Det har gjorts mängder med försök till objektiv vetenskap om subjektiviteten. Alla filosofer har försökt. Det finns mängder med psykologiska, kognitiva skolor av olika slag. Alla har lyckats lite men ingen har lyckats helt. Varför? Ett svar på den frågan är att ett liv där tänkandet helt förstod sig själv inte är möjligt. Många förstår det intuitivt på olika sätt.
För en del kan det vara till hjälp att likna det vid en rekursiv ekvation där x=x+1. För varje rekursion där du har förstått vad x är så har även något adderats till x så att x inte längre är x. Jag tänker mig att ifall man tittar på medvetandet så är det uppbyggt av mängder av interagerande rekursiva funktioner som omöjligt kan redas ut.
Inte heller är det meningsfullt att försöka reda ut dem annat än i bildningssyfte. Ett bra sätt att förstå rekursivitet är att bara ställa sig mellan två speglar och se den oändliga upprepningen.
Att objektivt analysera subjektiviteten i syfte att helt förstå den kommer alltid att leda fel. Visa människor har känt till detta genom alla tider.
Som jag ser det är det enda riktiga sättet att lära sig vad subjektivitet är att agera utan att tänka och sen fundera lite över sitt agerande. Alltså, det som de flesta gör vanligtvis.
Problemen uppstår när man låser sig. Antingen blir man bedrövad för att man inte förstår och anstränger sig för mycket, eller också blir man för självsäker i sin förståelse.
Detta kan leda till att man begär att verkligheten ska uppföra sig som man själv vill och då börjar man våldföra sig på den, vilket leder till lidande för en själv vanligtvis. Man måste inse när man slåss emot naturen och när man faktiskt kan förändra. Ifall man slåss emot naturen/verkligheten så kan man aldrig vinna.
Dock är man tvungen att kämpa med naturen för att alls lära känna den.
Utgår man ifrån att man kan förändra naturen så råkar man illa ut oftast.
Man kan läsa saker som kan hjälpa en i förståelsen av subjektiviteten eftersom sådan förståelse alltid funnits i olika former. Men läsningen hjälper en bara en bit på vägen. Praktiken är viktigast.
Skrivna saker är oftast präglade av objektivitet, särskilt vetenskapliga texter, och objektivitet kan aldrig lära en person subjektivitet.
Naturvetenskap borde hålla sig ifrån subjektivitet. Man måste också veta att objektiva bara finns för att hjälpa det subjektiva. Vi träffas och samsas i det objektiva men ändå är det underställt det subjektiva.
Många har skrivit bra om förhållandet mellan det objektiva och det subjektiva. Från Lau Tzu, Buddha osv till Hegel och Heidegger och mängder av andra.
För en del kan det vara till hjälp att likna det vid en rekursiv ekvation där x=x+1. För varje rekursion där du har förstått vad x är så har även något adderats till x så att x inte längre är x. Jag tänker mig att ifall man tittar på medvetandet så är det uppbyggt av mängder av interagerande rekursiva funktioner som omöjligt kan redas ut.
Inte heller är det meningsfullt att försöka reda ut dem annat än i bildningssyfte. Ett bra sätt att förstå rekursivitet är att bara ställa sig mellan två speglar och se den oändliga upprepningen.
Att objektivt analysera subjektiviteten i syfte att helt förstå den kommer alltid att leda fel. Visa människor har känt till detta genom alla tider.
Som jag ser det är det enda riktiga sättet att lära sig vad subjektivitet är att agera utan att tänka och sen fundera lite över sitt agerande. Alltså, det som de flesta gör vanligtvis.
Problemen uppstår när man låser sig. Antingen blir man bedrövad för att man inte förstår och anstränger sig för mycket, eller också blir man för självsäker i sin förståelse.
Detta kan leda till att man begär att verkligheten ska uppföra sig som man själv vill och då börjar man våldföra sig på den, vilket leder till lidande för en själv vanligtvis. Man måste inse när man slåss emot naturen och när man faktiskt kan förändra. Ifall man slåss emot naturen/verkligheten så kan man aldrig vinna.
Dock är man tvungen att kämpa med naturen för att alls lära känna den.
Utgår man ifrån att man kan förändra naturen så råkar man illa ut oftast.
Man kan läsa saker som kan hjälpa en i förståelsen av subjektiviteten eftersom sådan förståelse alltid funnits i olika former. Men läsningen hjälper en bara en bit på vägen. Praktiken är viktigast.
Skrivna saker är oftast präglade av objektivitet, särskilt vetenskapliga texter, och objektivitet kan aldrig lära en person subjektivitet.
Naturvetenskap borde hålla sig ifrån subjektivitet. Man måste också veta att objektiva bara finns för att hjälpa det subjektiva. Vi träffas och samsas i det objektiva men ändå är det underställt det subjektiva.
Många har skrivit bra om förhållandet mellan det objektiva och det subjektiva. Från Lau Tzu, Buddha osv till Hegel och Heidegger och mängder av andra.
