Första gången jag hade den där tunga känslan över bröstet, den tvivelaktiga illusionen på framtiden och de starka känslorna över hur betydelselös man är som människa var för många år sedan nu. Den första gången jag överhuvudtaget fick känna hur det var av att vara deprimerad var i tonåren. Jag kommer ihåg hur hela min vardag förändrades och hur jag som person målade min närliggande natur i färger av tristess och monotoni. Hur jag promenerade längre och längre ner genom en kall trång passage ner i depressionens berg i flera månader utan att söka någonting specifikt eller utan någon som helst vilja. Endast jag själv gjorde det då jag kände att det var det enda rätta att göra eller att jag som person hade glömt vem jag var eller hur mina sinnen fungerar.
Känslan för humor, hur mat smakade, min tidigare omgivning av bekantskap och så vidare vart totalt bortgånget. Det var som att jag hade kommit så långt ner mellan klipporna att jag inte längre saknade mina personliga egenskaper, jag var ens medveten om att jag någonsin haft dem. Att jag som person hade förändrat mina prioriteringar på livet och att jag nu kämpade för att överleva istället för leva. Jag behövde ständigt behövde prestera över att få bort de åtråvärda tankarna om suicidium och att det tar så otroligt mycket kraft och livslust. När man ständigt måste behöva kämpa för det människor tar för givet, det handlar inte om att vara lycklig men det handlar om att kunna uppskatta livet vid karaktäristiska tillfällen. Alla är vi ledsna och även jag, det är fullt normalt för människor men det majoriteten av de jag pratat med inte förstår är att ledsamhet och depression inte är synonymer.
Efter en tid på cirka sex månader till ett år så växte ett ljus fram. Eller rättare sagt så hade jag gått så vilse vid depressionens berg att jag inte visste vem jag var och därför brydde jag väl mig inte heller. Kanske kan det beskrivas som att jag fann nånting som kunde lysa en väg för mig eller att ge mig ett hopp. Jag blev bättre och allting ordnade sig. Jag trodde först att jag bara hade varit tungsint, dyster och pessimistisk en längre tid. Att allting skulle ordna sig med tiden och att allting skulle bli bra. Jag trodde jag skulle kunna slita hårt för att bli den personen jag var innan och ha samma känslor till livet, till vardagen och till min miljö (vänner, familj och levnadsstandard). Då kommer samma känsla krypande igen. Det börjar med en stark ovilja av att tänka på det positiva och som att bli ledsen utan anledning bygger det upp ett mörker inom en. Jag vaknade upp där jag hade slutat promenera mellan de svarta, hårda och kalla klipporna för att fortsätta släntra ner mot ett helvetets avgrund av förtvivlan och misstämning. Alltid kommer det tillbaka, alltid slår det hårdare mot mig än vad jag förtjänar. När jag med all min kraft försöker så är det som jag vet att det inte är jag som är den slutgiltiga och definitiva vinnaren.
Efter snart åtta år av den återkommande känslan och besök oss psykolog och behandling med anti-depressiva medel så är det lättare och lättare att gå nedåt. Tills för en tid sedan, då jag införskaffade mig information om något kallat bipolärt syndrom. En kronisk sjukdom, förvisso betyder det att den ej går att botas men också att den går att behandlas. Att man kan behandla den så pass mycket att jag kan leva ett någorlunda liv.
Vad borde jag göra? hur kan jag försöka komma vidare ur detta beteende? Och finns det någon här som på något sätt känt eller känner som jag gör?
Känslan för humor, hur mat smakade, min tidigare omgivning av bekantskap och så vidare vart totalt bortgånget. Det var som att jag hade kommit så långt ner mellan klipporna att jag inte längre saknade mina personliga egenskaper, jag var ens medveten om att jag någonsin haft dem. Att jag som person hade förändrat mina prioriteringar på livet och att jag nu kämpade för att överleva istället för leva. Jag behövde ständigt behövde prestera över att få bort de åtråvärda tankarna om suicidium och att det tar så otroligt mycket kraft och livslust. När man ständigt måste behöva kämpa för det människor tar för givet, det handlar inte om att vara lycklig men det handlar om att kunna uppskatta livet vid karaktäristiska tillfällen. Alla är vi ledsna och även jag, det är fullt normalt för människor men det majoriteten av de jag pratat med inte förstår är att ledsamhet och depression inte är synonymer.
Efter en tid på cirka sex månader till ett år så växte ett ljus fram. Eller rättare sagt så hade jag gått så vilse vid depressionens berg att jag inte visste vem jag var och därför brydde jag väl mig inte heller. Kanske kan det beskrivas som att jag fann nånting som kunde lysa en väg för mig eller att ge mig ett hopp. Jag blev bättre och allting ordnade sig. Jag trodde först att jag bara hade varit tungsint, dyster och pessimistisk en längre tid. Att allting skulle ordna sig med tiden och att allting skulle bli bra. Jag trodde jag skulle kunna slita hårt för att bli den personen jag var innan och ha samma känslor till livet, till vardagen och till min miljö (vänner, familj och levnadsstandard). Då kommer samma känsla krypande igen. Det börjar med en stark ovilja av att tänka på det positiva och som att bli ledsen utan anledning bygger det upp ett mörker inom en. Jag vaknade upp där jag hade slutat promenera mellan de svarta, hårda och kalla klipporna för att fortsätta släntra ner mot ett helvetets avgrund av förtvivlan och misstämning. Alltid kommer det tillbaka, alltid slår det hårdare mot mig än vad jag förtjänar. När jag med all min kraft försöker så är det som jag vet att det inte är jag som är den slutgiltiga och definitiva vinnaren.
Efter snart åtta år av den återkommande känslan och besök oss psykolog och behandling med anti-depressiva medel så är det lättare och lättare att gå nedåt. Tills för en tid sedan, då jag införskaffade mig information om något kallat bipolärt syndrom. En kronisk sjukdom, förvisso betyder det att den ej går att botas men också att den går att behandlas. Att man kan behandla den så pass mycket att jag kan leva ett någorlunda liv.
Vad borde jag göra? hur kan jag försöka komma vidare ur detta beteende? Och finns det någon här som på något sätt känt eller känner som jag gör?
