Derridada

"språket" är "språk" i bestämd form, singular.
Den som vet vad det ordet ("språket") refererar till kan använda det,
under förutsättning, givetvis, att upplevelsen av att något nödgande samband mellan
att veta vad ett ord refererar till och att använda det föreligger,
själv ska jag försöka undvika att göra så.

Nej, jag ska pröva något annat.
Jag ska, så långt jag förmår, istället tala om mig själv;
jag lever i missuppfattningar.

Det är vanligt förekommande i komediserien Seinfeld
att Jerry, eller George, får syn på en person,
och tittaren hör hans tankar "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?",
och en kort stund senare står hon framför honom med ett stort leende:
"Jerry! What a coincidence!",
och han svarar, ungefär: "Lucy! Great to see you! Really."

Vad betyder "great"?

Ungefärlig motsvarighet till att säga "trevligt att se dig".

Ett intressant svar, som ger mig ytterligare tillfälle att begrunda mysterierna.
Jag ser någonting annat i texten (Vilket kanske inte är att förvåna, eftersom det är den jag var då jag skrev den som har skrivit den).

Jag ser en sorts konflikt mellan det tänkta "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?"
och det talade "Lucy! Great to see you! Really."

Den information som i trådstartens text är tillgänglig
om den tankeverksamhet som föregick talverksamheten,
komplicerar tolkningsprocessen för Mig-45.

Dvs "Lucy! Great to see you! Really.",
utan att föregås av "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?",
betyder "Lucy! Trevligt att se dig! Verkligen."

medan "Lucy! Great to see you! Really.",
föregånget av "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?",
får en helt annan, avsevärt snärjigare betydelse.

Det indikerar till och med möjligheten att Jerry talar utan att mena,
vilket i sig öppnar för en rad obstrusa möjligheter av typen:
1. Jerry talar av ett tvång.
2. Det är inte Jerry som talar (Dock är det Jerrys mun som talar).

Vilket i sin tur öppnar för frågorna:
"Vem är Jerry?"
"Är Lucy Jerry?" ("Vem är i så fall Lucy?")

Obs! Jag vet inte vad ordet obstrus betyder.
Jag tror att ordet finns, men jag vet inte vad det betytt
vid dom tidigare tillfällen då det använts av andra
(Att det vid tidigare tillfällen använts av andra är en nödvändig förutsättning för att satsen "ordet obstrus finns" ska vara sann, i den betydelse som jag i denna Obs!-ning lägger i uttrycket "finns".)

Det finns med andra ord en möjlighet
att ordet "great (trevligt)", i det ovan relaterade sammanhanget,
inte är ett uttryck för hur Jerry känner sig (how Jerry feels).

Och att det samtidigt (Jag talar om möjligheter nu)
finns någonting som jag i brist på bättre uttryck skulle vilja kalla en berättelse
som säger att ordet "great (trevligt)"
är ett uttryck för hur den talande känner sig (feels).

Språkspel, som ordet här tas i bruk,
handlar om att uppfatta social kommunikation som ett slutet system av yttranden
som refererar till varandra (yttrandena refererar till varandra),
utan att ha något utrönbart samband med sinnevärld eller tankevärld.

Att ur andras bidrag i social kommunikation, språkspel,
försöka vinna kunskap om andras sinnesförnimmelser/tankar
är ur denna förståelseforms perspektiv ett obetänksamt åtagande.

Det här yttrade skall inte missförstås som ett förnekande av att
sinnevärld, sinnesförnimmelser och tankar existerar,
det finns ingen som helst anledning att betvivla deras existens,
däremot förkommer det ingen kommunikation människor emellan
ur vilken kunskap om dessa företeelser meningsfullt kan utvinnas.

Inte heller förnekas här att social kommunikation kan innehålla yttranden
som har sin motsvarighet i (dvs som härrör ur) sinnesförnimmelser och tankar
som den som yttrar sig faktiskt upplever,
men det hävdas här att det inte går att avgöra när yttranden har denna egenskap
och när dom inte har det.

Kortfattat skulle man kunna säga att det faktum att man kan förnimma meningsfullt,
och tänka meningsfullt,
innebär inte att man kan kommunicera meningsfullt.

Ett fundamentalt misstag är tron
att om jag i ord kan formulera meningsfulla tankar,
och sedan yttra dessa ord precis så som jag tänker dom,
så kommer jag att yttra mig meningsfullt.

Jag vill mena att den situation som relateras i trådstarten (Jerry och Lucy)
kan användas som en diskussion kring problematiken med dom två kulturerna (dom hårda vetenskaperna och dom mjuka. Naturvetenskapen och human...skapen).

(En central problematik förefaller mig ligga i föreställningen om observatören.)

Punktapelsin. "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?"
Punktbanan. "Jerry! What a coincidence!"
Punktcitron. "Lucy! Great to see you! Really."

Min tanke är att naturvetenskapen (den vetenskapliga metoden) härrör ur en värld där Punktapelsin bortfaller, dvs

Punktbanan. "Jerry! What a coincidence!"
Punktcitron. "Lucy! Great to see you! Really."

är den värld som den vetenskapliga metoden lever i.
Detta är en enkel värld.
(I denna värld råder ett 1-till-1-förhållande.)
Denna värld kan beskrivas på ett sätt som är till behag.
Relationerna mellan dom i världen ingående elementen är räta, och förståelsen av dom fordrar en intelligens som ligger inom ramarna för vad en människa besitter.


Punktapelsin. "Oh, no! Lucy! How can I get away from her?"
Punktbanan. "Jerry! What a coincidence!"
Punktcitron. "Lucy! Great to see you! Really."
avbildar den mänskliga världen.
Det är en värld av en komplexitet som trotsar all beskrivning.
Varje försök till beskrivning ökar komplexiteten. (Komplexiteten ökar med varje försök).
Det är en outgrundlig värld.

Vidare:
För att rädda denna paradisiska värld
måste naturvetenskapen till varje pris undvika
varje kontakt med det mänskliga.

Det är här observatören blir den kritiska punkten.

Till detta ändamål skapas en sorts super-observatör, en övermänniska
som observerar naturen
utan att några mänskliga egenskaper är inblandade i processen.

Naturen måste naturligtvis också hållas fri från den mänskliga smittan,
och tilldelas därför en oberoende existens.