Katten måste dö

Om vi tänker oss ett dubbelspaltsexperiment i två rum - ett rum (1) där spalterna finns och ett rum (2) där tavlan som elektronen träffar. (Vi kan tänkas oss att efter att elektronen gått igenom spalterna så flyger den vidare genom en dörr och in till ett annat rum där den fångas upp av en tavla på väggen.)

Person A sitter i rum 1 och kontrollerar vilken spalt som elektronen går igenom. Person A ser också hur mönstret på tavlan i rum 2 ser ut.
Person två sitter i rum 2 och ser således mönstret som bildas på tavlan. Han kan dock inte se spalterna i rum 1 och vet alltså inte vilken av spalterna som elektronen tagit.

Då kommer jag till frågan: Hur blir mönstret på tavlan? Blir det interferens eller enbart två ljusa fält?

Svaret är enkelt, det blir interferens för bägge personerna om personen vid dubbelspalterna inte mäter elektronerna och det blir två ljusa fält för båda om han mäter elektronerna. Om du nu försöker skyffla runt perspektiven och referensramarna uppkommer dock en paradox (det är väl den du är ute efter om jag förstår dig rätt) med tillhörande fråga, hur kan personen i rum 2 veta att personen vid spalterna gör eller inte gör en mätning? Det finns många tolkningar och det är väl bara att välja en av dem man gillar. Personligen tycker jag att alla tolkningarna (med få undantag) i grunden är baseras på ett klassiskt utgångsläge vilket ger en mängd nya paradoxer eller icke bevisbara slutsatser.

Men om vi tänker oss att person två i rum två inte vet att det sitter en person i rum ett och kollar elektronernas passage och att person ett inte vet att person två finns i det andra rummet och ser utfallet?
Blir inte båda personernas positioner lite av katten i lådan och vem är katten, person ett eller person två?

Tja, som Matteyas skrev, verkligheten är alltid konsistent. Så om person A mäter vilken spalt, så påverkar han elektronerna och person B kommer inte se någon interferens. Det spelar ingen roll om han vet om att person A finns där eller ej. Detta hänger ihop med vad exakt en mätning är och gör, vilket vi diskuterat i tråden redan. Katten är som också sagts tidigare ett absurt exempel: när vi pratar om makroskopiska system som personer eller katter kommer det ske mätningar hela tiden vilket förhindrar kvantmekaniska superpositioner. Detta stämmer iaf. oftast, om man inte har väldigt speciella omständigheter.

Det här måste väl, i så fall, vara en parallell till kvantkryptering där en avlyssning röjs så fort någon försöker att koppla upp sig emellan avsändare och mottagare? "Mottagaren" - i det här fallet -märker om någon avlyssnat "linjen" i och med att den enbart ser två spalter på väggen.

Jepp, det har du nog helt rätt i.

[quote=matteyas|48118866]
Detta gäller bara om B har information om initialtillståndet för både X och A och därför kan ge en kvantmekanisk beskrivning av händelsekedjan för X och A.

Du får gärna förklara mer utförligt. När "har" B information? När B har det i medvetandet eller när det finns i Bs omvärld så att B kan ta reda på det?

Vänder mig till hela tråden: Säg att man betraktar två partiklar, X och Y. Går det att säga om de är intrasslade ifall man inte vet hur de genererades?

[quote=matteyas|48155155]
Hej matteyas! Kvantmekaniken är ”bara” en mattematisk modell som inte behöver något medvetande för att fungera. Så medvetandet kan vi nog hålla utanför. Information om ett system kommer bara via interaktion (mätning) med omgivningen, om vi förutsätter en lokal mätbar verklighet förstås och där information endast kan överföras med max ljusetshastighet. Vi förutsätter också att system/observatör A och B via tidigare interaktion delar samma enhetliga historia och kan förstå varandra ”verklighet”. A och B kommer alltså alltid vara överens om ”verkligheten” men verklighets begreppet är (enligt mig) subtilt eftersom As referensram inte kan blandas med Bs referensram. Gör du detta får du en paradox liknande den i EPR. Bättre då att acceptera en observatör beroende verklighet men det är det ju många som inte gillar .

Här talar jag om saker jag inte begriper så väl. Men vad jag har förstått kan man inte säga att de är intrasslade ens om man vet hur de genererades i ett kontrollerat experiment. Man kan bara förutsäga att korrelationen mellan deras egenskaper, t ex spinn, vid mätning inte kommer att vara klassisk, utan av ett sådan slag man kan vänta sig ur Bells teorem. Och denna korrelation kan man bara mäta genom att upprepa experimentet ett stort antal gånger, och se på de olika utfallen.

Om det enskilda fallet kan man knappast säga något alls, vad jag har förstått. Den precision man kan nå är mer av detta slag:

http://en.wikipedia.org/wiki/Bell_te...pect.2C_1981-2
http://en.wikipedia.org/wiki/CHSH_Bell_test
http://www.blacklightpower.com/theor...ct-experiment/


Jag tror att detta med korrelationen skulle kunna förklaras på ett begripligt sätt med gammal vanlig gymnasiematematik. Om någon nu känner sig kallad att göra en sådan förklaring:

http://upload.wikimedia.org/wikipedi...74827!Bell.svg
http://en.wikipedia.org/wiki/Bell%27s_theorem

Hrm. Motexempel: Om en spinn-noll partikel sönderfaller till två halvspinn-partiklar så vet vi att dom är sammanflätade.

Det jag är intresserad av är alltså fallet då vi inte vet partiklarnas gemensamma ursprung; om det ändå går att säga ifall de är sammanflätade.

Nej, det går i princip inte. Det enda du ju kan göra är att mäta någon egenskap som t.ex. spinn hos de båda partiklarna och se efter vilken korrelation de har. Men det hjälper ju inte så mycket, för man kan säkert komma på situationer där de är intrasslade och man kan få samma resultat, och situationer där de inte är intrasslade och samma resultat är giltigt. Och efter en sådan mätning är den potentiella intrasslingen bruten, så nya mätningar säger en inget mer. Om du kan upprepa försöket många gånger, och se korrelationer etc., då kan du säga något så klart. Eller om du vet på vilket sätt partiklarna skulle vara intrasslade, då kan du få mätvärden som visar att det inte kan ha varit fallet.