Utilitaristiskt problem

Maximala totala världslycka = den totala lycka som högst kan nås. (för tillfället).

Sedan om någon mår sämre då räknas detta inte in i maximala totala världslyckan.

Den maximala totala världslyckan kan höjas om en olycklig person blir lycklig.

Det är just när hen är lycklig som man börjar räkna på det.

Till problemet.
En olycklig person bör inte dödas då det säkert finns flera som blir olyckliga om hen blir dödad.

De kanske var lyckliga men blivit olyckliga; och då sjunker den maximala totala världslyckan.

Ska de också mördas? Vi har alltså hamnat i en ond spiral. Nej det skall inte ske.

Att börja med;

Denna olyckliga person är ej med i den maximala totala världslyckan; eftrsom han inte är lycklig.

För att öka den maximala totala världslyckan så måste personen som är olycklig bli lycklig.

Således har denna olyckliga person ett val enligt utilitarismen och det är att bli lycklig.

Då skulle den maximala totala världslyckan öka.

Som du ser så har det uppstått en felaktighet i resonemanget i trådstarten.
Döda en olycklig person och fler personer blir olyckliga; och den maximala totala världslyckan sänks.

Maximala totala världslyckan är inte ett vågspel.

Mina teorier bara.

Men utilitarism är ingen teori om vilken situation som är absolut bäst, även om dina ideer stämmer trivielt in på den, utan en teori om hur vi ska välja mellan olika valmöjligheter. Det är en teori om rätt och fel, där ett vals status som rätt eller fel är en funktion av proportionen av lycka valet medför relativt de andra val. Dina ideer säger inget om vilken handling som är bäst, utan vilken situation som inte kunne vara bättre. Det hjälper inte mannen som ska avgöra hurvida han ska köpa ny häst till dottern, skicka sonen till en privatskola eller spendera pengarna på en lyxresa för han och frugan.

Fast det förutsätter ju att det finns ett "negativt värde". Om noll är att vara död, ja då är ju allt liv en höjning av lyckan.

Ja, men om nu det finns värdefenomen (t.ex. sinnestillstånd), så är liv en förutsättning för att värdefrågor är relevanta, eftersom värdefenomen supervenierar på tillstånd som endast tillkommer liv. Men även om vi säger så, så är inte varje höjning av värde - eller lycka - relativt absoluta minimum åtråvärd, och inte varje handling är bra, eftersom en handlings moraliska värde inte bestäms av huruvida dens resultat är en lycka av högre kvalité än absolut olycka (eller noll-lycka), utan av om handlingen bidrar med den maximala ökning av lycka relativt de andra möjliga handlingarna. Det avgör handlingens värde. Sen är frågan vad som avgör en handlares moraliska skuld eller oskuld. T.ex. om han borde ha insett konsekvenserna, eller om han borde ha övervägd alternativen mer noga osv.

Problemet med utilitarism är att den inte är operativ, dvs det finns inget sätt att använda den (annat än i väldigt speciella och renodlade situationer). Det går inte att beräkna utfallet av ett antal olika handlingar med avseende på summan av lycka. Det finns helt enkelt ingen realistisk metod för det. Om jag står inför ett val av olika handlingar så ska summan av ett antal individers lycka (lycka som teknisk term) beräknas. Den första frågan som inställer sig är för vilka individer parametern ska beräknas och redan där börjar problemen. För de som påverkas av handlingen är ett förslag. Javisst, men hur vet man vilka det är? För varje någorlunda realistiskt komplex situation så är det omöjligt att säga vilka individer som påverkas av en viss handling H. Anta dock för argumentet skull att vi har n st individer x vars lycka L(x) ska beräknas och sedan ska vi summera L(x) från 1 till n. Detta ska då göras för två olika situationer, H eller inte H, allt annat lika. Men i verkligheten vet vi inte hur påverkanskedjan ser ut, ej heller hur en given individs lycka förändras givet H. Vi står som nyfödda fågelungar inför en marindiesel.

Den här invändningen brukar betraktas som lappri av utilitarister, som om det inte var meningen att använda teorin. Det gamla slitna uttrycket (känt från konstruktivismen inom matematikfilosofin) i princip brukar dyka upp. Vilket bara är ett sätt att erkänna problemet.

Utilitarism som ren logisk/matematisk politiskt program är en form av sinnessjukdom. Man bör däremot använda sitt mänskliga förnuft (heja Hume) för att tänka igenom de livssituationer vi ställs inför.

Utilitarismen är mer än den tarvliga parodi den akademiska filosofin med nödvändighet förvandlar den till. Förmodligen är utilitarismen den form av allmänmänskliga verksamhet som skapar självmedvetenhet, då vi tillskillnad från det encelliga djuret inte suger i sig resurser tills allt kring det dör.

Det främsta argumentet för utilitarismen, och då menar jag inte din menlösa fråga, är att vi som hieratiska människor är benägna att luta oss åt den ledare som ger oss ett bättre liv. Vi lyssnar på de som är kloka.

Det missbrukas av smutsen som gapar högt, men förblir vårt arv. När vi får bestämma, över ångest och död, så ÄR vi utilitarister, därför tilltalar dess filosofiska maximer oss, och därför måste vi vara vaksamma mot de samma filosofiska satser som perverterar oss. Vi är utilitarister, det är oundvikligt.