Är man en och samma hela livet?

Något som jag funderat en del på är om man är en och samma hela livet eller om det bara är en illusion skapad av hjärnan. Vad tror ni om detta?

Det mesta i kroppen byts ju ut med tiden. Kan det inte bara vara så att känslan av ett enhetligt jag är en illusion?

Jag har för mig att kroppens celler byts ut allt från några dagar till några år. Kanske finns det celler som aldrig återskapas..
Hur som helst är man en helt annan person än för tex tjugo år sedan. Märklig tanke egentligen.

Intressant tanke! Man innehåller ju inte samma celler livet ut. Det är väl vart sjunde år eller så, som hela kroppens celler har bytts ut?

Egentligen måste man ju ANTINGEN acceptera den här teorin, eller att vi har något utöver vår fysiska kropp (alltså typ en "själ" eller vad man nu vill kalla det). Om vi bara är vår fysiska kropp, och inget mer, så är vi ju inte samma varelse när vi föds som när vi dör, eftersom allt det fysiska bytts ut flera gånger om. Men då kanske man kan kalla även vårt medvetande och hela vårt "jag" för en illusion skapad av hjärnan?

"No man ever steps in the same river twice, for it's not the same river and he's not the same man."

- Heraclitus

För mig är svaret ett självklart ja, men enligt mig så har vi en själ.

Det är nog endast sin hjärna man kan förändra, alltså sin egen uppfattning om saker och ting, sitt eget beteende och agerande. Kroppen bryter ner sig själv oavsett vad man vill. Man kan bygga upp den ett tag med träning. Men i slutändan slits den ut. Psyket och ens tankar kvarstår dock om inte hjärnan bryts ner med demens och sådant. Från den dagen vi föds börjar nedbrytningen.

Precis. De gamla dialektikerna förstod det där.

I en viss mening bevarar man en identitet, samtidigt som man ständigt förändras. Men det som aldrig någonsin bevaras är själva substansen. Flodens natur är att ständigt byta ut sitt vatten.

För att göra denna tankeställning ännu mer abstrus.. när vi pratar om svunna tider med hjälp av vårt episodiska minne, t.ex. "för 10 år sedan befann jag mig på x plats med person y", på ett rent biologiskt plan stämmer inte ovan nämnda påstående, då alla celler i din kropp byts ut under denna tidsperiod. Så vad menar vi egentligen när vi säger "jag"?

Någon mer än jag som finner denna tankeställare mycket intrikat?

Man är en och samma hela livet. Sen kan man såklart påverka apbeteenden och sådant.

Ja du är alltid samma, däremot är du väl under förändring hela tiden...fast i nästan försumbara mätningar, men du utvecklar dig alltid, på ett eller annat sätt. Negativt eller positivt.

Erfarenheter om dig själv och din omgivning är vad som fyller på dina kunskaper och kunskaperna i sig är det som förändrar dig och får dig att växa som person.

Hur kan man vara en och samma om i princip allt har byts ut? Ens gener är samma hela livet, men man är väl inte sina gener? Jag definierar mig själv som mitt medvetande i min kropp. Jag tror nog man bara finns i nuet och den man var för bara några minuter sedan var inte samma medvetande som nu. Tror nog hjärnan skapar en enhetlig känsla för att man varelse ska fungera optimalt, men det är bara en illusion att man är en.

Minns att jag såg en dokumentär om att det finns mer än ett medvetande i en människa. En hade genom en skada tappat kontrollen över ena armen och den styrdes nu av ett annat medvetande i hjärnan än den de kommunicerade med.

Argument för att man alltid är samma?