Citat:
Ursprungligen postat av
Hollenrik
Tjena. Lite bakgrund:
Har endast haft tre panikattacker i hela mitt liv, de kom tätt ihop med bara några dagars mellanrum under en riktigt jobbig period när jag var yngre. Första gången var värst då jag inte hade en aning om vad det var för något och trodde helt seriöst att jag skulle dö eller bli galen, men även de två andra gångerna var riktigt jävliga. Vidrigaste känslan jag haft i hela mitt liv.
Jag tror jag måste ha blivit nära på traumatiserad av attackerna. Allt detta utspelade sig nämligen för snart fem år sen och som sagt bara tre ggr, men det har inte gått en dag sedan dess utan att jag har gått runt och försökt "känna efter" om jag har en panikattack på gång eller varit rädd för att hamna där igen (vilket jag ju inte har gjort). Det känns jobbigt att ens skriva om det och varje gång jag ens hör ordet panikattack/panikångest blir jag svettig och rädd.
Som sagt, snart fem år sen och jag har inte kommit över det riktigt, trots att jag inte ens lider av åkomman längre. Vad skulle ni rekommendera för behandling för att bli av med dessa sista onda rester som åkomman har lämnat i mig (dvs rädslan för att hamna där igen/få en ny attack)? KBT? Vanlig samtalsterapi? Och hur tycker ni jag bör tänka kring problemet? Jag vet att PÅ är ofarligt så det snacket kan ni skippa.
Högst tacksam för svar! Vill bara avsluta detta kapitel av livet.
Ps. Jag har tänkt mycket på att jag fick dessa attacker pga. att jag just mådde pissigt under den perioden av mitt liv, och att jag inte nu längre behöver oroa mig eftersom jag mår nästan helt bra, men det som skrämmer mig är att det ska komma tillbaka som en "blixt från klar himmel" som vissa har beskrivit det.
Det låter på det du beskriver som att du har fått förväntansångest och att ångesten ligger i just "blixt från en klar himmel". Jag fick min första PÅ-attack på tunnelbanan. Detta var långt innan PÅ var ett allmängiltigt uttryck typ -95. På väg in till stan på t-banan och fattade ingenting då jag trodde jag skulle spy/dö/bli galen där jag satt. Flydde ut och allt lugnade ner sig tills jag skulle åka t-bana igen. Förnimmelse av samma känslor fick mig att gång på gång fly t-banan tills jag inte ens kunde åka rulltrappan ner innan hjärtat började dunka och världen toksnurrande.
Lång historia kort - jag körde KTB utan att jag visste att det var det jag gjorde då jag och en vän åkte tunnelbana en hel dag, fram och tillbaks samtidigt som jag toksvettades, panikerade och såg dubbelt.
När dagen var slut var det på darriga ben jag vinglade upp från perongen men samtidigt jäkligt mycket starkare. För jag visste hur jag skulle bemöta skiten. Och det var att bara ta emot det vilket jag även läste i efterhand var det bästa sättet att tona ner det - att inte kämpa emot utan att "registrera" attackerna, typ som att "nu har jag en attack, det är ok, jag ska inte kämpa emot utan bara befinna mig i den och försöka landa i vetskapen om att det inte är farligt. Jag dör inte, jag kommer inte bli galen, låt det bara skölja över mig". Då klingar den av och bara vetskapen om att man kan hantera det får den att försvinna och sen dess har det inte kommit tillbaks och skulle den göra det - ja, då har jag verktygen.
Det är det jag tror du måste göra. Istället för att gå runt och vara rädd för att den helt plötsligt ska dyka upp, utmana den. Kom igen då! Utmana mig! Skölj över mig och få mig totalt ur balans! Möt rädslan. För det är allt det är. Dina egna rädslor. Inte farligare än så.
