2005-08-07, 21:51
#13
Citat:
Ursprungligen postat av Broine
Jo, jag misstänkte att det för många är en ekonomisk fråga.
Det är helt klart värt risken!
Man sätter sig i planet och är då livrädd! Sen blir man mer och mer rädd ju närmare ens tur det blir. När man väl är ute ur planet är man så koncentrerad att man inte finns plats för rädsla i hjärnan. När skärmen är utfälld och man hänger där ca 900m från marken och dinglar med benen tänker man: "JAAAAA!!!!!!!". Haha, det är underbart helt enkelt. Behöver jag nämna att man har världens utsikt där uppifrån. Sen är det bara att leka lite med skärmen under den runt 5 minuter långa nedfärden till marken.
Efter ett tag kan man slappna av även under det fria fallet och den känslan är ännu bättre!
Man susar mot marken i nästan 200km/h och har endast luft mellan sig och marken. Man kikar på höjdmätaren och tänker att nu är det dags. Pilotskärmen slänger man ut bredvid sig och 2-4 sekunder senare är man nere i ca 10m/s (36km/h). Landningen blir inte alls så hård som man kan tro. Man bromsar in precis innan och kan landa i princip hur mjukt som helst. I början är landningarna lite ojämnt mjuka men i genomsnitt blir det som att hoppa ner från en stol eller ett bord. När man får in snitsen kan man bara sätta ner fötterna när man tycker att det är dags.
Förlåt för OT men jag tyckte att det var dags för en "tripprapport" för att de här personerna ska masa sig iväg till den lokala fallskärmsklubben.
Det är helt klart värt risken!
Man sätter sig i planet och är då livrädd! Sen blir man mer och mer rädd ju närmare ens tur det blir. När man väl är ute ur planet är man så koncentrerad att man inte finns plats för rädsla i hjärnan. När skärmen är utfälld och man hänger där ca 900m från marken och dinglar med benen tänker man: "JAAAAA!!!!!!!". Haha, det är underbart helt enkelt. Behöver jag nämna att man har världens utsikt där uppifrån. Sen är det bara att leka lite med skärmen under den runt 5 minuter långa nedfärden till marken.Efter ett tag kan man slappna av även under det fria fallet och den känslan är ännu bättre!
Man susar mot marken i nästan 200km/h och har endast luft mellan sig och marken. Man kikar på höjdmätaren och tänker att nu är det dags. Pilotskärmen slänger man ut bredvid sig och 2-4 sekunder senare är man nere i ca 10m/s (36km/h). Landningen blir inte alls så hård som man kan tro. Man bromsar in precis innan och kan landa i princip hur mjukt som helst. I början är landningarna lite ojämnt mjuka men i genomsnitt blir det som att hoppa ner från en stol eller ett bord. När man får in snitsen kan man bara sätta ner fötterna när man tycker att det är dags.Förlåt för OT men jag tyckte att det var dags för en "tripprapport" för att de här personerna ska masa sig iväg till den lokala fallskärmsklubben.
Hehe! Det låter helt underbart...
Men tänk om skärmjäveln tjärvar, skulle aldrig ha lugnet att metodiskt rädda mig själv, om möjligt. Vettefan om jag ens skulle hinna veckla ut reserven innan man dött av skräck
Citat:
´
Ursprungligen postat av impieteer
Jag skulle tvärtom kunna tänka mig Alzheimers. Det är en sjukdom som skulle klä mig bra tror jag.
Största anledningen till att jag inte vill få den sjukdomen är att man ju alltid undrat så mycket om själva döden, så man vill ju inte vara en grönsak utan minnen när det inträffar :/ Klart, det finns många andra sjukdomar sånt som också gör att man inte förstår så mycket... men alzheimers är väl ett bra ex. Den sjukdomen är ju så hemsk mot nära och kära också.
"Vem fan är du?? VAD GÖR DU HÄR! UT!! .... men det är ju din son..." hojja. vad tragiskt :/ Som tur är är dom väl på god väg att hitta ett vaccin.
.