Hur hittar jag drivkraften?

Om jag inte jobbar eller pluggar har jag inga som helst rutiner eller någon motivation att lämna huset. På min lediga tid ligger jag för det mesta i sängen, trots att jag älskar naturen och gärna vandrar och lever i den miljön. Jag tränar aldrig så jag har ingen kondition.

Har inte så många vänner eftersom jag föredrar att vara ensam. De vänner jag har kan inte ge mig någon stimulans alls, jag behåller dem enbart för att kunna dricka med någon ibland. Kanske skulle det vara uppiggande att ha vänner som jag kan diskutera djupare tankar med, men jag väljer automatiskt vänner som är sämre än jag, för att känna mig överlägsen och få bekräftelse på min intelligens.

Hur hittar jag drivkraften att faktiskt gå utanför dörren?
Vad gör ni för att bibehålla livslusten?
Vad får en hålla sig aktiv?

Jag känner mig igen väldigt mycket i det du skriver, jag kände faktiskt exakt så här för ett år sedan.

Jag hade precis förlorat min mamma till missbruk, jag var bara så trött på allting och hade ingen energi, jag ville bara dö.

Och det jag läser nu från dig låter bra, för jag vet att du känner samma som jag kände, du är mitt i skiten men nu är du faktiskt trött på det. Du har helt enkelt fått nog. Och det är i denna stunden som det sker en förändring.

Jag har lärt mig en viktig sak och det är att så länge vi inte växer så dör vi. Gör vi inga framsteg, har vi inget som vi brinner för och något som vi siktar på så kommer vi inte känna oss levande.

Men detta är ju en svår sak såklart, inte så jävla lätt är det bara att komma på något man vill göra och som man kan brinna för haha!

Jag trodde inte heller att jag hade något jag var passionerad för, något jag brann för, att det kunde finnas något större jag kunde sikta mot. Och sen en dag så grävde jag i gamla fotoalbum och hittade lådor på gamla saker jag hade gjort när jag var liten. Jag gjorde filmer, skrev, ritade, jag ville bli rockstjärna och konstnär och astronaut och allt som fanns!

Men sedan någonstans så har detta blivit bortlärt, vi blir upplärda av vår omgivning att du borde göra något realistiskt istället, sätt dig inte upp för för stora utmaningar för du kanske kommer missylckas, släpp drömmarna, plugga till något som kan ge dig ett säkert jobb och en stadig inkomst, sikta inte för högt.

Vad fan är det här för skitsnack egentligen?

Jag insåg att detta var fortfarande den personen jag var innerst inne, den där tystsamma, deprimerade killen var inte alls den jag var innerst inne, jag hade fortfarande samma drömmar, samma önskan, men jag hade bara försökt begrava den för att den inte var "realistisk" eller troligen inte skulle hända eller något sånt skitsnack.

Men du kan aldrig begrava den du är innerst inne.

Släpp lös det.

Jag började måla igen, jag började skriva igen, drömma, fantisera. Jag började skoja om dom grejerna jag egentligen tyckte var roligt sen jag var liten, jag stog på klubben och dansade roliga danser precis som jag gjorde när jag var liten, det spelar ingen roll vad någon annan tycker, det är den jag är!

Jag har levt hela mitt liv och varit någon person som jag egentligen inte är, jag har förtryckt alla mina barnsliga drömmar, och självklart har jag inte känt mig levande.

Jag kommer nog aldrig nå drömmen men vad spelar det för roll, det handlar om att i alla fall försöka och ge det en chans, åka ut på barnsliga äventyr, samla på sig erfarnheter och lärdomar, maximera sin potential och sedan dela med sig av sina lärdomar till andra så att dom kan nå ännu större höjder, det är det som ger livet mening, det är det som får en att känna sig levande.

Men bara du vet förstås när du har nått din gräns och verkligen vill göra en förändring. Bara du vet när du har fått nog.

Men det kan vara jävligt förvirrande att bara bestämma sig för att vända sitt liv fullständigt upp och ner, var ska man börja liksom?

Det som funkade för mig var att först hitta tillbaka till det barnsliga jaget, fråga dig själv vad du ville bli när du var liten, vad vill du egentligen om du bara släpper alla tankar om realism och alla rädslor? Vad är det du egentligen önskar?

Börja fantisera, börja drömma, skit i vad andra säger om det. Det handlar inte om dom.

Något som hjälpte mig mycket var att börja sätta mål, kortvariga som långvariga, jag var väldigt skeptisk till detta till en början men det är något som verkligen har fått snöbollen att börja rulla för mig.

Det behöver inte vara några stora grejer, jag började med att jag skulle gå upp tidigare på dagen helt enkelt, och sedan en ny grej, och sen en till, och tillslut så kan du inte sluta, snöbollen blir bara större och starkare.

Det finns mycket man kan säga men jag föreslår att du tittar in på två stycken som har verkligen hjälpt mig mycket och fått lite ordning på mitt liv, och det är Tony Robbins och Brian Tracey.

Den här kan du börja med, inte så lång, och passande nu till nyår: http://www.youtube.com/watch?v=sIHmty265Us

Hoppas det har hjälpt något iallfall, gott nytt år min käre vän!

Tack för ditt svar. Det sista du nämnde om att börja smått är väldigt sant. Men jag har inte ens den drivkraften, alltså viljestyrkan att bestämma mig för att förändra någonting smått. Hur mycket jag än tänker på att det ''bara är att göra'', så är det något som hindrar mig, en hopplös pessimism inom mig.

Jag vet vad jag vill göra i livet, och jag vet vilka intressen jag har, så långt har jag koll. Ibland mår jag faktiskt bättre av att få utöva dem, men många gånger har jag ingen lust ens med det. Men att orka ta mig ut i naturen på eget initiativ har jag inget minne av att jag gjort på väldigt länge, och det gör mig ännu mer ledsen. Det blir en ond cirkel, jag inser att jag inte lever som jag vill, och gräver mig djupare och djupare i depression.

Jag läste något om att genom att träna på sin hållning varje dag, tränar man sin viljestyrka i hjärnan, och kan på så sätt öka sin viljestyrka i alla områden, men det är just det första trappsteget som känns som ett berg.

Nu tittade jag på videon och följde tipsen. Det han säger stämmer bra och jag ska tänka ofta på det han säger, så att det blir ett naturligt tankesätt för mig. Jag skrev en text om att jag vill börja träna, för jag tror det är roten till mitt mående; om jag inte är fysiskt aktiv kommer jag inte vara psykiskt aktiv. Jag vill vara pigg och må bra, och då måste jag börja träna. Efter att jag börjat med rutinerad träning kommer jag bli pigg på mycket annat också: jag kanske till och med börjar läsa oftare, som jag så ofta gråter över att jag inte gör. Kanske blir jag mer social och får de vänner jag drömmer om att ha? Det är framtida mål än så länge, men jag känner mig faktiskt positiv och jag hoppas innerligt att det håller i sig. Det kan bara hålla i sig om jag går ut i morgon för att springa en sträcka.


Tack igen och gott nytt år på dig.