempel:
http://phys.org/news/2013-06-quantum...distances.html
I detta mycket moderna experiment talar man inte om en enskild partikel i förväg, utan om ett helt system med "two glass containers, each containing a cloud of billions of caesium gas atoms."

Exempel 2:
http://www.nature.com/nphys/journal/...31.html#auth-1
"Here we propose and demonstrate the deterministic continuous-variable teleportation between distant material objects. The objects are macroscopic atomic ensembles at room temperature"

Exemplen är hämtade från experiment i "quantum teleportation", där man ofta förklarar dem som en historia om några enskilda elementarpartiklar. Eftersom sådana experiment är populära och på 'frontlinjen' kunde man vänta sig att de kommit längst i försöken att göra experimenten så precisa att de handlar om specifika elementarpartiklar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_teleportation
Jag menar alltså att denna form av 'historia' är idealiserad, och kan vara ganska vilseledande.

Hela grejen med QM är just att det handlar om kvantiseringar. Quantum field theories är de bästa modellerna vi har. Partiklar är fält-kvanta och fält-kvanta är partiklar. Så kalla det vad du vill; partiklar är en fundamental del i kvantmekanik.

Om det "finns partiklar i verkligheten" eller inte är ren filosofi. All empiri stödjer teorin, teorin har partiklar/fältkvanta. Mer behöver man inte fundera på som fysiker. Förstår inte vad du menar med det citerade. Inom fysik finns bara modeller.

Jag talar inte om 'verkligheten' mot teorin, utan om beskrivningar som handlar om enskilda partiklar, medan experimenten och matematiken uppenbarligen handlar om ensembler. Mer om dessa ensembler finns i referenserna.

http://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_teleportation
formuleringar som denna är korrekta, menar jag, då de handlar om hela system: "A general teleportation scheme can be described as follows. Three quantum systems are involved. System 1 is the (unknown) state ρ to be teleported by Alice. Systems 2 and 3 are in a maximally entangled state ω that are distributed to Alice and Bob, respectively."

medan formuleringar av detta slag är vilseledande, möjligen avsedda att vara pedagogiska, eftersom de handlar om elementarpartiklar med individualitet både före och efter ett led i experimentet ( i detta fall en 'teleportation'):
"At this point, Alice has two particles (C, the one she wants to teleport, and A, one of the entangled pair), and Bob has one particle, B"

[edit: eller så har jag fel, och man har idag kommit så långt i utvecklingen av experiment att man kan följa enskilda elementarpartiklars historia och förvandling, något som inte var möjligt vid Aspects experiment ]

Talar du inte om verkligheten mot teorin? Varför argumenterar du om teorin utifrån experiment/experimentmetodik då? Eller har jag missuppfattat något?

Angående matematiken så har du fel. Det är mycket möjligt att enskilda partiklar inte finns i en bättre teori, men vi har ingen bättre teori än. Den teori vi har idag handlar om enskilda partiklar. Det du talar om - exempelvis kvantteleportering - är följder från teorin, så när du nämner de här fenomenen har du redan accepterat en beskrivning om enskilda partiklar.

Från http://en.wikipedia.org/wiki/Photon_..._single_photon:

Någonting är väldigt fel där. Paul Dirac dog 1984, men det första experimentet med en enstaka foton publicerades 2011:
http://phys.org/news/2011-06-quantum...ferometer.html

Med elektroner först 2012:
http://en.wikipedia.org/wiki/Double-...her_variations

Det verkar alltså som om man under de senaste 2-3 åren har lyckats göra mätningar på enskilda elementarpartiklar. Men min fråga återstår, nämligen om man någons lyckats göra experiment där man först har specifik kunskap om en elementarpartikel, för att sedan observera samma partikels fortsatta historia och nya mätningar på denna.

Denna form av formuleringar har givetvis varit vanliga i decennier, och vad du skrev tidigare är ett mycket vanligt sätt att uttrycka sig: "Om en spinn-noll partikel sönderfaller till två halvspinn-partiklar så vet vi att dom är sammanflätade.". Men formuleringarna har alltså gjorts under en tid då experimenten inte har varit möjliga att genomföra.

Det kan man inte alltid. Se identiska partiklar. Elektroner är ett exempel på såna partiklar, där man omöjligt kan säga om det är samma partikel som förändrats/förflyttats eller om det är en helt ny partikel, när man gör två olika mätningar.

[quote=BaalZeBub|48248695]


Vad jag vet (men jag är ingen kvant- eller partikel-fysiker) kan man inte genomföra det du beskriver. För ca 15 år sedan läste jag ett papper om ett experiment utfört vid NIST där man försökte mäta en Beryllium jons övergång från en energi nivå till en högra. Resultatet var att övergången inte sker när observationer görs. Samma gäller för ett sönderfall. Så länge atomen observeras tillräckligt ofta sker inget sönderfall. I kvantmekaniken kan man inte ”se” atomers eller elementarpartiklars övergångar, eftersom någon sådan information finns inte att ”extrahera ” ut. Så att följa en partikels liv låter för mig som ett försök att förklara kvantmekaniken med klassisk fysik. Skickar med en länk som jag hittade och som jag tror beskriver experimentet.

http://articles.latimes.com/1990-03-..._1_zeno-effect


Här tror jag att du har helt rätt.

[quote=KaptenMegatron|48263582][quote=BaalZeBub|48248695]






Det är väl jag som är korkad, men jag fattar inte hur vår observation kan förhindra sönderfallet? Om vi tittar på radioaktivt avfall så sönderfaller det alltså inte? Och är inte en geigermätare en sorts observation eller mätning? Kan någon förklara det hela utan en massa konstiga formler?

Atomerna är i superposition. Det är från superpositionen dom sönderfaller. Stör vi superpositionen så minskar sannolikheten för sönderfall (dom hoppar in i superposition igen efter störningar). En geigermätare stör inte superpositionen för atomen utan mäter produkter från ett sönderfall som redan skett.

Ok, tack matteyas. Så om vi tittade tillräckligt ofta på det radioaktiva ämnet, eller på katten, så skulle vi rädda kattstackarens liv?

Jag vet inte om man kan få ner sannolikheten för sönderfall till precis 0, men om det går så kan vi rädda katten på det viset. Vi kan åtminstone förlänga medellivslängden för Schrödinger-katter. :>