Utvinna en hel planet/måne genom att fluffa upp dess yta

Det är svårt att komma åt materian inuti jordklotet. Redan i övre manteln är trycket och hettan ohanterlig för sånt som de borrar vi kan tänka oss skapa.

Men det är väl så bara därför att massa ligger ovanpå och trycker ned? Om man byggde om jordskorpan så att dess densitet minskade kraftigt, skulle man då göra underjorden mer lättillgänglig? Om man kunde fluffa upp jordskorpan till en skumliknande struktur med stora bubblor i, skulle trycket på materian under minska då och den därmed svalna och bli mer lättåtkomlig?

Knäpp tanke så klart, men om det finns objekt som består mest bara av vatten och andra frysta "vätskor" så kanske det är scifi-möjligt att smälta sig genom sådan materia i stor skala, istället för att bara skrapa på den tunna ytan. En hel del exoplaneter verkar ha mycket låg densitet. Den naturliga förklaringen är att de har stora atmosfärer av lätta gaser. Men kanske de istället har fått sin materia utgrävd av ET och bara porösa cocos-bollaktiga fackverksstrukturer av mindre åtråvärd material återstår, som ställningarna i våra gamla gruvgångar?

Skulle trycket på en sån ihålig struktur vara mindre än i ett solitt objekt med samma massa? Skulle det kanske tvärtom bara ställa högre hållfasthetskrav på väggarna/ställningarna i en sån struktur, än på ett borrhål genom Jorden idag?

Exakt hur hade du tänkt att man skulle gå till väga för att "bygga om jordskorpan så att dess densitet minskade kraftigt"?

så klart.

Att ändra densiteten gör att massan förblir konstant, alltså blir trycket vid ett givet lager samma även om avståndet mellan dem (radien) ökar.

Dessutom ser jag inte hur fasen det skulle gå till.

Nja, det är ett par problem med idén. Jag börjar med principiella invändningar:

1. Trycket på ett visst djup i en fluid (och i den skala som vår planet utgör kan även berggrunden approximeras som en fluid) ges trycket på ett givet djup av p=ϱgh där p är trycket i Pascal (N/m²), ϱ är densiteten i kg/m³, g är tyngdaccelerationen i m/s² och h är djupet eller höjden beroende på hur man ser det.

Om man fluffar upp jordskorpan över ett visst djup och densiteten minskar så kunde man ju hoppats få lägre tryck under nivån där fluffningen börjar men så blir ju samtidigt höjden högre så vi står kvar på samma jäkla tryck som innan.

Dock så avtar ju g något med ökande avstånd från jordens tyngdpunkt men det är väldigt lite. Även uppe i låg omloppsbana på c:a 400 km höjd så är g bara c:a 10 % lägre än på jordytan.

2. Värmen i jordens inre orsakas inte av trycket så det kommer inte att bli svalare även om man skulle lyckas lätta på trycket.

(Slut punkt 2)

Bortsett från dessa invändningar så måste man ju ner otroligt djupt för att sleva upp något av intresse, t ex järn. Vi har massvis av kilometer av tråkig magma att ta oss igenom först och vill man ha magma så är det bara att åka till närmsta aktiva vulkan och skopa upp så mycket man orkar bära.

Skit i Jorden, gräv på Merkurius istället. Mindre mantel och skorpa, billig kräm i form av solkraft.

Det kan alltså inte finnas särskilt stora maränger? De pressar ihop sig själva till nån het diamantliknande kristall i centrum hur man än bakar dem. Materia är så envis. Formuleringen "Ett par problem", är f.ö. dagens understatement.

Lagrad friktion från asteroidkollisioner och radioaktivt sönderfall är väl jordvärmens orsak, och om man öppnade helvetets portar för vädring så skulle det väl stråla ut och svalna av. Nu är det så instängt och unket där nere. Men jag kan tänka mig att det krävs en hel del för att förhindra den från att kollapsa till sån gegga igen.

Och helt otroligt djupt vore hela poängen, to the mitten! Ca 600 mil härifrån finns en plats som är svårare att nå än en stjärna på himlen. Det är inte långt, men en massa grejer ligger i vägen.

Det är ju det jag gör. Och spolar ner det ett sånt där vitt rör som leder dit ned. Oroa dig inte, jag förstår hur det där funkar.

"Fluff"! Man fluffar upp jorden. Gör bubblor i den. Stoppar in sånt där vakuum som resten av rymden har överskott av. Man blåser i milkshakens sugrör. Eller bygger pinnar som i fackverk. En pinne är nästan endimensionell och om man plockar ihop dem i vissa vinklar så kan man nog uppnå en ganska låg densitet med bra hållfasthet. Men eftersom massan förblir densamma så kommer man väl inte ifrån problemet med att det ändå skulle krävas väldigt mycket energi att hantera centrum av en sån struktur, oavsett hur fluffig den är.

Dock dyrbart att frakta det du grävt upp där till Jorden.

Ge oss en himlakropp att räkna på isåfall...

Antag att Ceres,med ca 950 km diameter ca 1/13 av Jordens, består av vatten fryst och flytande förutom en kärna av uran och andra åtråvärda tungmetaller. Är det ens konceptionellt möjligt att göra kärnan tillgänglig genom att minska densiteten i ytan och manteln? Samma massa skulle ju ändå vila mot samma centrum. Man kunde smälta ena hemisfären och pumpa vattnet till andra sidan av Ceres där det fryser, så att kärnan till slut kommer i dagen. Men återigen skulle ju kärnan sträva mot centrum, man skulle måsta hålla emot isen som strävar efter att begrava den igen. Nä, vi måste nog studera hur marsianerna gjorde när de krattade Phobos...

Himlakroppen Ceres när nog för liten, http://en.wikipedia.org/wiki/Colonization_of_Ceres
Europa vore nog bättre att räkna på.