är jag psykopat?

hej jag är en person av ung ålder som just nu håller på komma tillbaka efter ett 4 veckors intensiv spice missbruk som antagligen börjar om på nytt inom kort, jag tänkte medans jag ändå är i mitt normala jag skulle ställa en inte så enkel fråga om mej själv som jag egentligen inte vet om någon annan än jag själv kan svara på, och det är nämligen hur jag tänker och ''känner'' inte OM det är jag mycke väl medveten om, jag ska berätta lite om mej själv. jag är en person som har väldigt lätt att lära känna nya människor men som är nästan helt omöjlig att komma nära, ända personen som faktiskt lyckats komma nära mej är min bästa vän men som verkar ha samma sätt att se på världen som jag, efter många timmars diskussion kom vi fram till att båda vi har väldigt starka problem med att känna känslor och mycke hellre ser logiskt på saker och ting (t.ex om jag lånar pengar av en vän ger jag tillbaka dom på förutsagt datum inte gärna innan och inte heller gärna efter, jag gör inte detta för att jag vet att personen kommer se mej som mindre pålitlig och därför kommer tycka om mej mindre utan för att jag i sin tur ska kunna fortsätta låna pengar eller utnyttja den här personen vidare) vi kom också båda överens om att vi båda är en bra bit över standard när det gäller våran intelligens, och det har alltid varit så jag har alltid varit klassens hjärna gällande alla ämnen i skolan, alltid varit den som alltid haft alla rätt och samtidigt varit först klar med provet. jag har även alltid varit manipulativ och till större delen oftast fått som jag vill för att inte tala om hur mycke jag manipulerade personalen på behandlingshemmet jag satt på för så gott som ett halvårs sedan. mina föräldrar är skilda och jag har bott hoss min pappa större delen av min barndom bortsett från helgerna som jag spenderade hos min mamma, min pappa är helt känslomässigt avtrubbad jag har inte det blekaste minne av att jag nånsin har fått en kram av honom, han är inte heller aggressiv eller på något sätt skrämmande tvärtom så är han osäker och har stora problem med att ta konflikter. han verkar existera i sin egna lilla värld där saker och ting är som dom är och absolut inte får förändras. min mamma å andra sidan är raka motsatsen hon är nästan överdrivet proppad med känslor en stor del är ilska men en lika stor del är kärlek 2 känslor som hon verkar ha problem med att hålla koll och se skillnad på. jag har under hela mitt liv förstått känslor men varit väldigt på om jag faktiskt känt dom, det jag vet att jag aldrig känt över något är skam det spelar ingen roll om det handlar om att springa igenom skolan helt i endast kallingar eller om det handlar om att krocka min pappas bil efter att ha gjort inbrott i hans hus när han inte varit hemma jag har inte kännt det. är detta ett normalt beteende? om jag skulle försöka få med allt skulle det ta hela natten att skriva kanske lägger till något om ni undrar över något är det bara fråga, tack så mycke

jag är ingen psykolog så nån med bättre beetendekunskap får svara på det där men däremot vet jag att dom syntetiska cannabinoiderna i spice verkligen inte är bra för hjärnan.

cp-47,497 hu-210 och jwh-018 är några, vissa har inte ens fått namn för att det knappt finns forskning kring dessa..

Får man fråga varför du väljer spice framför cannabis?

Är du stolt över den du är? Om så är fallet så behöver du inte få bekräftelse här på FLB. Fortsätt med ditt liv efter mottot "Just do it" & "Fuck it".

du beskriver mig med de med känslorna och de logiska, du beskriver mina föräldrar PRECIS.

Tycker du är rätt så vanlig... sen att du tycker att du är smartare än alla andra har ju inte med att du är psykopat o göra, utan att du har "hybris" av diverse anledningar som du inte har delat med dig av i ditt inlägg, gällande "låna pengar" exemplet så kan jag säga att jag är likadan, samt att jag inte heller känner skam/ångest, aldrig någonsin.

Mvh

har gått på piss ett tag nu och kan inte röka cb förs jag e av med det

Man är oftast inte något till 110% som har med det mentala att göra, då det oftast finns nivåer av antisocial personlighetsstörning inom alla.
Men du verkar ju inte riktigt vara så omtänksam eller godhjärtad om man säger så.
Sen om du gillar att plåga djur/människor och är totalt emotionellt död inför allt utom att känna "kickar" i form av att du känner adrenalin av elände och missär hos andra medmänniskor och din egna orsak till detta så är du troligen sociopat eller psykopat med överhängande trolighet.

du har inte tänkt på att du själv kanske är psykopat då? jag menar 1 på 100 ska ju tydligen ha psykopatiska tendenser/vara psykopater det är ändå 1% av jordens befolkning vilket är 70 MILJONER människor

ja

Enligt min lärare jag hade i psykologi, så har du motbevisat dig själv med frågan. Jag kan säga att du inte är en psykopat utan att ha läst din text, därför att en psykopat skulle aldrig tänka den tanken om sig själv.
Har du någon gång på egen hand frågat dig om du är psykopat, så är du det inte

Det var en gång en man vars far hade dött. På begravningen träffade han en kvinna som han pratade lite med och han blev genast intresserad av kvinnan. De bestämde att de skulle träffas på parkeringen efter begravningen. Mannen gick dit och väntade på kvinnan, men hon kom aldrig. Han blev djupt deprimerad, han hade nämligen glömt att fråga efter hennes nummer.. 2 veckor senare mördade han sin mor… Varför?

Var ärlig mot dig själv nu och kolla inte upp något svar. Även om du svarar rätt betyder det inte att du är psykopat, men svarar du fel kan man kanske utesluta det?

jag märkte nu att jag hade hoppat över många viktiga detaljer så jag skriver dom här nu som dom kommer fram i huvet bara. jag har små sadistiska tendenser inte för stora jag ser mycke mer fel i att ta ett liv än att rädda ett liv om vi säger så. jag har alltid känt mej bättre än dom flesta andra med få undantag som när jag tänker efter antagligen har tänkt på samma sätt som jag gör men ändå hela tiden tyckt att jag inte har varit nog för mej själv att jag borde vara bättre. allt jag gör tänker jag igenom som ett tetrisspel så systematiskt och strategiskt som det bara går och det gäller allt jag kan skapa en hela världar runt på vilket sätt jag ska plocka upp en penna jag tappat på golvet. allt folk säger till mej tar jag med största allvar även om det bara är på skoj och även om jag förstår att personen inte menar allvar kan jag inte hjälpa att se logiskt på det. jag älskar att ha rätt och erkänner nästan aldrig att jag har fel istället pratar jag tills jag har skapat en falsk logik som den andra personen plötsligt finner sej i och förstår även om det för mej bara är i princip slumpmässigt ihopsatta ord. jag ska nu berätta en annan liten grej som inte jag riktigt vet om det har med nånting över huvudtaget att göra med det här men aja, jag har en katt som inte tycker om någon och inte många tycker om henne heller, ända personerna hon faktiskt har visat intresse för är just mej och min möjliga ''psykopatkompis'' och vi är nog dom ända som visat intresse för henne också, när andra har försökt klappa eller vara nära henne så har hon gärna gått där ifrån eller t.om fräst och klöst men det har näst intill aldrig hänt när jag närmat mej henne samma med min vän blev helt chockad när jag såg att min vän låg och mös med min katt i soffan, have in mind att varken jag eller min kompis i vanliga fall inte kommer överens med katter/katter kommer inte överens med oss. thats all for now ni får tänka på att klockan är mycke och jag är ''mej själv'' igen för första gången på 4 veckor om ni tycker att mina meningar är blurriga eller dåligt formulerade