Acceptera sin ångest?

Ni som, likt mig, lider av ångest: Har ni prövat att helt enkelt acceptera er ångest? Jag har börjat göra det och kan säga att det ofta känns lite bättre när jag gör det. Fast det är svårt, jag vet.

Jag tror det gäller att se livet som det är med sina upsides och downsides och helt enkelt acceptera dem. Men det är svårt, jag vet.

Men jag tror att en av de största anledningarna till ångest är desperat sökande efter lycka. Vad tror ni?

Tänker ni förresten på hur ni andas? Och vad ni äter? Är ni ute mycket och får solljus? För egen del har det nog blivit si och så med båda de sakerna. Och hur viktigt är umgänge för er?

Hur hanterar ni förresten förändringar? Själv har jag nog svårt för det även om det är förändringar till det bättre.

Jag skummade igenom följande artikel och tyckte det kunde ligga något i resonemangen. Speciellt tänker jag på om det kan ligga något i att man i fattigare länder verkar lyckligare än i rika. Tror ni det kan vara så och, i så fall, vad kan vi lära oss utav dem? Kanske att när livet är som mest strävsamt kan man känna att man gör nytta? Eller så har man inte tid att ha ångest eller tänka på om man har ångest.

Vad tror ni?

http://www.svd.se/kultur/understreck...dje_771176.svd

precis helt rätt! ångesten försvinner snabbast av att acceptera verkligheten som den är. med ångest och lycka.

1. Nej, jag andas per automatik.
2. Jag äter bara nyttiga saker.
3. Nej. Jag jobbar inomhus när det är sol ute. Jobbar inte du?
4. Varför vänner när den enda vännen i ditt liv du behöver är jobbet?

Jag har provat flera gånger att acceptera den,händer ju inget.

kan väl acceptera den till viss del, den dagliga, "vanliga" ångesten är man ändå så van vid, men när den riktigt drar på med sina växlar då har jag jävligt svårt att acceptera att det är så, speciellt när det fortsätter hända igen och igen.

Jag tror att jag har accepterat min ångest! Bör dock tilläggas att jag är oerhört skicklig på att förtränga tankar och händelser så det kanske snarare är det jag gör... Men jag väljer att se min förmåga att förtränga som något positivt och en försvarsmekanism som kanske till och med är det bästa sättet för mig att hantera ångesten.

Jag tror att jag accepterar ångesten för att sedan välja att förtränga eftersom jag inte kan göra något åt det (Får oftast ångest över saker som jag har gjort när jag var ung eller under alkoholrus). Fungerar rätt så bra under en tid i alla fall!

Jag är hemmafru.

Lånar tråden: Lång historia kort: Jag har lidit utav paniksyndrom/panikångest och dålig självkänsla i snart 15 år. Jag har studerat ångest på bl.a Flashback i 5 år. Det jag kommit fram till är att acceptans är det som fungerar. Däremot förstår jag inte riktigt hur det fungerar. Om jag tänker: "Okej då. Jag har ångest.", så gör det varken till eller från. Någon har sagt: "Möt din ångest". Även det (för mig i alla fall) ett otroligt flummigt uttryck jag inte förstår. Kan någon förklara på ett enkelt sätt hur jag ska jobba/tänka kring acceptans?