Hur ser en sund relation till sin egen dödlighet ut?

Hur kan du påstå att alla ska vi dö, när det är vetenskapligt bevisat att en promille av befolkningen är övermänniskor och kommer att leva för evigt?!

TS.

Jag tänker ofta kring döden, kanske mest för att jag själv känner (som historie-fan) att "livet-efter-döden" är mer aktuellt idag än förr. Förr hade vi en fast tro på att när vi dör kommer vi att hamna i himmelriket, okej visst.. Inte alla... De onda kom till helvetet, exempelvis så lätt genom att svära i sin barndom och inte be gud om förlåtelse innan man dör. Vissa trodde även att de fattiga, de väldigt fattiga, b.la luffare, var orena och ganska uteslutna från himmelriket eftersom dom just var fattiga och i det lägre ståndet.

Jag har min tro kvar, men jag måste säga att det inte är lätt att vara troende i dessa dagar. Alla snackar olika om exakt allt. Många ateister idag tror ju att när hjärnan slocknar så är vårt sinne för evigt raderat och kan aldrig mera återkomma. Detta har skrämt upp mig mycket under en tid, att jag bara har en chans att finnas och det är nu. På senare tid har denna dödsrädsla släppt HELT, skulle det vara så att vi alla dör så kommer jag ju tämligen inte vara den ända som dör i hela världen. Alla mina vänner, mina kära föräldrar, släkten, syskonen och alla man tycker om som lever ska ju också dö och vad är mitt liv värt att leva vidare på då? Vad vill jag egentligen uppnå med att bli 300 år äldre min 100 års dag? Förmodligen kommer en 400 år gammal människa vara helt utmärglad och trött, jag betvivlar heller inte att personen i fråga skulle vara så mentalt nedbruten att de sista 150 åren skulle vara en total kamp för både psyket och för kroppen.

Samtidigt vill vi ju alla åldras. Egentligen vill vi ju inte vara 25 bast när alla andra åker högre upp i åldrarna och sedan lämnar jordelivet för att kanske (om man tror som jag) hamnar i himmelriket för en hjärtlig återförening. För åter igen, vad vill man uppnå? Är framtiden så otroligt spännande när man lämnas ensam.

Ensam... Ja, jag tror att när man väl gått igenom sju, åtta generationer så vet man ju inte vad dessa avkommor gör och var dom lever, man vet inte ens om dom kommer att komma ihåg att dom har en gammal förfäder som sitter och åldras odödlig i Sverige kanske. Och hur som helst, vill jag verkligen ut i världen och leta efter mina avkommor vid 321 års ålder (exempelvis).

Haha, nu går jag helt OT här. Jag vill bara säga att jag tar döden med en nypa salt. Jag tror jag kommer få träffa mina älskade hundar, vänner och släktingar i mitt himmelrike och om så inte är fallet så har jag inget emot att bli begraven i mitt kära fosterland.

Tack för ett utförligt svar! Måste säga att ditt inlägg lämnade en del att önska. Mitt intryck är att du i dagsläget inte rörs särskilt mycket i ditt inre av att tänka på döden, det är den känsla jag får av att läsa den. Det kan bero på många saker såklart, jag kanske tolkar det fel, men det är också det där med efterlivet. Jag har tagit avstånd från allt vad religion heter och räknar kallt med att doktriner om evigt liv aldrig kommer skänka ett uns av nåd åt min själ. Inte som de som lever i nuet men har löftet om paradis som utväg om det skulle bli jobbigt. Är det löftet om evigt liv som håller dig på god fot med din egen dödlighet?

Men ska jag vara helt ärlig så satt jag av en slump och tänkte på döden just den veckan. Jag hade tid och satt ovanligt djupt in och filosoferade kring döden och hur jag känner för den. Då förstod jag att min religiösa grund fanns med och att den faktiskt ligger kvar. Men det är svårt att gå runt och leva i en religiös övertygelse till egentligen bara frågan om döden eftersom vi lever i ett sådant sekulärt samhälle där många gärna ser vår gamla religion som bullshit, "vetenskapen och humanismen är bättre". Jag själv skulle aldrig exempelvis vilja bli kremerad, den tanken är högst obehaglig. Varför den är det, vet jag inte.

(Dessutom flashbackade jag inte mig till detta, utan jag t.o.m googlade mig fram till din tråd)


Nej, det tror jag somsagt inte. Eftersom jag inte har den där religiösa övertygelsen som andra vanligtvis religiösa kristna har så har jag ofta varit väldigt dödsrädd normalt. Men det du läste var somsagt ett oretuscherat utdrag ur mina innersta tankar kring döden och låt mig citera:


Jag vet redan om jag skulle ligga förlamad i mitt liv, jag skulle aldrig orkat den kampen om livet som f.ö glad och harmonisk livsnjutare. Jag vet även att jag hade tagit ett cancerbesked eller en annan dödlig sjukdom väldigt hårt. Känslan att jag snart ska dö, jag vet det är obeskrivligt sårbar för en människa, oavsett religion och tro, på så sett förnekar jag inte att dödsrädsla finns bland oss. Men sålänge jag inte fått någon sjukdom kan jag vara rätt kaxigt inställd till att just vara rädd för döden.

Men jag vill dock ändå förtydliga att om jag går och dör i det omedvetna hade jag heller inte haft några problem, jag är ung, men vad är grejen? Döden har med livet att göra. Om jag bara får en ungdom så är det ju så för mig. För andra är det förmodligen mycket jobbigare att se en ung person dö, det är det onekligen för mig också.


Precis, vad är grejen?
Som jag skrev:
1. Om jag inte åldras utan är och förbli 25 hela livet medan alla andra åldras, alla man känner försvinner och själv är man en pigg, glad och kry 25 åring som lever i tidens tid. Hur kul för sinnet blir det egentligen efter några 1000 år som glad 25 åring? Och orkar vi ens ha ett hjärnkontor som sträcker sig i 1000 år utan att åldras?

2. Om jag nu över huvud taget ska åldras så är det ju det här med överlevnaden och min psykiska/fysiska hälsa jag oroar mig över. Hur värst trevligt är det att ligga ensam på ett äldreboende de sista 200 åren utan förmodligen varken hörsel, syn eller fungerande kropp.

3. Om vi alla överlevde döden så skulle jorden idag se väldigt överbefolkad ut. Många av oss hade inte dött av svält utan hade fått fortsätta lida (eftersom man inte dör) vilket kommer göra mänskligheten till ett vansinne i de faktum att vi inte har mat och resurser till alla människor som någonsin levat på denna jord.

Hur som helst fungerar inte evigt liv på jorden vilket har dämpat min dödsrädsla otroligt. Vi ska ju faktiskt alla dö. Om vi får ett eget liv eller om det bli kolsvart (så tar jag förstås evigt liv) men blir det kolsvart så blir det de med ditt omedvetande, så varför vara rädd när du väl har ett medvetande? Det är ett slöseri på ditt sinne!

Det är väldigt ofta man läser att alla kommer att dö, oavsett vad. Eller att det enda man kan vara fullständigt övertygad om är att man kommer att dö en dag. Nu är det ju så att det faktiskt finns människor som inte nödvändigtvis ser döden som en självklarhet. Här på Flashback finns det trådar där man diskuterar hur teknologins utveckling kan komma att påverka bl.a. dödlighet (sök på Kurzweil eller teknologisk singularitet). I korthet skulle det ske en explosionsartad acceleration inom intelligens strax efter att människan utvecklar superintelligenta datorer, och dessa artificiella intelligenser skulle kunna lösa alla möjliga problem, som dödlighet. Visst, det kan tyckas vara mycket osannolikt och bara science fiction -spekulationer, men även om chansen är liten vet man ju aldrig. Jag skäms lite för att erkänna att jag själv faktiskt har svårt att helt släppa taget om denna tanke. Hur kan man bli av med sådana här tankar och inse att det bara är önsketänkande om evigt liv som gör att de framstår som ens någorlunda vettiga? Överlag undrar jag om det är så att man börjar tro på saker pga önsketänkande. Religioner och evigt liv går ju hand i hand. Det finns en drivkraft inom människan att leva så länge som möjligt, att inte vilja upphöra existera. Eftersom man vill uppnå evigt liv börjar man tro på det andliga, och inser inte själv detta. Man upplever att man kommit fram till det genom filosoferande/resonemang. Strävan eller önsketänkande lurar förnuftet. Jag undrar om det finns religioner som inte erbjuder liv efter döden. Med en gud som skapat allting, bestämmer alltig och har alla svaren, men när det väl är dags att dö tycker denne att vårt existens ska upphöra.

Nu kanske jag svamlar en del det är ju trots allt mitt i natten, men min viktigaste poäng är att en del inte är säkra på att döden kommer. Jobbigt, och för att relatera till trådrubriken, förmodligen osunt

Den mest sundaste relationen med döden för mig hade varit om jag inte visste om att jag skulle dö.
Att jag hade varit ett löv på trädet och ramlat av till hösten och kommit tillbaka på våren.
Kanske det är så döden också är?

Vem är det som dör?

När du blundar dör ditt synintryck. Är du döv så är din hörsel död.

Dina upplevelse av den inre tankeverksamheten är precis som din upplevelse av hörseln. Din identitet är kontruerad av tidigare tankeverksamhet. Vid döden upphör synintryck, hörsel, tankeverksamhet, och all form av känsla.

När du håller din hand bakom huvudet så är handen för ditt synintryck vad döden är för upplevelsen av att vara vid liv. Att leva är att uppleva en mängd olika synintryck. Att vara död är att inte uppleva dessa synintryck.

Folk är vanligtvis inte rädda för döden för att de är rädda för att bli blinda, döva eller förlamade. De är rädda för döden för att de inte vågar släppa taget om sin identitet och känslan av ett separat jag.

Ett sätt att helt bli av med dödsrelaterad oro är att lösa upp sin identitet när man är vid liv, antingen långsamt genom att studera t ex taoism och zen, eller genom att stoppa i sig psykedeliska substanser. Har man upplevt identitetens icke-existens i livet så ser man det som ännu ett sinnesintryck, ännu en spontan händelse i naturen.

Många vill se liv och död som två olika mynt, men de är snarare två sidor av samma mynt. Du kan inte ha den ena sidan utan den andra. Att oroa sig över döden är som att oroa sig över att färgen grön är grön. Gör något roligare.