Vad nu då?

De senaste åren har jag startat ett antal gnälltrådar här på flashback, om hur missnöjd jag är med livet och yadayada. Nu blev det sig så att jag tröttnade på att gnälla och bestämde mig för att göra någonting åt saken, ta tag i mitt liv. Said and done. Efter några misslyckade försök (pga sjukdom och skada) började jag i höstas studera till ingenjör. Efter några turbulenta första veckor med vredesutbrott och stress lyckades jag få in en god pluggrutin och har bra betyg såhär efter terminsslutet.

Då till problemet: ingenting verkar bli bättre. Jag sover fortfarande uruselt, jag är alltid rastlös oavsett vad jag har för mig och jag känner mig så fruktansvärt ensam. I början av studietiden deltog jag i massor av nollningsaktiviteter för att försöka få igång mitt sociala liv, men efter ett tag tog min energi bara slut och jag klarade inte mer. Har även under terminens gång försökt umgås med andra vänner några gånger, men det slutar nästan alltid med att jag är först att bege mig hemåt för att jag känner mig utanför. Jag tror att jag alltid kommer att känna mig ensam, och det skrämmer mig, på samma sätt som döden skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Den här utbildningen är fem år lång och jag kan inte i mina vildaste drömmar föreställa mig att jag faktiskt fullföljer den. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan jag slutar att fungera igen. Vad mer finns det att göra? Jag vill bara leva och vara tillfreds.

Om du redan nu känner att det inte kommer funka så varför fortsätta? Du verkar ändå ha energi då resultaten har gått bra. Tro mig, du kan inte ha ett 100% bra socialt liv och samtidigt klara en ingenjörsutbildning.

Men, om du är 100% säker på att du inte kommer klara av den så föreslår jag att du direkt börja leta efter jobb.

Jag förstår inte vad du menar med din fråga. Hur fan ska vi kunna säga åt dig hur du ska leva ditt liv? Gör så gott du kan (med utbildningen): skaffa dig ett arbete och ett hem, kanske t o m en familj. Duger inte den sortens existens så kan du kontrastera med hur du levt innan, och kan du inte finna dig i någonting så kanske inte jordelivet passar dig så bra?

Jag vill med en sådan mening få folk att tänka konsekvent, och jag har skrivit den flera gånger på det här forumet, eftersom jag tror att det är sant; vissa människor kan inte anpassa sig. Jag är själv en sådan, någorlunda i alla fall, men jag kan åtminstone finna mig i den här existensen för tillfället, vilket borde vara tillräckligt för vem som helst.

Du verkar vara långt ifrån självständig, vilket i sig kan vara ett problem. Och jag kan definitivt inte berätta för dig hur du ska komma över det. Du bestämmer själv över ditt eget liv, och dessa frågor du ställer; du är egentligen den enda som kan besvara dem.

Jag fortsätter för att om jag misslyckas med det här tror jag inte att jag kommer göra någonting mer. Det är väl lite ett av kruxen, glömde nog att ta med det. Att ha ett bra socialt liv tror jag inte jag är förmögen till i vilket fall.

Jag är 100% på att jag kan klara en sådan här utbildning sålänge jag inte kraschar. Jobba kan jag nog inte göra just nu, jobbet jag hade innan jag började plugga kan jag inte utföra längre pga skada och att söka jobb är extremt tungt för mig.
Min fråga lyder precis så som jag skrivit ned den. Tipsen jag fick förut för att bli mindre nere var att ta börja jobba eller plugga, jag gjorde både och.

Jag har själv tänkt i de banorna. Kanske är jag bara missanpassad. Jag kan bara inte acceptera det.

Jag är självständig på det sätt att jag gör nästan allt för mig själv. Jag är inte självständig på så sätt att jag inte kan hantera ensamheten jag känner. Jag vet mycket väl att det troligtvis inte finns någon som kan besvara mina frågor, men jag vet med största säkerhet att jag själv inte kan.

Trivs du med studierna? I den mening att du tycker det är intressant?

Vet inte hur gammal du är, men kroppens utveckling och hjärnans stagnation i storlek påverkar mycket hur man känner det när allt "stannar upp".

Om jag vore du (i din sits) hade jag lagt flest ägg i utbildnings-korgen. Ett par ägg i gym-korgen (endorfinerna, du vet) och kanske ett ägg i en slags kurator-korg.

Om du kör på alla cylindrar så du inte kan sova kanske du behöver syntetiska hjälpmedel (insomningstabletter) för att hitta tillbaka till rätt rytm.

Sen hade jag skitit i det sociala, om du är som en del som mognar tidigare än sina jämnåriga. Kanske du skulle trivas bättre bland äldre studenter. Om du vet var de håller hus. Finns mentorskap där du pluggar?

Depp är normalt i övergången ungdom-vuxen, tyvärr saknas det bra övergångsriter i vårt "upplysta" samhälle. Tro mig, du är helt normal.

Nej, det intresserar mig inte, men det gör inget annat heller. Jag måste göra någonting.

Jag är 21, och det är ungefär 4 år sedan allt rasade. Innan dess var jag bara olycklig, men det rullade på.

Skulle jättegärna gymma igen, men jag skadade axeln i februari ganska ordentligt så kan inte gymma överkroppen alls. Löptränar och träningscyklar ca 5 ggr i veckan istället. Har gått hos tre olika psykologer och haft ganska dåliga erfarenheter, men man kanske borde testa igen...

Jag har alltid haft stora sömnproblem, kan inte stänga ner och sover väldigt oroligt. Testade tre-fyra olika sömntabletter, men fick antingen ingen effekt eller baksmälla.

Jag är inte mogen. Om något är jag ett litet barn i en manskropp. Jag har en väldigt splittrad personlighet i överlag. Eftersom jag är diagnosticerad med Aspergers har jag säkert rätt till något extra stöd.

Jaha, du har en diagnos. När fick du den? Hur äter du? Får intryck av att något är "snett", har du haft det vidrigt innan allt rasade alltså, det tyder ju på en slags kollaps så du borde ju fått erbjudande om fortsatta kontakter någonstans, eller? Om du slöt ögonen och önskade dig något, vad skulle det vara?

Eller vänta litet. Vet du vad ditt drömjobb är? Drömplatsen att bo på, drömpartnern, och drömhobbyn?

Någon ände måste man börja i, gäller att hitta hur långt från dina drömmar du hamnat.

Jag tog inte upp diagnoser för att jag inte har någon särskild tilltro till dem. Det är väl en två-tre år sedan jag gjorde undersökningen. Vissa perioder har jag ätit väldigt lite, men just nu har jag bra matvanor. På helgerna brukar mamma eller pappa laga middag så då blir det lite variation i kosten också.

Jag har varit ganska nere sedan jag var 12-13, och för fyra år sedan skadade jag handleden och fick sluta spela trummor, hoppa av bandet etc, så det blev väl för mycket. Jag gick hos lite olika psykologer i runt två år, men i början av året så missade jag ett möte pga att jag glömde bort tiden, och sedan hörde jag inget mer från psykiatrin. Eller jo, jag fick en räkning för det missade mötet. Jag orkade inte kontakta dem igen. Om jag fick en önskan uppfylld skulle jag åka tillbaks till när jag var 17 och inte skada handleden, för att få leva igenom de senaste åren en gång till. Men det kommer inte att hända så det är onödigt att fundera på det.

Jag har aldrig haft några egentliga framtidsdrömmar, har överhuvudtaget väldigt svårt att blicka framåt mer än några dagar i taget. Även när jag spelade trummor hade jag inga direkta mål med det, jag var nöjd bara med att kunna spela tre-fyra timmar om dagen. Brukade alltid dagdrömma om att ha en partner, men det kändes till slut så främmande och konstigt att jag slutade med det.

Personligen så tror jag att ditt s.k ork endast beror på att du vill vara säker att utbildningen du tänker genomföra är lika attraktiv om fem år.

Det hade jag inte ens tänkt på. Dock kan jag inte säga att det bekymrar mig nu när du tar upp det.

Får man fråga vad det är som bekymmrar dig då?