Revisionism som revisionism?

Även om jag inte själv förnekar förintelsen, så tycker jag det är ganska konstigt att folk inte ska få göra det utan att bli häcklade för det, eftersom det finns så mycket annat som "får" förnekas. Som exempel nu kommer jag på att det uppdagades att de vita bussarna inte räddade lika många människor som man tidigare trott (och några andra saker också), samt att det har hävdats att Kalle Dussin inte var en sån hyvens kille som vi kanske vill tro. Allt eller ingenting tycker jag.

Det har kommit en bok nyss som driver tesen att Karl Dussin mördade lika många procentuellt av existerande befolkning som väl de värsta nutida diktatorerna.

Ja precis, så var det. Och det har ju inte jag fått lära mig i skolan direkt.

Visst vore det önskvärt att all historiska skeenden fritt och offentligt kunde ifrågasättas utan att individer ska straffas för att de "tänker fel" - historievetenskap är ofrånkomligen i mångt och mycket en fråga om tolkningar, perspektiv, vad man väljer att framhäva, vilka dokument man fäster störst vikt vid. Men vad gäller den offentliga Holocaustmyten har segrarmakterna och deras arvtagare, dvs. egentligen hela etablissemanget i västvärlden, hamnat i ett besvärligt läge, eftersom man tillät ett selektivt, temporärt upphävande av de hävdvunna historievetenskapliga metoderna ("ögonvittnesmål" från hatiska parter i målet och förbittrad propaganda ersatte dokumentära, tekniska, forensiska bevis osv.) Därför tvingas nu försvararna av status quo och den sionistiska versionen av andra världskriget
(med det mytologiserade och enormt överdrivna judelidandet i centrum för en pseudoreligiös åminnelse-och skuldbeläggandekult) vidta dessa allt mer repressiva åtgärder mot dem som helt enkelt kräver hållbara bevis för "gaskammare", en "Förintelseplan" och "sex miljoner".

Ingen myndighet i västvärlden bryr sig ett dyft om vilken uppfattning en individ har om de maoistiska eller bolsjevikiska folkmorden, och historieskrivningen på de fälten (fast den får så oändligt mycket mindre uppmärksamhet och resurser än spridandet av Shoahkultens helgonlegender och germandemoniserande historieförfalskningar) befinner sig ständigt i en rätt sund, vetenskaplig, revisionistiskt flexibel och kunskapsomprövande process.

Min uppfattning är att vi lever i en tid kännetecknat av ett postmodernt förfall där amatörer till höger och vänster kan fuska sig fram till vilka sanningar som helst utan större risk för efterföljder.

Dilemmat med just historievetenskapen är att den, till skillnad från t ex partikelfysik, är väldigt lätt att bli "expert" på utan någon som helst skolning. Ett pregnant exempel är sajten "Institute for historical review" som med sin polerade, pseudovetenskapliga yta lätt förleder den icke-initierade.

Två böcker som jag starkt vill rekommendera är den brittiske historikern Richard Evans "Till historiens försvar " och den australiensiske historikern Keith Windschuttles "The killing of history : how literary critics and social theorists are murdering our past ".

Ingen av böckerna koncentrerar sig på förintelsen (Evans nämner den bara som hastigast, Windschuttle inte alls.) utan snarare på en alltmer inflytelserik ansvarslös, relativistisk postmodern syn på historien (ofta anförd av illa maskerade rödgardister). Ett fenomen som, om än dominerat av rödgardister, indirekt hjälpt till att öppna dörrarna för förintelseförnekare av alla de slag (inte bara WW II, behöver jag nämna Diane Johnstone?)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att begreppet 'revisionism' tycks vara föremål för en vantolkning på det här forumet. Det handlar inte, som många tycks tro, att skriva om historien. Så här skriver Richard Evans :

"Historisk revidering av viktiga händelser handlar inte om att diskutera dessa händelser faktiska existens; snarare handlar det om den historiska tolkningen av dem - om deras allmänna orsaker och konsekvenser."

End of ranting.

Vem har sagt att historien ska skrivas om? Det handlar om att "rätta till" det 'segrarna' skrivit!

När bestämde judarna att de skulle ljuga om att blivit förföljda, kidnappade och massmördade under andra världskriget?

När de upptäckte vad Nahum Goldstein skrivit?

Det där är en frågeställning. Du måste kunna leda i bevis att alla judar i Europa samstämmigt beslöt sig ljuga om förföljelse och massmord, och när detta beslutet samstämmigt togs.

Och varför måste man kunna bevisa att alla gjorde det samstämmigt?

Jag trodde att man själv var tvungen att bevisa något om man anklagar någon för "världshistoriens värsta brott"?

Förintelselögnen har ju för övrigt varit inne på stickspår.

Den polska motståndsrörelsen började berätta om hemskheter i Auschwitz ifrån 1941: man mördade folk i massor med tex pneumatisk hammare, elektriska bad och stridsgas. Dessa uppgifter väckte ingen uppmärksamhet utanför Polen. År 1942 började judiska organisationer ägna sig åt att sprida skräckhistorier om hur människor mördades i ång-, gas- och elkamrar i Belzec och Treblinka. Men från denna tid och ända fram till juni 1944 var det så gott som tyst om Auschwitz.

I november 1944 tog Auschwitz-myten en fastare form. Då utgav War Refugee Board i Washington en rapport, som byggde på uppgifter av anonyma före detta Auschwitz-fångar, som hade lyckats rymma ur lägret. Senare har det visat sig att en av dessa anonyma sagesmän var Rudolf Vrba.

När Röda armén ockuperade Auschwitz i januari 1945 kunde representanter för de allierade med egna ögon se vad som hade hänt i "förintelselägret". "Pravda" rapporterade då om att maskineri för massmord i "östra delen av lägret", det vill säga Monowitz. Denna variant av myten är numera övergiven.

I april och maj 1945 framträdde flera tidigare Auschwitz-fångar inför en polsk kommision. Efter fiaskot med Pravda-artikeln måste det ha stått klart för de polska kommunisterna att "ögonvittnesuppgifterna" om lägret måste samordnas bättre. Från och med nu hade alla vittnen enats om gaskamrarnas lokalisering och även om mordmetoden.

Ingen pneumatisk hammare mer, ingen stridsgas och inga elektriska bad.

Sin slutgiltiga form tog myten genom Rudolf Höss "bekännelse". Det var också denna bekännelse som spelade en viktig roll vid Nürnbergprocessen, och även senare.

Vilket urbota barnsligt argument av dig, gamle man. Judeförföljelser, beslagtagande av egendom, deportation och tvångsarbete behövde ingen ljuga om, och det är ingen som ifrågasätter det. Vad som inte håller måttet inför en seriös kritisk granskning är den redan i bibelberättelsen om Ester förekommande fantasin om "en plan att Förinta alla judar" samt lögnerna om "gaskammare för industriell massgasning". Hur de lögnerna uppstod har revisionister som Faurisson, Mattogno, Graf, Crowell, Berg och andra framlagt vederhäftiga dokumentära bevis för (partisanpropaganda, sovjetpropaganda, brittiska säkerhetstjänstens falska rykten osv.)

Liksom i all historisk forskning så handlar det om att jämka material, sortera bort. Vissa grejer kan med ens avvisas; folk kan minnas fel, dokument och bilder förväxlas, politiska motiv att överdrivas osv. Det pågår ännu till denna dag förintelseforskning. Hade man nöjt sig med att göra krigsrykten till den faktiska sanningen fanns det ingen anledning att forsätta forska efter 1945.

Vad gäller rykten om Treblinka och Belzec; Ingen kan där med säkerhet belägga alla de metoder som användes för massavlivning. Det som återstår i dag är dokumentation av hur många som kom dit men bara en handfull uppgivit efteråt att de befunnit sig där.
Människor som förlorat både föräldrar och syskon och övrig släkt i ausrottungen saknas ju inte precis.