Att möta vrede och frustration filosofiskt

Bakgrund.

Hur ska man gå tillväga när livet tycks ha vänt en ryggen? För ca ett och ett halvt år sedan hamnade jag i en djup svacka i livet, och jag kände att det mesta runtomkring mig var på väg åt fel håll. Jag har hamnat i en liknande situation tidigare, men då vände jag all ångest och oro inåt. Denna gång kunde jag inte hantera mina känslor på ett rationellt sätt så jag började vända min vrede utåt. Det var ingen medveten process, utan den utvecklades gradvis. Jag fylldes av mer och mer hat, men jag visste egentligen inte vad det grundades i. Jag har upptäckt att hat är en enormt stark drivkraft. Det är väldigt lätt att fylla tomrum med hat, och hat ger en mening och motivation i tillvaron, och hatet triggar hela tiden upp sig självt. Har man ingen annat känsloreaktion blir allting som pågår omkring en färgat av hat, och det eskalerar hela tiden.

Samtidigt som denna inre process sattes igång levde jag ett ganska isolerat liv under den tiden. Jag valde mer och mer att hålla mig för mig själv och jag socialiserade inte speciellt ofta med andra. Internet blev vägen ut för mig där jag kunde ge min egen bild på allt som var fel med allting. Efter ett tag blev jag snudd på paranoid och började känna mig föraktad av människor som jag inte känner eller som jag aldrig ens träffat. Som reaktion på detta började jag ge svar på inbillat tal och detta kombinerat med ett internetberoende, som i stort sett var min enda kanal till yttervärlden, spårade allting ur efter ett tag.

Jag har alltid känt en viss oro inför framtiden, och på internet verkar majoriteten av folk som känner en stark oro inför framtiden vara invandringskritiker och rasister. Eftersom invandringen i stort sett är den enda fråga som folk verkar vilja diskutera började jag ge mig in i sådana diskussioner allt oftare. Jag känner också en viss oro i den frågan, men det finns ett antal frågor som jag känner mycket större oro kring, men det var väldigt få som gav någon som helst respons på mina funderingar kring dessa frågor så jag begav mig dit alla andra befann sig. Jag drog slutsatsen att Sverige befinner sig i totalt förfall och därför kändes alla former av positiva förhoppningar totalt meningslösa, allt var ändå på väg åt fanders. Nu när jag funderar igenom det här i efterhand känns det väldigt märkligt att jag var så övertygad om samhällets nära stående kollaps, men jag sorterade medvetet bort allting som inte stämde överens med min mörka världsbild. Det är helt klart att det finns problem i samhället, och dom ska man inte förringa, men livet består av mer än enbart problem. Det hela slutade med att jag i stort sett blev en misantrop, jag vill inte prata med andra runtomkring mig och jag vände mig inåt.

Jag har också ett obearbetat trauma bakom mig och det har gjort stundtals gjort mig väldigt rädd. Internet tog över mitt liv kort sagt, och det skapade hela tiden ett större behov att skriva av mig. Jag använde internet som ett klotterplank, och jag levde i stort sett mitt liv enbart på internet, och det gjorde mig väldigt avtrubbad.

Min filosofiska väg ut.

Jag visste hela tiden att det jag gjorde var fel, men förbjuden väg är ofta hårt sliten som det brukar heta. Jag har dock alltid funderat på vad jag är för en slags person och hur det goda livet bör levas. Jag hittade en kort filosofidokumentär om Seneca som handlar om just vrede, och jag letade fram en gammal bok jag hade av honom.

https://www.youtube.com/watch?v=yuDAfU3uj6o

Den bok jag läste av honom är en samling essäer där i stort sett varenda mening går att citera och relatera till. När man läser Seneca får man intrycket av att människor genom tiderna har varit väldigt lika och det sätter saker i perspektiv. Skulle vi en sundare inställning till vad som är viktigt i livet skulle många problem kunna lösas människor emellan.


Det är svårt att göra Seneca rättvisa genom dessa citat, men jag tycker många är tänkvärda och ger en fingervisning till vilken inställning vi bör ha i livet. Seneca ser hat som en rationell reaktion på irrationellt hållna föreställningar. Eftersom världen inte är perfekt kommer vi hela tiden drabbas av besvikelser, men har vi inställningen att allting alltid ska bli som vi tänkt oss kommer vi aldrig kunna bli lyckliga och fria från frustration. Vi ska därför undvika att lägga för stor tonvikt på saker som ligger utanför vår egen kontroll. Ju mer vi fokuserar på saker vi inte kan påverka desto mer ökar frustrationen, hatet och rädslan.

Bertrand Russell har någonting enkelt men tänkvärt att säga om denna fråga:

https://www.youtube.com/watch?v=O8h-xEuLfm8

Ett citat ur filmen Se7en har fastnat i mitt minne eftersom jag tycker det stämmer med en del svårigheter som man möter i livet.


Så är det, och jag glömde bort det för ett tag. Det kostar att ge, framförallt när man inte känner att man får någonting tillbaka.

Vad har jag fått ut av min tid på internet? Har det gjort mig till en bättre människa? Det enkla svaret är nej, och jag borde ha insett det från början. Jag hoppas mina misstag har lärt mig något och att de kan undvikas i framtiden.

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden, och om en hammare är det enda verktyg som finns att tillgå kommer alla problem att se ut som en spik. Livet är för kort för att hatas bort, och som tur var varade min mörka period inte särskilt länge, men jag inser i efterhand att jag har ägnat alldeles för mycket tid åt saker som inte gjort mitt liv bättre.

Jag mår mycket bättre nu, men jag känner mig fortfarande ganska osäker inför det mesta. Jag har i stort sett slutat att använda internet som tidsfördriv och nu använder jag det endast vid verkliga behov. Att sluta använda internet regelbundet är bland de bästa val jag gjort i livet på många år, och jag har insett att det finns en hel verklighet därute som är värd att uppleva. Hat begränsar en som person väldigt mycket, och för att kunna leva fullt ut behövs frihet i sinnet.

Frågeställning.

Vilken är den bästa filosofiska ansatsen att möta vrede och frustration på? Seneca är långt ifrån komplett när det gäller denna fråga, men väl en viktig första ansats. Hur bör ett filosofiskt svar på hat och frustration se ut?

Vrede och frustration har orsaker, eliminera orsakerna och dessa kommer försvinna. Jag tycker Buddhismen har den bästa ansatsen här. Fokusera på medkänsla, kärlek(inte romantisk) och meditation så lär man sig släppa taget om saker och ting. Seneca verkar ha haft liknande tankar. Ett annat förslag är väl att sänka sina förväntningar på livet så att dessa är kongruenta med verkligheten.

MvH

SV

Vrede och frustration är som du vet inget man aktivt väljer i stunden. Jag har ansträngt mig väldigt mycket för att begränsa ilska, vrede och frustration, främst genom en slags medvetenhetsprocess som går ut på att man skall fånga upp känslorna i sitt medvetande så fort som möjligt och försöka härleda dem. Det går inte alltid men gradvis blir man bättre och börjar så sakteliga förstå sina egna reaktioner bättre och då är det lättare att hantera. Varje gång man lyckas dämpa ett "utbrott" får man en kick och för varje gång man riktar kritisk medvetenhet mot ett pågående utbrott, desto smidigare blir det till nästa gång.

Dock skall det påpekas att livsleda, existensiell ångest m.m. inte påverkats i någon större utsträckning, den tycks alltid kunna hitta nya krokar att hänga upp sin gråspräckliga hatt på.


Edit: Imponerad av ett välformulerat inlägg. Med några mindre sjusteringar har du skrivit en essä som du borde spara och titta på i framtiden! Kan rekommendera Marcus Aurelius 'Tankar' också om du vill fördjupa dig i fler av de antika filosoferna.

Vrede och frustration uppstår när världen inte beter sig efter våra önskemål. Vi har en bild av hur världen ska se ut och när verkligheten krossar den bilden blir vi arga och frustrerade.
Men vem är vi att styra världen efter våra önskemål?
Att bli arg eller irriterad är att inte acceptera verkligheten utan hålla fast i en personlig drömvärld hur allt ska vara.
Det är väldigt barnsligt och outvecklat.

I viss mån är ens reaktioner någonting man väljer, eftersom det går att välja inställning till världen. Det är lite av poängen som Seneca försöker få fram. Att hantera och reflektera över vilka känslor som man får fram är en konsekvens av förväntningar. Att helt vara styrd av sitt känsloliv är att ha tappat kontrollen över livet.


Tack, det var snällt. Jag har funderat ett tag på att skriva ett inlägg om det här, och när jag väl hade bestämt mig skrev jag allting nästan bara rakt av. Nu blev det kanske lite för mycket om mig själv, men men. Jag har läst Marcus Aurelius, och han tillhör samma skola som Seneca. Jag har även läst Epikuros och Platon, men jag har av någon anledning fastnat för Seneca för det är någonting jag kan relatera till.

Ja, det är precis vad jag har försökt säga. Det kan låta trivialt ibland men det är lättare sagt än gjort.

Skulle nog säga att du behöver sträva efter balans och inse att du har redan allt du behöver och är redan perfekt som du är. Framtiden är ju ingenting man behöver grubbla över heller eftersom detta är (vad jag har kunskaper om i alla fall) enbart skapat av dina egna tankar. Oron uppstår genom att du enbart tänker på en framtid och skapar en bild om den som eventuellt kanske inte passar din livsituation som du befinner dig i just nu.

Vrede och frustration: Meditation kanske? Yoga? Spirituell praktisering är nog det bästa. Har du lite slagkraft i dig som vrede och frustrationer kan frambringa så kan jag väl rekommendera martial art i någon form.

Sen ditt val av namn här kan ju kanske diskuteras också om du känner för det.

LivingOnlyOnce, are you sure?

Jag postar de övriga delarna av Alain de Bottons program. De är intressanta introduktioner till filosofi.

Sokrates om självförtroende.
Epikuros om lycka.
Seneca om vrede.
Michel de Montaigne om självkänsla.
Shopenhauer om kärlek.
Nietzsche om motgångar.


Måhända. Men att ge upp föreställningar och förhoppningar om framtiden är inte en väg ut eftersom verkligheten inte enbart är beroende av ens tankar. Hur verkligheten utspelar sig har en djup inverkan på hur man upplever sin livssituation. Det finns ju en växelverkan. Det som behövs är att finna en inställning till världen som inte påverkas för mycket av stundens hetta eller färgas för mycket av temporära personliga framsteg eller motgångar.


Nej, men i min nuvarande form är jag ganska säker på att jag enbart lever en gång.

Du kan ju trösta dig med att allt är förutbestämt, att du inte kan påverka en enda sekund av ditt liv.

Det tror jag inte en sekund på. Varför skulle det vara så? Determinismen är en enkel väg undan ansvar.

Ett sätt att försöka komma runt frustrationen är att försöka bättra på självkänslan. Att känna sig tillfreds med sig själv och att inte ta motgångar som ett tecken på brister i ens personlighet är ett bra sätt att inte känna sig övermannad av tillvaron. Jag har en väldig tendens att tolka fel och misstag som ett uttryck för att jag är en dålig person. I de flesta fall är det verkligen helt fel, men det har varit svårt att verkligen övertyga mig själv om det.