"Jag tillhör ingen -ism" - Omöjligt?

MMmm ... jag var nog lite otydlig där.

Det är inte så att jag läser igenom något ideologiskt verk och sedan väljer att det här känns käckt, så tycker jag.

Utan - jag tar i varje enskild fråga ställning efter vad jag tycker. Sedan kan detta RÅKA vara samma åsikt som någon ideologi eller religion.

En ganska intressant tråd om jag så får säga. Detta till trots mot envisa, enögda inlägg som man ofta läser i detta forum. Hursomhelst måste jag gå i polemik mot nedanstående inläggsförfattare .


Att våra kategoriseringar (I detta fall representerat via de etiketter vi sätter på oss när det gäller politisk åskådning, en f.ö. ganska ointressant etikett) får stor betydelse för vårt samhälle och vår civilisation håller jag med om ovanstående om. Samtidigt är det något som jag finner oerhört intressant i Ruskigbuss resonemang. Den fråga som jag ställer mig är, vad är det i oss som gör behovet av att etikettera företeelserna runt omkring oss så nödvändig?
Nu menar jag inte bara något så obetydligt som politisk åskådning, utan i mitt resonemang inkluderar jag klassifikationer och kategoriseringar av alla mått (sjuk, frisk, dum, smart o.s.v.). Själv tycker jag, i likhet med Makehaste, att Ruskigbuss resonemang tyder på att han är en klar postmodern tänkare med akademisk touch. Han har "lämnat" tanken på ett "universaliserat meta-narrativ", ser dagens epok som präglad av perspektivens mångfald och insett att man kan plocka russinen ur kakan.

Frågan kanske måste närmas utifrån ett mer interaktionistiskt perspektiv? Att tillskriva någon något, är att tillskriva denne en mening inför mina egna ögon. Här uppstår en artefakt av våra perceptioner. Denna "artefakt" kan härledas till en fatal felattribution. Låt mig ta det klassiska exemplet: När jag faller på gatan, beror det på att gatstenen var felkonstruerad och för hög, så jag snavade. Eller så beror det på att jag halkade på en blöt fläck. Men ser jag däremot dig falla, då beror det på att du är klumpig, osmidig eller oaktsam. Förhoppningsvis noteras skillnaden, att man själv attribuerar ett eventuellt fall till att ha sin orsak i omständigheter, medan om man iakttar en annan falla, attribuerar man orsaken till egenskaper/handikapp hos denne.

På samma vis tolkar jag vårt behov av etikettering av vår omvärld och de i den. Även jag utgår från ett panorama av åsikter och väljer de som mest överensstämmer och kastar bort det som sticker i mina ögon. Detta ter sig förvirrande för andra, vilka väljer att generalisera utifrån det som de uppfattat och placera mig i en kategori som överensstämmer med deras uppfattning om mig. Alltså en grov förenkling härledd ur denna "artefakt".

För att återgå till Henkko: Jag ger dig rätt i att ett avancerat samhälle vilar på överrensstämmelse när det gäller människornas kategoriseringar. Språket (I detta kategoriseringen) synkroniserar våra handlingar och gör dom begripliga och förutsägbara för andra. Samtidigt så ifrågasätter jag det som jag tolkar som din positiva inställning till detta. Språket, kategorierna är inte längre lokalt förankrade. Vi, i egenskap av människor är inte längre i samma utsträckning med om att förhandla om mening när det gäller begreppen vi använder oss av. Faran ser jag, är att 99 av 100 talar med hjälp av begrepp som de inte har en aning om vad begreppet konkret representerade. Istället uppfattar de enbart konnotationerna och blir därmed medlöpare till den som definierade företeelsen. Om ändå människor aktivt sökte finna, och påtala diskrepansen mellan ordet, och vad det konkret representerade, så hade vi haft en betydligt tryggare och mer levande demokrati.
Själv finner jag alla som hävdar sig som något som ytterst ointressanta och mycket suspekta. Vanligtvis hävdar dessa att de innehar en "sanning" och därmed brukar jag inte ens försöka mig på att resonera.

Skulle vilja föra fram en egen filosofisk fråga men kanske går den OT? Väntar och ser hur detta utvecklar sig.

Men, du skrev ju: "När man får kunskaper, så verkar den där allförklarande religionen allt mer absurd.”

Du skrev alltså att du inte ansåg religiösa vara OKUNNIGA, men så skrev du "När man får kunskaper, så verkar den där allförklarande religionen allt mer absurd.”

Alltså - hur kan man tolka detta på annat sätt som att du anser religiösa vara okunniga?

Makehaste:
Det finns nog -ismer för allt! I annat fall är det ju fritt fram att definiera en egen -ism.

Jag är t.ex. en blandning av Agnostiker och Ateist gällande religion.

Sen har vi ju Nihilismen som börjar bli populär igen. Den förnekar objektiva värden och etiska normer satta av samhället.

Men den allförklarande religionen blir ju mer absurd ju mer kunskaper man erhåller!
Vetenskapen har historiskt sett alltid varit religionens motpol, och litar man mer till religionen än till vetenskap så får man väl anses som en smula naiv och okunnig i folkmun.

om jag kallar mig A, men andra kallar mig B, och andra kallar mig C. vad är jag då? vem ska avgöra vilken ideologi man tillhör? vem kan och vem har rätt att bedöma? majoritets beslut? har majoriteten alltid rätt

tror på det Ruskigbuss sa om att man handlar efter situationen på ett visst sätt, som ena gången liknar ideologi A, andra gånger som liknar ideologi B, C, D... kan man då säga att man tillhör en ideologi? man kanske kan luta åt någon ideologi, eller "ha petat ut russinen ur en viss kaka", men är det tillräckligt för att göra en korrekt bedömning av en person?

jag kan tänka mig att det är mycket osunt att placera in sig i en ideologi. enligt min pesonliga åsikt så tycks många ideologer bli näst intill dogmatiska. även om det dyker upp en situation där det skulle passa att lösa problemet på ett A-sätt, så vill man envisas om att lösa det på ett B-sätt för att man tillhör B-ideologin. man vill "leva upp" till ideologins ideal, oavsett situation. därför tycker jag att sanna ideologer lätt kan bli trångsynta. tror att det kan vara farligare att se sig själv som en del av en ideologi, än att andra säger att man tillhör en, även om det kan kännas frustrerande att bli satt i ett fack av dom som inte är kapabla att bedöma.

trotts att jag varken tror att det går att definiera vilken ideologi man tillhör själv, eller vilken ideologi andra tillhör, ser jag inte något annat val än att fortsätta med dessa plaseringar/missplaseringar av folk i fack, därför att jag inte har hittat ett annat sätt som på samma sätt gör det enkelt för mig att förkara och för mig att förstå vad vi talar om. tror inte att vi måste kunna definiera exakt hur vi tycker (speciellt om vi vill göra det kortfattat), utan jag tror att en lite vagare beskrivning som att säga eller "mina åsikter är A" (om man vill: "mina åsikter är influerade av A och B och ibland C") skulle räcka i måga situationer. tror att de olika ideologierna som begrepp behövs. kanske inte som att man ÄR en viss ideologi, mer som ett samligsnamn på en mängd åsikter.

fråga till ruskigbuss: du verkar ha tänkt en del på detta. hur skulle du säga att du i allmänhet tänker, hur skulle du definiera dig själv om du inte använder olika former av klassifieringar? visst kan man härleda till situationen, men om man vill göra det snabt, blir det väl svårt att inte ta till genseraliseringar?

Det är väldigt osunt att placera in sig i en ideologi ja. Detta eftersom den ideologi man då vill tillhöra dikterar hur ens liv ska vara. Resultatet kan då aldrig bli något annat än dogmatism. Dogmatism leder till trångsynthet och fanatism.

Bara om man med religion menar en uppsättning oumkullrunkeliga dogmer. Inte om man med religion menar en philosophia perennis.
Nej, vetenskap har inte alls historiskt sett varit religionens motpol. Det var inte får så långe sedan som detta motsatsförhålande uppkom. Innan dess var vetenskap och religion oupplösligen sammanbundna.

Du måste syfta på dom förbaskade skolastikerna under medeltiden. Den förbenade Tommaso d'Acquino ( eller Aquinas som rednecksen säger); som ansåg att religion och vetenskap är som vin och pasta: oändligt förenade i en ideologisk symbios. Rena snurren, och renodlad kvasihandel (och vandel).

Religion är ett propagandamedel för att berdöva folkhopen till underkastelse; och teologismer är dess främsta kvasimässiga substitut för vetenskap.

Men var står La Grand Maïtre egentlligen, rent ism-mässigt. Adam Smithianism...?

/ Der B

Ah, de kära skolastikerna: den sanna vetenskapens sista emanation. Sedan dess har det endast gått utför. PÅ den tiden förstod de fortfarande att vetenskap utan transcendent funktion endast var kunskap utan visdom.
Renässansen, och dess oundvikliga avkomling nedsläckingsperioden (upplysningstiden) har tagit kål på all skönhet, all sanning och fört oss till den relativismens diktatur Ratzinger talar om.

Teologin är arvtagare till vår kanske äldsta vetenskapliga metod - hermeneutiken. Från att ha varit allomfattande degraderades den till "simpel" exegetik och har i våra dagar närmast kommit att bli en ideologisk motpol till positivismens "blygsamma" anspråk.

Till skillnad från ryttaren Ruskigbuss har jag inget emot att bli katalogiserad. Dock kan jag inte pstå att herr Smith varit en särskilt stor inspirationskälla eller ens att det går att placera mig i samma fack som honom. Bättre lycka nästa gång.

Senast jag kollade, så tillhörde han märkvärdigaordismen, men han kanske bytt nu.

Jag tar ställning inför varje fråga. Jag anser inte att man måste bestämma sig snabbt i den typen av frågor. Jag vill kunna fundera, se vad konsekvenser kan vara för olika alternativ, och därmed besluta mej för vad jag tycker. Jag har också rätten att ändra åsikt, om nya fakta kommer.

Självklart har jag också fördomar och självklart så gör jag också felbedömningar, men då är det åtminstonde mina fördomar och mina felaktigheter - inte någon ideologs.