Citat:
Ursprungligen postat av
KingHB
Ja jag anser det i varje fall. Min morsa dog när jag var 15 bast i cancer, det är för tre år sedan och det gick förjävla fort. Det var inte mer än 3 månader från konstaterandet att hon hade cancer tills hon gick bort, och jag medger att det gjorde ont, och att det gör ont än idag. Men vafan ska jag göra åt saken? Hon är borta och jag är kvar, så vad är lösningen på det hela? Inse faktat att min mamma är borta och lev med det. Så det gör jag.
Det värsta med det hela var faktiskt inte själva händelsen utan det var alla andra. All särbehandling av såsom lärare som kompisar, alla tyckte synd om än medans man själv ville gå vidare.
Jag förstår dig PRECIS!
Du har så otroligt rätt!
Det som hände där var:
Din omgivning levde under förslavningen/rädslan, och tryckte ner dig ännu mer. När det du verkligen behöver är precis som du säger, att släppa taget.
Detta är också vad forskare idag bevisar!
Att din inre tanke sprider sig till andra, Auran och kroppens magnetfält faktiskt stäcker sig långt utanför den fysiska kroppen.
Du förklarade vår förslavning där faktiskt!
Att vi konstant har rädslan för framtiden, vilket resulterar i att vi trycker ner oss själva / varandra/ alla
Önskar dig all lycka i framtiden!
Att din mor gick bort var perfekt på sitt sätt, vi behöver inte vetta varför allt händer.
Tack för dina ord