Vart är alla påväg och vem har kommit någonstans?

Den här filosofiska tanken slog mig igår.

Tog studenten för ett par år sedan, och vad som är intressant är att när man möter folk på krogen i min stad så frågar de ofta vad man gör nu för tiden och vart man kommit etc.
Jag har mest bara bott hemma och läst lite distanskurser och ströjobbat, åkt på någon resa osv.
Och då är det intressant att många anser att jag inte kommit någonstans.

När jag sedan frågar dem vart de i sin tur har kommit, så är svaret ofta skaffat en lägenhet, ett jobb osv, och jag undrar då ofta varför de anser sig ha kommit längre, när vi idag står på samma plats vid samma tidpunkt.
Alla de här funderingarna har fått mig att undra vart alla är påväg, för egentligen står vi alla bara inom samma kvadrat mil och vandrar i cirklar och inbillar oss att vi kommer någonstans, när vi egentligen bara är på samma plats men åldras lite mer för varje gång vi ses.

Möjligtvis att de har uppnått ett högre värde med alla dessa "punkter på checklistan".

Att de däremot skulle ha kommit längre är fel sätt att se på saken. Alla har olika mål, alla färdas i olika tempo och på olika sätt.

Ganska intressant att se det hela geografiskt istället, men det håller nog inte ändå.
"Att vara på väg någonstans" eller "ha kommit någonstans" kan då inte mätas geografiskt då det verkligen inte kan vara höjden av framgång (Förutsatt:framgång = "kommit någonstans") att ha rest över hela världen.

Framgång kan man nog däremot tänka sig vara karriärsmässigt, men också sinnesmässigt. Att ha utvecklat sig själv, kanske utbildat eller bara avancerat med sitt egna tänkande.

Geografisk förflyttning är nog inte "att komma någonstans", så länge man inte pratas den ordagranna betydelsen.

Att komma någonstans geografiskt kan väl vara en stor personlig framgång. Ponera att TS har haft en dröm om att flytta till New York och tack vare att han bott hemma nu har råd att åka dit. Själv skulle jag säga att han passerar sina kompisar med hästlängder, ifall nu inte deras mål är att bo i hemstaden resten av livet.

Ett försök till att vara lite filosofisk.

Håller med delvis, "Att komma någonstans" (Icke ordagrannt) kan absolut vara att bo hemma, tjäna tillräckligt mycket pengar för att sedan flytta till New York, om det nu var denna individens personliga målsättning.

Men bedriften är, enligt mig, inte att förflytta sig och bofästa sig i New York. Bedriften är mer att ha lyckats tjäna dessa pengar. När personen sedan är i New York och fortsätter med samma syssla som i hemorten tycker inte jag det är "att komma någonstans" i den bemärkelsen jag tänker det.

Jag tycker inte att man inte kan avgöra "hur långt en person har kommit" genom att bara titta på VAR personen HAR bott och var den BOR och kanske var den SKA bo. Det är snarare: Vad har hen lärt sig? Vad har hen gjort? Och så vidare...

Tycker verkligen att man har "kommit någonstans" ifall man bor kvar i sin hemort, har utbildat sig, fått ett jobb, avancerat i jobbet, skaffat familj, O.s.v.

Det har inget med geografi att göra, utan med det inre. Vi färdas mot våra inre förväntningar (vilka mestadels är kulturellt inlärda) och det yttre (omlokaliserande etc) är bara symtom på den inre resan.
Skaffa jobb och flyga ur boet är ju åtminstonde i vår kultur något som i andras ögon tyder på ambition, viljan att stå på egna ben och göra sig redo för att möta världen - ett hälsotecken. Samtidigt så finns det gott om människor som går igenom hela liv och bara gör saker utan att reflektera över det mer än att "alla andra gör ju såhär".
Att kanske stanna upp en stund, fundera och planera nästa steg kan i många fall vara ett än större hälsotecken, isf. Speciellt i unga år, då man ska ifrågasätta och fundera på vad man vill fylla för mening med sitt liv, istället för att från början bara lägga krutet på att uppfylla samhällets förväntningar.

Vill slutligen tillägga att faktorer som oförmåga att uttrycka sina önskningar samt förtvivlan över bortkastade år - ett resultat för många i ett samhälle som uppmuntrar bedövandet av egna känslor - är starka bidragande orsaker till saker som alkoholism och självmord.


På staden en mörk och kall kväll, ser upp mot boningsfönstren och konstaterar blinkande sken i var och varannat, emellanåt skymtar jag någon usel såpopera på den alldeles för stora men ack så viktiga tv:n.
På arbetsplatserna hör jag familjeförsörjare med andan i bröstet berättandes om sin senaste häftiga semesterresa för att sen andas ut en ljudlig ångestbefriande suck när de får både bekräftelse och beundran. Emellanåt hör man talas om någon stackare som får leva på bönor för att betala på lånet de tvingats ta för en liknande semester.
På gymmen hör jag folk skrika ut sin längtan efter den perfekta kroppen. En del tar genvägar dit och belastar sin fysiska hälsa.
Folk sliter arslet av dig för att kunna gömma sina patetiska egon bakom en fasad av antingen det är pengar, diplom, karriär eller materiella ting. Allt i tron att man någon gång ska finna harmoni bland alla dessa ständigt växande förväntningar både på och från en själv.

Så jo, man kan ju undra var i helvete människan är på väg.

Det som det handlar om är vem som har uppnått mest av det som förväntats av dem av omgivningen.

Finns en gemensam "att göra lista". När man bockat av samtliga punkter på det man bör ha gjort vid en viss ålder så står man över de som inte bockat av alla punkter som krävs för åldern och anser sig kommer längre än dessa. Det är olika hur dessa listor ser ut i olika länder men här i Sverige är det utbildning, resor, barn och så vidare som krävs för att man skall nå gemensamma listans slut.

Problemet blir att man kan göra en massa saker bara för att det förväntas av en och inte för att man verkligen vill. Men statusjobb, lön och titlar är enormt viktigt för många. Statusjobb, lön och titlar avgör hur långt man kommit. Man kanske vill jobba som städare, men det är inte ett OK yrke att vara nöjd med.

Man skall aldrig vara nöjd ändå, det skall gå framåt hela tiden. Visa upp det på sociala medier och känn tillfredsställelsen när du visar upp ditt perfekta liv.

SÅ fckng sant, de meningarna är så sanna alltså