Var till Turkiet i slutet av april, där jag klantig nog drog på mig ett fint sår och tvingades sy (lokalbedövning + 5 dagars antibiotikakur). Märkte inte av några som helst komplikationer och såret läkte fint. Blev ordinerad att avstå från träning i 4 veckor, under denna period tog jag endast några enkla promenader.
Efter lite mer än 4 veckor så tog jag mitt första löppass sedan uppehållet – det gick OK fast kände mig mer trött än normalt och fick gå de sista 500m (min sträcka är på 2,5km). Senare på kvällen började jag få kraftiga och ihållande hjärtklappningar (extraslag) i ca 10min (kändes precis som att hjärtat var helt osynkat) följt av rusningar och svimningsattack vilket gjorde att jag tog kontakt med akuten, väl där konstaterades att jag var helt frisk och att det var panikångest och blev hemskickad. Nästa kväll så blev jag dålig igen, denna gång med andfåddhet och ansiktsrodnad trots att jag låg i sängen och vilade (vilket jag hade gjort i princip hela dagen). Det här höll i sig i lite mer än två timmar och då det vägrar släppa så uppsöker jag akuten på nytt. Denna gång hade jag avvikande EKG så jag blev (fem timmar senare) inlagd på övervakning i 3 timmar, men där såg åter igen allt bra ut. Jag fick flertalet svimningsattacker efter frukosten när jag låg där, men inget som avspeglade sig på EKG:t, Kardiologen misstänkte att EKG:t som togs på akuten var felinkopplat.
Detta fortsatte varje kväll och var som värst de 4 första veckorna och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så klen i mitt liv – helt orkeslös, hela kroppen skakade okontrollerbart trots att jag ej frös, hjärtat klappade så hårt så det kändes som det skulle hoppa ur bröstkorgen, huggande bröstsmärtor och allt jag orkade göra var att vila sittandes eller vila liggandes. Tappade 10 kg de första 8 veckorna. Trots detta fick jag ingen hjälp från Vårdcentralen, när jag pratade med distriktsläkaren på telefon ville hon ens inte träffa mig och blev dessutom nekad vanlig hälsoundersökning. Då bytte jag hälsocentral.
Hos den nya hälsocentralen har jag lyckats tjata till mig några undersökningar trots att det verkar vara väldigt svårt att bli trodd när en läkare väl skrivit panikångest i journalen, den diagnosen verkar vara svår att “ta sig ur”. De flesta undersökningarna har jag fått göra privat.
Det som hittills gjorts är arbetsprov, 24h EKG, ultraljud av hjärta – där allt sett bra ut förutom att de just noterat min symtom vilket är hjärtklappningar samt hög puls. Det enda som varit avvikande på blodproverna är högt TSH på 6,8 (låg ämnesomsättning). Har även testat ångest dämpande mediciner men de gör ingen skillnad på vilopulsen. Jag har inte heller haft någon anledning till varken ångest, oro eller stress i mitt liv i övrigt.
I början på december bokade jag in mig på ett ultraljud av bröstkorgen och där konstaterades det att jag hade en pågående inflammation (Tietzes) i mjukdelarna mellan revbenen vilket förklarar de bröstsmärtor jag haft.
Idag så har vilopulsen återhämtat sig något, runt 60 på morgonen och 80 på dagen. Däremot så drar den iväg så fort jag står upprätt till minst 120, så det är mitt "utgångsläge" när jag ska göra saker.. detta gör att man hela tiden går med en slags maraton-känsla. Små saker som att ta sig upp för trappor och att klä på sig på morgonen har blivit utmaningar för mig.
Det är alltid när jag gjort något lite mer fysisk ansträngande som mina bakslag kommer, de kommer inte i samband med ansträngningen utan fördröjt med ibland några timmar, ibland flera dagar efteråt - och håller oftast i sig ett par dagar.
Är dessutom alltid hungrig och har svårt att hålla vikten trots ordentligt intag på ca 2500-3000 kcal/dag. Har kollat gluten men det såg bra ut.
Jag blir inte klok på detta sjukdomstillstånd som jag dragits med i drygt 8 månader, vilket gjort mig mer eller mindre sängliggandes. I ren desperation har jag startat en blogg http://www.vilkensjukdomharjag.se/ där jag har försökt sammanställt så mycket information som möjligt om min situation med blodprover etc i hopp om att det ska ge några ledtrådar..
Vad kan jag ha drabbats av? Vart vänder jag mig?
Efter lite mer än 4 veckor så tog jag mitt första löppass sedan uppehållet – det gick OK fast kände mig mer trött än normalt och fick gå de sista 500m (min sträcka är på 2,5km). Senare på kvällen började jag få kraftiga och ihållande hjärtklappningar (extraslag) i ca 10min (kändes precis som att hjärtat var helt osynkat) följt av rusningar och svimningsattack vilket gjorde att jag tog kontakt med akuten, väl där konstaterades att jag var helt frisk och att det var panikångest och blev hemskickad. Nästa kväll så blev jag dålig igen, denna gång med andfåddhet och ansiktsrodnad trots att jag låg i sängen och vilade (vilket jag hade gjort i princip hela dagen). Det här höll i sig i lite mer än två timmar och då det vägrar släppa så uppsöker jag akuten på nytt. Denna gång hade jag avvikande EKG så jag blev (fem timmar senare) inlagd på övervakning i 3 timmar, men där såg åter igen allt bra ut. Jag fick flertalet svimningsattacker efter frukosten när jag låg där, men inget som avspeglade sig på EKG:t, Kardiologen misstänkte att EKG:t som togs på akuten var felinkopplat.
Detta fortsatte varje kväll och var som värst de 4 första veckorna och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så klen i mitt liv – helt orkeslös, hela kroppen skakade okontrollerbart trots att jag ej frös, hjärtat klappade så hårt så det kändes som det skulle hoppa ur bröstkorgen, huggande bröstsmärtor och allt jag orkade göra var att vila sittandes eller vila liggandes. Tappade 10 kg de första 8 veckorna. Trots detta fick jag ingen hjälp från Vårdcentralen, när jag pratade med distriktsläkaren på telefon ville hon ens inte träffa mig och blev dessutom nekad vanlig hälsoundersökning. Då bytte jag hälsocentral.
Hos den nya hälsocentralen har jag lyckats tjata till mig några undersökningar trots att det verkar vara väldigt svårt att bli trodd när en läkare väl skrivit panikångest i journalen, den diagnosen verkar vara svår att “ta sig ur”. De flesta undersökningarna har jag fått göra privat.
Det som hittills gjorts är arbetsprov, 24h EKG, ultraljud av hjärta – där allt sett bra ut förutom att de just noterat min symtom vilket är hjärtklappningar samt hög puls. Det enda som varit avvikande på blodproverna är högt TSH på 6,8 (låg ämnesomsättning). Har även testat ångest dämpande mediciner men de gör ingen skillnad på vilopulsen. Jag har inte heller haft någon anledning till varken ångest, oro eller stress i mitt liv i övrigt.
I början på december bokade jag in mig på ett ultraljud av bröstkorgen och där konstaterades det att jag hade en pågående inflammation (Tietzes) i mjukdelarna mellan revbenen vilket förklarar de bröstsmärtor jag haft.
Idag så har vilopulsen återhämtat sig något, runt 60 på morgonen och 80 på dagen. Däremot så drar den iväg så fort jag står upprätt till minst 120, så det är mitt "utgångsläge" när jag ska göra saker.. detta gör att man hela tiden går med en slags maraton-känsla. Små saker som att ta sig upp för trappor och att klä på sig på morgonen har blivit utmaningar för mig.
Det är alltid när jag gjort något lite mer fysisk ansträngande som mina bakslag kommer, de kommer inte i samband med ansträngningen utan fördröjt med ibland några timmar, ibland flera dagar efteråt - och håller oftast i sig ett par dagar.
Är dessutom alltid hungrig och har svårt att hålla vikten trots ordentligt intag på ca 2500-3000 kcal/dag. Har kollat gluten men det såg bra ut.
Jag blir inte klok på detta sjukdomstillstånd som jag dragits med i drygt 8 månader, vilket gjort mig mer eller mindre sängliggandes. I ren desperation har jag startat en blogg http://www.vilkensjukdomharjag.se/ där jag har försökt sammanställt så mycket information som möjligt om min situation med blodprover etc i hopp om att det ska ge några ledtrådar..
Vad kan jag ha drabbats av? Vart vänder jag mig?
