Citat:
Ursprungligen postat av
Asinya
Tack all som svarat - jag var lite tveksam att posta det här, för jag väntade mej nog rätt många "Du är ful och fet och han vill inte ha dej, du luktar illa och är dum i huvet"-svar, men eftersom jag redan tänkt alla de tankarna själv så postade jag ändå - kan ju knappast bli värre, liksom.
Men ni är ju hur snälla och stöttande och seriösa som helst - tack för det.
Vi har hela dagen ledig bägge två imorgon för första gången sedan jul, så jag ska försöka ordna en avslappnad stämning och se om vi kan prata ordentlligt om det här, utan att någon av oss börjar angsta och greja (så det brukar sluta, han säger "Tycker du inte om mej mer nu? eller jag säger "Buhuu, varför göör du såhär mot mej?!...vi kan vara ganska ynkliga ibland båda två - så slutar det med att vi skäms och säger att "Jamen, vi älskar ju varann, det här är inget problem" och så kommer vi aldrig fram till något alls och så bara fortsätter det...)
Japp, så får det bli. Bara att hoppas att han kan ta det lugnt och vara öppen om det han också, så får jag bestämma hur jag ska göra efter det - men jag Vill verkligen inte göra mej av med honom om det alls går att undvika.
Tack för svaren och råden, allihopa

Det är alltid en risk när man startar en tråd på flashback att man får sig ett par omgångar av sleven. Men det finns många som försöker vara lite konstruktiva och seriösa också.
Det första du ska göra är att kasta bort alla negativa tankar om dig själv. Det är inte du som är problemet. Du är snygg, sexig och ett kap för vilken kille som helst! En toppentjej!
Det är tyvärr hos killen som problemet sitter. Det måste både du och han förstå och kunna erkänna. Du för att din egen självkänsla om att det inte är du som är problemet. Du måste förlika dig med tanken på att du faktiskt är en toppentjej. Han, för att om han inte kan inse och erkänna problemen (utan fortsätter att blunda och stoppa huvudet i sanden) så kommer ni (han) inte att kunna lösa dem. Det är tyvärr så enkelt. Sedan innebär inte det att det är enkelt att lösa problemen han har, men ett första och absolut steg är att inse och erkänna att det finns problem.
Bra att du ska prata med honom och att ni pratar med varandra om det här. Men om ni båda viker ner er hela tiden, så som du skriver, så kommer ni ju inte att komma till någon lösning utan bara skjuta problemen på framtiden tills nästa diskussion kommer upp.
Inte för att vara taskig mot honom, men du kanske måste sätta lite hårt mot hårt för att ni ska komma någonstans. Kanske kräva att ni börjar gå i parterapi till en början eller något liknande.
Det är så klart fullt förståeligt att du känner dig kluven och känner dig förtvivlad över situationen. Och nu vill jag väl inte börja dra i att du ska dumpa honom och sätta de tankarna i ditt huvud. Men om ni (han) inte kan komma till insikt med problemen och vilja försöka lösa dem, så måste kanske du förr eller senare ställa dig frågan vad du egentligen vill.
Hur du vill att ditt liv ska se ut och hur du vill leva det. Om du vill leva i den här relationen så som den ser ut eller inte. Någonstans måste du också vara lite själviskt och tänka på dig själv i det här, då det trots allt är ditt liv det handlar om. Men det kanske du redan gör?