Hur ser en sund relation till sin egen dödlighet ut?

Det slog mig nyligen, och jag har hört detta från olika håll tidigare, att det moderna samhället tycks inte ge mycket utrymme för döden, om något alls. Då menar jag inte folk som dör av svält i Afrika eller av krig och religiösa dåd i Mellanöstern, ej heller de fåniga sätt folk för det mesta dör på i film. Jag menar den död som väntar en typisk västerlänning och kanske ännu viktigare, var individs egen död och det ofrånkomliga faktum att vi alla ska dö.

Har gått i dessa funderingar tidigare men aldrig i sådan utsträckning att de känts relevanta nog att fullfölja. Nu har nödens moder gett mig mer anledning att forska närmare i det hela. Dels finns det ohälsa i släkten. Men kanske i ännu högre grad beror det på den video jag såg igår av en gammal dam som tog sina sista andetag på en sjukhussäng. Under natten drömde jag intensivt obehagliga drömmar om döden men vaknade upp och kände mig starkare, glad att jag fått genomlida det.

Hade det enkom handlat om min egen dödsmeditation hade jag sannolikt besparat FB-läsarna detta inlägg, men jag tror det finns viss allmännytta. Alla företeelser som man inte får tillräckligt god bildning kring, de utelämnas lätt åt suggestioner, mytbildning och vanföreställningar. Jag tror om man kan äga sin egen död på ett sunt sätt, då är man mer fri än om man inte gör det.

Att tänka på döden kan vara smärtsamt.
Att dö kan vara smärtsamt.
Att vara död är inte smärtsamt, det är ingenting.

Det mest smärtsamma är väl dock att vad du än tar för dig i livet kommer en dag då alla saker du gjort och har velat göra kommer vara ingenting. Det spelar ingen roll vad du gjort eller vad du inte gjort, allt du har kämpat för kommer raderas till noll.

För mig innebär en sund relation till min egen död att jag är medveten om att jag en dag kommer att dö, att jag är medveten om att döden gömmer sig bakom hörnet, att jag är rädd hur döden kommer till mig? Kommer den snabbt eller blir den utdragen? Jag har accepterat döden men inte accepterat att döden väljer hur jag skall dö. Jag tror att jag har en ganska så sund inställning till döden. En blandning av rädsla, nyfikenhet, okunskap, ovisshet och ren kall fakta öden är oundviklig. Döden är en naturlig del av livet och jag skulle nog inte vilja leva i all oändlighet. Däremot skulle jag vilja att det fanns en dödens ängel som följde mig under livet och var min vän tills jag låg där i dödsbädden med min hand i dödens hand och som tog mig med till döden utan rädsla och med orden: Det är dags nu! Jag skulle vilja vara vän med döden.

Ett samhälle som försöker sopa döden under mattan kommer, tror jag, oundvikligen vandra åt ytlighet och antiintellektualism. Det blir mindre fokus på det som de flesta trots allt tycker är väsentligt här i livet, och - kanske framförallt - riskerar vi att ha en helt snedvriden syn (såklart enligt min syn på saken) på vad som ger status.

Ofta kommer reflektioner kring döden hand i hand med övriga djupare funderingar om människan. Och utan detta får vi ett helt annat samhälle. En ny bil ska inte frambringa större beundran än ett vetenskapligt genombrott, en medmänsklig gärning, eller dylika ting där nyfikenhet på existensen eller omtänksamhet ligger till grund för handlandet.

Dock vet jag inte hur vi får fler människor att vilja stirra ner i avgrunden som är universums oändliga mörker och död, för att möta sig själva.

"En sund relation till sin egen dödlighet" är väl det svåraste man kan uppnå i livet. Vad dyker upp på vägen för att man ska kunna få ett sunt synsätt och vara orädd, och se sin existens helt utan egoism?
Förstås en klokhet som bottnar i kunskap och en acceptans för sekunden man får. Det är väl här väldigt många av oss tar hjälp av religionen. Jag har inte den. Har ingen tro alls. Jag har ingen sund relation till min egen död men ju längre jag lever ju mer ok är det om det tar slut. Jag har fått kärlek, passion, vänskap, en yrkesroll, sett en förlossning och varit med när flera människor dött. Jag har bott i olika städer, legat i naken i gräset mitt på dagen, badat naken i havet med en yngre man tex. Bara en bråkdel i nutidens mått mätt. Ändå är det så mycket mer än en person två generationer innan mig fått uppleva.

Att vara nöjd någongång kanske...? Däri kanske sundheten ligger.

Jag tycker om dina ord här och frågan är hur mycket vi kan äga vår egen död. Kan vi komma en bit eller långt?

De flesta gör nog allt de kan för att slippa tänka på det; själv kan jag inte sluta. Det tär på mig varje dag, för jag tycks inte kunna blockera existentiella tankar ö. h. t.. Varför finns vi? Varför finns något alls? Vad händer efter döden? Finns Gud? Jag anar någonstans att det här inte är friskt, för det har börjat bli en osund fascination som korrumperar mycket vaken tid.

Problemet är att hur länge vi än stirrar så kommer vi aldrig att få de största frågorna besvarade, så det är egentligen kontraproduktivt, även om jag tycker rädslan för att ställa sig frågan om meningen med allt är än värre.

Det låter onekligen som att dina tankar kring döden slår följe med en depressiv sinnesstämning. Jag har själv varit där vid mer än ett tillfälle. Om jag fick råda dig till något så är det att fokusera på ditt dåliga mående och söka förändringar i tillvaron som gör dig bättre till mods först. Att fundera kring döden och livets upplevda intighet är inte alltid nyttigt. Hoppas du hittar rätt så småningom.

mvh

Varför inte kanalisera detta driv till att studera teoretisk fysik, teoretisk filosofi eller till att skapa någonting kreativt som skildrar dessa känslor och funderingar? Ge utlopp för existentialismen, snarare än att älta den; det är en styrka!

Det är verkligen en central fråga du lyfter, den rent praktiska biten. Rent evolutionärt har det sannolikt alltid varit gynnsamt att vara rädd för smärta och död. Motsatsförhållandet såg lite annorlunda ut: sund dödsrädsla - dumdristigt övermod. Det dumdristiga övermodet lever såklart vidare och det går att beskåda överallt menen i vårt moderna samhälle är motsatsförhållandet som är relevant snarare ett annat: sund dödsrädsla - överdriven dödsrädsla.

I västerlandets mytologi är döden något avlägset - det finns på sjukhus, ålderdomshem och på andra sidan haven i krigsdrabbade tredje världen. Man kommer faktiskt undan med att tiga ihjäl problemet in i det längsta, vilket också många tycks föredra.

För att försöka besvara din fråga tror jag att dödsrädslan är vital för en individs överlevnad men att den inte nödvändigtvis behöver vara en rädsla i någon negativ bemärkelse. Jag ska vid tillfälle länka ett mycket läsvärt stycke ur den kinesiska idétraditionen där bejakandet av livets alla skeden, och framförallt då det sista, besjungs som något vackert. Först och främst måste man nog, även om det låter omvänt, ta utgångspunkt i döden för att kunna leva fullt ut. Tillsammans kan vi säkert komma en bit på vägen

Bra skrivet. Det blir nog knepigt att få med fler på tåget. Erfarenheten säger att den som hör talas om sin egen dödlighet i någon form genast håller för öronen. En tråd på flashback kanske är ett av de bättre sätten att få igång diskussionen.