Citat:
Har nu hunnit läsa Lindegrens opus (tack för länken). Med sådana vänner behöver man verkligen inga fiender. Jag skulle tro att rektorns aktier stärkts (och vicerektorernas sjunkit) i många läger. Men det grundläggande problemet är ju nu desto tydligare illustrerat: en dysfunktionell ledningsgrupp där chefen inte har rätt kompetens/inställning/egenskaper för att klara av sin uppgift. Detta är styrelsens uppgift att hantera, särskilt ordförandens, och vad jag förstår har hon gjort det enda riktiga i detta ärende, försökt övertala rektorn att bli sparkad snett uppåt (så som man brukar göra). Det skulle ha besparat universitetet, rektorn och alla andra denna nesa. Tyvärr har rektorn tydligen haft dåliga rådgivare som Ohlsson och andra. (Lindegren är som har framgått inte den ende omdömeslöse vid universitetet.)
Den här typen av problem förekommer tyvärr inte sällan i organisationer med många individualistiska medarbetare och som ansvarsfull chef måste man då ibland hantera saken just genom att avlägsna den eller de personer som inte inser att de skadar ”firman” genom sin oförmåga att samarbeta. Det blir förstås extra besvärligt när det gäller högsta chefen, men man kan ju googla på t ex ”VD avgår” för att se att det för det mesta sköts smidigt. Men smidighet har inte varit de inblandades adelsmärke i det här fallet.
Jag noterar för övrigt att jag får vatten på min kvarn: Nu träder den ene akademikern efter den andre fram med sin egotrippade kverulans, understödd(?) av anekdotiska erfarenheter och generaliseringar om förhållanden som de påstår vara typiska för en organisation med 6000 medarbetare. Sånt kan man vänta sig av kommunister, sverigedemokrater eller andra som har otur när de tänker, men det är bedrövligt att höra det från akademiska lärare. Tur för er att ni kan vara anonyma här på Flashback och slipper skämmas för er enfald IRL.
Men det blir spännande att se hur detta avlöper på styrelsen i morgon!
Den här typen av problem förekommer tyvärr inte sällan i organisationer med många individualistiska medarbetare och som ansvarsfull chef måste man då ibland hantera saken just genom att avlägsna den eller de personer som inte inser att de skadar ”firman” genom sin oförmåga att samarbeta. Det blir förstås extra besvärligt när det gäller högsta chefen, men man kan ju googla på t ex ”VD avgår” för att se att det för det mesta sköts smidigt. Men smidighet har inte varit de inblandades adelsmärke i det här fallet.
Jag noterar för övrigt att jag får vatten på min kvarn: Nu träder den ene akademikern efter den andre fram med sin egotrippade kverulans, understödd(?) av anekdotiska erfarenheter och generaliseringar om förhållanden som de påstår vara typiska för en organisation med 6000 medarbetare. Sånt kan man vänta sig av kommunister, sverigedemokrater eller andra som har otur när de tänker, men det är bedrövligt att höra det från akademiska lärare. Tur för er att ni kan vara anonyma här på Flashback och slipper skämmas för er enfald IRL.
Men det blir spännande att se hur detta avlöper på styrelsen i morgon!
Man får de lärare man förtjänar och betalar skatt för, min vän. Håll till godo.
Citat:
Intressant reflektion från Uppsala. Bland de stora lärosätena i Sverige har vi annars förvånats över hur långt efter Uppsala halkat på det internationella område. Forskningsmässigt framåt men i övrigt syns UU inte alls. Stor skillnad mot LU, KI, KTH etc. Och detta har skett under föregående regim, inte under Åkesson.
Om jag gör ett försök att se på universitetspolitiken och arbetsförhållandena i Uppsala med någorlunda öppna ögon (nåja
) så kan jag konstatera följande:- Lärare vid UU är till största delen forskare. Många av dessa mer eller mindre tvingas in i lärarrollen för att finansiera sin egen tjänst.
Jag har hört mer än en gång att studenterna rankar kvaliteten på utbildningen vid mindre högskolor högre än den vid UU, och det är väl egentligen inte alls förvånande. Endast vissa människor har intresse, talang och vilja att bli riktigt bra lärare, men det tar UU inte hänsyn till.
- Det finns ingen tydlig politik för lönedifferentiering i Uppsala. Man kan alltså inte med enkelhet få högre lön för att man är bra på det man gör.
Det gör det svårt att hålla kvar och motivera personer som är extra duktiga.
- Man har ingen vettig strategi för att få fram tillsvidareanställningar för folk i 35-40-års åldern som gått den akademiska karriären. Många lovande forskare tröttnar eller tvingas av ekonomiska skäl att söka sig till andra universitet eller till näringslivet i detta läget, när dom potentiellt är som mest värdefulla för universitetet.
UU verkar tro att de som blir kvar är de som är mest intresserade och bäst lämpade som forskare. I själva verket ser det däremot ut att vara de som inte har tillräckliga ambitioner eller möjlighet att ta sig vidare som blir kvar.
Det jag tycker mig ha sett på senare år är att UU dräneras på folk som är driftiga och har idéer. Det kan sitta en hel forskargrupp och forska på något, men inte en enda person som har nya radikala idéer eller driver utvecklingen framåt finns där.
Nyckelpersonerna som borde funnits där sållas uppenbarligen ut i tidigare skede på grund av politiken.
I Uppsala verkar det mesta handla om att hålla ut tillräckligt länge så man kan få sin professorstitel och bli odödlig.
Andra saker som äter av UU:s drivkraft och pengar är som tidigare sagt alla nybyggen samt administration och IT som aldrig någonsin utsätts för någon kritisk granskning.
Man tycks ha glömt bort vad universitetet verkligen är till för.
Hur UU ser ut rent fysiskt samt hur man framstår på pappret är viktigare än hur saker fungerar i verkligheten.
Mycket få, om ens någon, tycks dock ha både makt och sinnesnärvaro att ta tag i dessa saker.
De flesta håller sig bara på sitt lilla hörn och är glada så länge lönen dimper ner på kontot varje månad.
__________________
Senast redigerad av Tokugawa 2014-02-20 kl. 00:03.
Senast redigerad av Tokugawa 2014-02-20 kl. 00:03.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
