Inget själv

En psykologisk fråga jag har är om självet. Antag att en person aldrig haft nära vänner och ett riktigt socialt umgänge. Antag att personen har alltid behövt att anpassa sig till en viss grupp och ofta bytat grupper med olika kulturella mönster.

Personen ifråga har inget själv och anpassar sig till den rådande sociala sittuationen. Hur hjälper man en sådan person att hitta sitt Jag?

Sådana personer har kanske inte jag, pga att dom är själslösa.

Är personen rödhårig?

Isolation, det borde gå genom att låta den leva som eremit en period tills den omformas.

Antar det är delvis det som är tanken med social isolering i fängelser och liknande, iom kriminella rätt ofta är jag-svaga: där jaget är något som utvecklas om man tvingar in den i ett läge där den inte kan göra annat än att tänka.

Nej, skämtåsido, varför anser du att personen behöver hjälp med att hitta sig själv? Tror det är en process som man själv måste komma till insikt om. De flesta personen spelar väl trotsallt roller till större delen av sitt vakna liv, iaf. runt andra.

Till att börja med så skall du ge den personen en trygg grund att stå på. Några stabila förhållanden i tillvaron som han/hon kan rätta sig efter alltså.

Därefter torde ett "jag" uppstå.

Men jag ser inte nödvändigtvis varför något sådant inte skulle kunna uppstå i ditt givna exempel.

Så du menar således att ett "jag" är en produkt av stabila förhållanden? Intressant... Frågan är då hur man ger en sådan person stabila förhållanden, snälla människor finns det ju inte gott om i Sverige idag.

Detta är ett intressant inlägg! Jag funderar på om man inte ändå kan ha hittat sitt själv även i bristfälliga förhållanden som du beskriver. Jag menar - utvecklandet av självet är ju en process i sig och sker i interaktion med omvärlden.

Om man inte har varit totalt isolerad så har man väl ändå till viss grad kunnat utveckla sitt själv - som ju egentligen består av flera olika dimensioner dvs självmedvetande, självbild, självkännedom, självkontroll och självkänsla. Om man nu skulle anta att en person är helt utan själ - så anser jag att det enda man göra för att bygga upp självet är att spegla personen. Hur tänker du kring mitt resonemang?

Utan själ så saknas ju all förmåga av att se sig själv objektivt, självbilden är totalt falsk. Genom att en sån person motbevisas på sin verklighets- eller självuppfattning, så kanske de får en tillfällig realisation där de ser sig själv från ett verkligare perspektiv. Koncentrerar de och kommer ihåg denna upplevelse istället för att förneka den, så växer väl medvetandet.

Det är ju så personlig utveckling har hänt för mig i varefall.


Jag har själv varit en sådan person. Det förändrades bara genom att en händelse bevisade hur falsk uppfattning jag hade av verkligheten. Det var som att någon tände en lampa på mitt ego för mig. Jag kunde se hur lite jag såg. Det är en realisation man ofta måste tvingas till, men jag har haft en liknande händelse för inte så länge sedan där jag fick en total egodöd efter att haft insett hur min självbild inte stämde överens med mina gärningar.